Detta inlägg är jättejobbigt att skriva, men samtidigt måste jag få ur mig det!
Jag mådde så in i helvete dåligt igår att jag bara ville krypa in i mig själv och bara vara. Helst inte bli störd, men samtidigt bara bli sedd och inte förbisedd. Det är en otroligt jobbig del av mig som jag jobbar stenhårt med, men som ibland tar övertaget. Det är en liten del av min själ som talar om för mig vad jag inte kan och hur jag inte räcker till och ibland orkar jag inte stå emot utan låter denna del av mig själv ta över.
Min självkänsla har varit usel om inte obefintlig och jag har kämpat massor för att få en självkänsla och att älska mig själv. Det sägs att älskar du inte dig själv så kan ingen annan älska dig. Jag vet att jag har en pojkvän och att jag då borde känna mig älskad, men det som är så otroligt jobbigt är att jag hela tiden undrar hur David kan älska mig när jag inte gör det själv. Jag är i mina ögon en kraftig kille som aldrig når fram till målet att vara som alla andra. Att kunna känna sig snygg och attraktiv och inte bara ful och avstötande.
Jag har gått ner från 107 till 77 vilket är en jättebedrift, jag vet att det är duktigt osv., men problemet är att jag fortfarande har mage och vill gå ner mer. Det är dock bara ett problem och det är att kroppen vill stå kvar på de där förhatliga 77 och jag är lönfet, vilket inte är skoj efter allt kämpande. Jag har precis genomgått en plastikoperation för att ta bort överbliven hud och jag hade någon förskönad bild om hur jag ville att det skulle bli, men jag har kvar en form som ett päron och det vill jag verkligen inte.
Sen kommer vi till nästa bit som handlar om att prestera, jag vet att jag har gått ut med flaggan i topp från gymnasiet och nu även från högskolan. Avslutade båda mina utbildningar som stipendiat och med högsta betyg, men ändå känner jag mig som en fejk. Jag går och känner mig som att jag inte förtjänar mina betyg, att jag inte förtjänar att anses vara duktig för jag kan ju inte mer än någon annan. Samtidigt så går jag och intalar mig om att jag inte hade fått dessa betyg om jag inte ansetts duktig nog, men det är ett jättedilemma och nu är jag bara helt livrädd för att påbörja mitt nya jobb för tänk om de inte tycker att jag duger.
Det som är jobbigt med att känna såhär är att jag hela tiden letar efter signaler och bekräftelser som den lilla delen i mig kan använda för att påtala att den faktiskt har rätt. Uppträder inte min pojkvän lite avstötande nu, aha då älskar han mig inte eller kan den där kommentaren innebära att de anser att jag inte är duktig nog så är det nog så. Det är många nog och kanske, men likförbannat så påverkar det min självkänsla.
Jag har varit aktiv i politiken en hel del nu och det värmer jättemycket att bli inröstad och få kommentarer och stöd från människor runtomkring, men samma sak här. Jag är livrädd för att inte räcka till, för vad folk ska anse och om jag verkligen kan tillföra någonting. Jag borde inte vara där jag är i dag om så inte var fallet, men ändå så är det kämpigt. Jag vet med mig att allt handlar om självkänsla, men det är något som är otroligt svårt och jobbigt att arbeta bort. Den lilla del av mig som idag påtalar alla fel och brister var för bara något år sedan mycket större och jag har lyckats decimera det så mycket så jag borde kunna göra det mycket mer, men det tar tid och det tar även på min omgivning och då speciellt David. Jag hoppas dock att han förstår eller i alla fall kan försöka förstå hur otroligt jobbigt det är att må såhär och att man faktiskt inte gör det med flit!
Ska avsluta detta långa och röriga inlägg med att mitt liv suger inte hela tiden och jag tänker inte dö på länge, men det finns mycket kvar att göra innan jag är en hel människa och det måste få ta tid. Detsamma intalar jag mig gällande vikten och utseendet att det måste få ta tid, men samtidigt vill jag att det ska vara klart nu för jag orkar fan inte kämpa på alla fronter!
Over and out…..
