Varför följa stigen, när jag kan gå där det inte finns någon stig och efterlämna fotspår?

Kamrater, Det är en ära för mig som HBT-ansvarig förbundsstyrelseledamot i Socialdemokratiska studentförbundet att idag får hålla ett litet anförande här på den konstituerande kongressen för bildandet av HBT-Socialdemokrater Sverige.

I inbjudan till kongressen skriver Mia Sundelin och Olof Svensson att det ikväll kommer att skrivas HBT- och socialdemokratisk historia. Det känns därför extra ärofyllt att få vara här och se hur historia skapas.

Det har i mina ögon länge funnits ett behov ett landsövergripande nätverk inom socialdemokratin för personer tillhörande sexuella minoriteter. Det har funnits under många år inom Moderaterna och det är därför glädjande att vi nu äntligen har en motsvarighet till detta. Vi måste belysa för de socialdemokratiska medlemmarna att det inte bara finns aktiva socialdemokratiska HBT personer i Stockholm och Göteborg. Det finns många som dock inte är en del av HBT(s) då de inte vill tillhöra en s-förening i Stockholm eller Göteborg när de bor på ett helt annat håll i landet. Det är därför skönt att vi nu får möjligheten att visa företrädare för vårt parti att det finns potential för bildandet av detta nätverk och jag hoppas på ett kraftigt ökande medlemsantal.

I mitt tal på HBT(s) Stockholms årsmöte tidigare i år sa jag att ”vi behövs för att piska på partiet i frågor som är viktiga för HBT-personer, för om inte vi som sitter inne med kunskapen gör detta vem gör det då åt oss? Som ett exempel kan jag nämna det som hände i somras när Nyamko Sabuni under ett tal framförde att alliansen genomfört partnerlagstiftningen, vilket inte på långa vägar är sant. Det är då det är viktigt att vi som varit med och format historien finns där och markerar felen!”

Kamrater, jag anser att socialdemokraterna måste bli bättre synliggöra HBT relaterade frågor och inte bara ta för givet att våra medlemmar samt att allmänheten känner till det arbete vi lägger ner för att uppnå jämlikhet och rättvisa för alla våra medborgare.

Socialdemokraterna har genom tiderna varit duktiga på att driva HBT relaterade frågor såsom partnerskapslagstiftningen och rätten för homosexuella att adoptera. Men idag känns det som att partiet har taklat av och därför behövs detta nybildade nätverk mer än någonsin.

Vet ni att jag blir nedstämd när jag går in på vårt partis hemsida och söker på HBT och får upp en väldigt ynklig text som visserligen innehåller lite av det partiet har gjort för vår grupp, men det kunde innehålla så otroligt mycket mer. Jag vill ju på partiets hemsida enkelt få upp de ståndpunkter som vårt parti har i HBT-frågorna och om jag som vilsen väljare vill veta om detta är partiet för mig så ligger den informationen vi har på vår hemsida ganska flat emot det program som miljöpartiet och moderaterna presenterar på sin respektive hemsidor. Vill vi socialdemokrater verkligen att dessa partier ska ses som de drivande partierna i dessa så viktiga frågor? Vill vi förlora väljare till dessa partier?

Kamrater, detta är en av anledningarna till att det är otroligt viktigt att den nybildade riksorganisationen ligger på partiet om att anta ett HBT politiskt program på kongressen 2009 och vi inom S-studenter har redan planer på att starta ett nätverk för att skapa ett sådant program och jag hoppas att vi tillsammans med det nybildade HBT (S) Sverige kommer att kunna driva detta arbete framåt och sen få partiet att inse att detta är något som behövs och därmed kan anta detta!

Jag vill också uppmana de nyvalda ledamöterna att etablera kontakter inom partiet och belysa behovet av denna sammanslutning och som med allt annat så är okunskap den vanligaste källan för fördomar och rädsla.

Kamrater, det är ett historiskt beslut som fattats idag och jag ser fram emot att få proklamera att vi är det partiet man kan räkna med när det stormar och att vi aldrig sviker minoriteterna i vårt samhälle samt i omvärlden. Detta ska vi stolt visa upp i vårt handlande, men också i våra politiska texter!

Slutligen kamrater vill jag önska den nyvalda styrelsen all lycka till och jag ser fram emot att få vara del av nätverkets första ordinarie kongress 2009!

Är tre ord som tillsammans är otroligt viktiga för alla människor skulle jag vilja påstå. Det är viktigt att känna sig älskad och även om någon visar att de hyser starka känslor för någon annan så är det otroligt viktigt att man också säger orden!

I veckan såg jag och David en film som heter Georgia Rules och filmens kontenta handlar om att inte bara våga visa sina känslor utan också vikten av att säga det till varandra. Filmens tre huvudkaraktärer (mormor, mor och dotter) har bestående sår i själen för att de inte känner sig älskade av respektive förälder. I en scen i filmen frågar maman sin mor (mormorn) om hon verkligen älskar henne. Mormorn svarar då att det är väl självklart att jag älskar dig, varför skulle jag annars sätta upp regler som skulle följas samt bry mig om dig? Svaret var ju självklart, men dottern hade gått genom livet och känt sig oälskad. Detta hade sedan förts vidare till nästa generation, vilket innebär att tre generationer skadas för att ingen i familjen säger de tre viktiga orden "Jag älskar dig"!

Det finns de som har lätt för att säga det och de som har otroligt svårt att säga det. Jag tror att det beror på hur man är uppväxt. Jag kommer själv från en familj där man säger "jag älskar dig" innan man skiljs åt, när man blev nattad osv. För vem vet när det är sista gången man ses? Det är så mycket som kan hända i denna hemska värld och jag vill inte skiljas från någon jag älskar utan att denne vet om hur mycket han eller de betyder för mig!

Det finns de som har otroligt svårt för att säga det också och där kan det säkerligen vara att man inte är van vid det från barndomen. Det som då är problematiskt är att jag kan se att någon älskar mig genom dennes handling, men om jag inte får höra det så känner jag mig oälskad och kan fråga mig själv om jag är omtyckt. Det kanske uppfattas som löjligt, men det är faktiskt otroligt viktigt!!!

Detta blev kanske snurrigt, men jag kände bara att jag måste kommentera filmen och jag kan varmt rekommendera er att se den!

I går var det så äntligen invigning för Stockholm Pride på Skansen. I år är det inte bara Pride utan faktiskt Europride något som vi inte haft i Sverige och Stockholm sen 1998, med andra ord 10 år sedan.

Stockholm Pride har kommit att bli en enorm sommarfestival, med den stora skillnaden att den primära målgruppen är HBT personer. Jag ser dock med glädje att många heterosexuella också besöker Pridefestivalen, för det tror jag de kan få ut mycket av!

Pride är inte bara en stor festival, det är också ett ställningstagande för alla sexuella minoriteter så att de ska ha samma självklara förutsättningar som heterosexuella i samhället. Man brukar säga att Pridefestivalen och dess firande har sitt ursprung i den amerikanska gayrörelsens uppror i New York 1969. Då hade den amerikanska polisen länge ägnat sig åt omfattande trakasserier av HBT personer. När polisen försökte genomföra ännu en razzia mot gaybaren Stonwall Inn satte för första gången gästerna på tvären gentemot polisen och det utbröt kravaller med över 1000 deltagare som varade i tre dygn. Detta var första gången HBT personer i satte sig emot de som förtryckte dem och detta är en av anledningarna till att Pride firas år efter år!

Så sent som 1979 avskaffades sjukdomsstämpeln på homosexuallitet i Sverige. Det är inte så längesedan man ansågs vara psykiskt sjuk för att man drogs till en person av samma kön. Visst är det sjukt? Det som dock är ännu sjukare är att vi idag 2008 fortfarande har invånare i vårt samhälle som så starkt kämpar emot alla människors lika värde och jämlikhet. Vad är det som är så skrämmande?

Efter den introduktionen till vad Pride firas för så återgår vi till invigningen. Jag tycker personligen att invigningen var lite tråkig, kunde ha varit lite mer pompa och ståt! Det kändes mer som en vanlig allsång på skansen och detta var dock ändå invigningen av något enormt stort, eller har jag fel?

Jag min syster, David och en kompis från Borås var på invigningen och vi spenderade mer vår tid på att titta på folk och dricka öl och cider. Det var också under invigningen som vi planerade att gå till klubb G.

Klubb G var ett kapitel för sig själv igår! Det var grymt skoj att vara där när det var knöckafullt och en massa partyglada människor! Det känns också underbart att få gå runt i Stockholm och få se den underbara Prideflaggan vaja från stadens flaggstänger och även på stans alla bussar!

Nu hoppas jag att det blir en underbar vecka med en massa intressanta seminarier och skoj folk i Pridepark. Väl mött därute!

Dagen efter att jag tvättat min tröja och lyckats förstöra den så blev jag bara så trött. Jag tog tröjan och tänkte kolla hur den såg ut utomhus i ett annat ljus och kan ni tänka er jag hade lyckats göra min tröja neongrön! Det var inte snyggt på något sätt.

Jag bestämde mig för att gå på shoppingtur och när jag ändå sprang i klädaffärer så trillade jag in på MQ där jag köpt tröjan och förklarade att jag tvättat tröjan med ett par svarta jeans (som tvättats flera gånger) och att tröjan då blev som den blev. Det enda som står på tvättrådet är att man inte får bleka tröjan (med andra ord inte tvätta med vittvätt….) Expediten sa vänligt att om man är så klumpig så får man skylla sig själv. Jag vart sur över det bemötandet och gick till en annan MQ butik och där var de så vänliga och gav mig en ny tröja!

När det gäller Morden i Midsummer så hade jag rätt om mördaren, det är skoj när man för en gångs skull listat ut det på förhand.

Wera blev badad och fläkten funkade perfekt och jag ska ta och bada Irma också någon dag framöver, men nu är det Pride och då har man inte tid med att bada katter…..

Nu har jag lugnat ner mig och sitter och tittar på Morden i Midsummer. Alltså jag tror inte att det är tvätten i sig som fick mig att gå i taket idag. Jag tror det är många olika saker som legat under ytan och hla tiden fyllt på bägaren och nu när min nya fina gula tröja blev missfärgad så blev det droppen som fick bägaren att rinna över.

Jag är ytterst sällan arg, men idag var det faktiskt ganska skönt att få ge utlopp för sina känslor och få en nystart. Det är dock jobbigt när andra kommer i kläm och tror att det är de som är roten till en persons illska. Så var inte fallet, det låg ju hos mig så jag fick dåligt samvete och köpte lite ostbågar till David så han hade något att knapra på när han tittade på friidrotten. (Det är bra att köpa sånt man inte själv tycker om så behöver man inte frestas…)

Imorgon ska jag försöka bada Wera medans David är på jobbet och testa min nya trimfläkt som jag köpt idag. Det ska bli skönt att få bada igenom dem och slippa att de hårar så mycket. När jag bodde i Malmö så badade jag Irma och Wera varannan vecka och det är så underbart skönt att slippa hår överallt så jag ska försöka få in den rutinen här också.

Nä nu ska jag se upplösningen av Midsummer och jag hoppas att det blir den som jag tror är mördare denna gången!

Jag blir bara så in i helvete irriterad på mig själv och på att jag vill effektivisera alltid! Jag har för några veckor sedan lyckats förstöra ett par röda jeans genom att tvätta dem med svarta kläder så att det blev svarta fläckar överallt på dem och jag har i min enfald trott att det var något fel på de jeansen då de hade svarta inslag. Något som de i butiken också trodde kunde vara en anledning. För några veckor sedan köpte jag en gul ganska dyr hoodtröja som är gul och idag tvätta jag den med ett par jeans, några gröna, svarta och gula tröjor. Alla de plaggen har tvättats tidigare och jag i min enfald slängde in allt som culört i maskinen, men nu när jag tömde maskinen så har denna gula tröja samma jävla svarta streck lite här och var på sig och är troligen förstörd! Jag blir så jävla irriterad, hur länge ska kläder fälla egentligen?! Jag får väl börja tvätta svart, rött, grönt osv för sig själva hädanefter, men hur många maskiner blir inte det. Jag ska väl bara köpa svarta, vita och grå kläder framöver så om jag bara är dyster i min framtoning och inte har några färglada plagg så vet ni nu varför! Jag är så jävla irriterad så jag inte vet vad jag ska göra, nä irriterad är nog inte rätt ord för jag är helt enkelt förbannad!

Detta får bli allt för mig för nu ska jag börja lägga in all den jävla tvätten och sen ska jag gå en riktigt lång promenad och försöka lugna ner mig och inse att jag på ett väldans enkelt sätt har förstört ännu ett klädesplagg och jag som inte tidigare har lyckats förstöra något i tvätten!

Idag har det varit en dag med mycket spring och en del gjort…

Morgonen började med att jag gick upp och gjorde frukost åt min älskling som idag skulle börja jobba igen efter semestern. Det blev tydligen en lugn dag för honom då de flesta barnen är hemma på sommarlov. Efter att jag fått iväg honom till jobbet så började jag fixa med frukost till mamma och pappa innan de skulle iväg till hans kusin och deras fortsatta resa mot hemmet!

Efter frukostarna for jag iväg för att göra en kopia på bilnyckeln, men det jag hade inte fattat var att det i en sådan nyckel sitter ett litet chip som gör att bilen går att starta. Med andra ord så vår nya nyckel totalt värdelös! Anledningen till att vi behöver en ny är att David nästan bröt den häromdagen när han var och handlade….men nu får vi vara försiktiga med den så den inte går helt av!!

När jag var klar med nyckelfixandet så gick jag vidare på stan och var och hämtade alla pridebiljetter för studentförbundet och sedan skulle jag gå från gallerian till hötorget, men lyckades gå fel. Jag gick och gick och tillslut tänkte jag att jag går in på hotellet jag precis passerat och frågar dem om den rätta vägen. Sagt och gjort så gick jag fram till receptionen och började tala med en tjej och sen stod han bara där. Den kille som funnits i mina tankar av en orsak som sårat mig så fruktansvärt mycket och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag vet att jag lovat David att lägga det som hänt bakom mig, men det var svårt vid det tillfället och jag var på en sekund tillbaka till de där hemska dagarna när jag bara undrade var mitt liv var på väg.

Vi pratade en stund och jag konstaterade när han fråga mig vad jag tycker om honom att jag inte är den som hatar någon och alla som känner mig vet att jag hellre friar än fäller. Jag känner att jag inte kan älta detta i all evighet, men jag insåg samtidigt att det fortfarande finns ett öppet sår inom mig med en mycket mycket tunn skorpa! Det bara sköljde över mig och alla känslor och all min osäkerhet var tillbaka på en sekund. Det som dock fick mig att sträcka på ryggen efter mötet var att jag kunde gå därifrån och känna att ödet troligen ville att jag skulle träffa på honom och få mig att inse att jag är på rätt väg och är på väg att må bättre!

Det som dock smärtar mig är att jag har mist en vän i allt det som hänt och jag hoppas att denna vän inser att jag faktiskt inte ville att det skulle bli såhär, men jag klarar helt enkelt inte av att hela tiden påminnas om det som hände. Det är fullt tillräkligt att jag idag är grymt vaksam och svartsjuk och utöver det orkar jag inte att hantera ytterligare en variabel. Jag hoppas dock att jag kan släppa allt framöver och lägga det som hänt bakom mig.

Sen har jag varit och hälsar på min nya arbetsplats idag och jag kan bara säga att det känns helt underbart att jag ska vara en i det gänget. Alla är så öppenhjärtliga och trevliga och jag tycker att det känns skönt att företaget trycker hårt på utbildning. Jag fick med mig en bok hem och jag ska inom tio veckor från nu skriva ett prov som jag måste klara för att få börja jobba med rådgivning.

På kvällen var det så sista mötet inför Pride och det börjar kännas riktigt bra och det hela tar form! Jag tror att vårt tält kommer vara helt underbart och jag ser fram emot att se det "in real". Jag hoppas att jag ser många av er på Pride och att ni passerar Arbetarrörelsens tält. Vi finns också på www.waf.nu

Det har som sagt varit en mycket händelserik dag och det är många intryck att smälta, men jag kan i alla fall känna att det varit en bra dag och att jag hela tiden får nya intryck och utvecklas som person, vilket är positivt.

Over and out!

Alltså så gnällig som jag varit i bloggen på sistone var det mycket längesedan jag var…men det är som de säger på reklamen att när en man är riktigt förkyld då är det synd om honom. Jag är den mannen just nu för fan vad dåligt jag mår! Det spränger i huvudet och att böja sig framåt är som en stor prestation och det spränger inte lite då! Jag äter både alvedon och ibumetin och det hjälper lite lätt, men inte så mycket som jag skulle vilja!

Jag har mestadels sovit bort hela dagen, drog bort allt katthår från soffan och därefter var jag helt slut och David den stackaren han har städat hela lägenheten och sen när han var och handlade så sov jag på soffan och sen laga han middag till oss. Han har gjort en massa nytta idag och jag har mest varit dålig. Det är så man får riktigt dåligt samvete, men samtidigt så hade jag inte kunnat göra så mycket ändå.

Ikväll kommer mina föräldrar på besök och min pappa ska hjälpa oss att byta diskbänk, bänkskivor och kakla om vårt kök. Det ska bli jättespännande att se hur det blir och nu är snart renoveringen av lägenheten fullbordad. Det är bara skåpsluckorna och klinkersen på balkongen kvar. Ska bli så underbart skönt att känna att allt som rör renoveringen kommer att vara slutfört!!

På måndag ska jag till läkaren och eventuellt tömma mina bihållor på var och slem, men jag hoppas självfallet på att vara frisk på måndag! Det gör ju så in i skogen ont att tömma dem.

Ha en fortsatt trevlig kväll och helg!

men det är som man säger borta bra men hemma bäst!

I onsdag, torsdag och fredag var jag och killen i Jönköping och hälsade på hans släkt och vänner. Det var mycket trevligt och började med en lunch och kortspel hos hans morföräldrar i onsdags. Maten var jättegod och att spela kort gillar jag så det var självfallet också skoj. Dock var jag inte riktigt med på noterna när det gällde spelets regler. Nästa gång kommer jag dock att vara på det klara med hur man spelar det. På kvällen var det middag hos Davids föräldrar och kebabbpizza är något av en favorit för David och han anser att det inte går att få så god kebabb som man får i just Huskvarna/Jönköping. Det var en trevlig kväll med gott vin och trevligt samtal. Det är alltid trevligt att träffa Davids föräldrar och att bara vara i lugn och ro.

På torsdagen var vi och hälsade på en av Davids kompisar som precis skaffat hus. Det var ett jättemysigt hus och det var så att man för en liten stund vart sugen på att också ha ett eget litet hus, men sen kom insikten att det alltid är en himmelens massa arbete med hus. Det ska målas, klippas gräs och sen fixas och donas lite överallt. Det är mer än jag pallar med efter en jobbig arbetsvecka. Då räcker det gott för mig med att lägenheten måste städas, tvätten tvättas och mat ska handlas hem. Däremot är jag grymt glad att de hittat sitt drömhus och att jag har min lägenhet och en dröm som faktiskt blivit verklighet att få bo i Stockholm.

På eftermiddagen skulle David träffa en gammal skolkompis från universitetet och jag hade insett att de borde träffas själva så jag gick till biblioteket i Jönköping och började göra lite av alla de frågor som måste besvaras innan jag börjar jobba på banken. Det var ganska skoj att sitta med juridiska spörsmål igen, men det märks att kunskap verkligen är en färskvara som om den inte används frekvent tappas till en viss del. Jag satt på bibblan och funderade över mitt liv också och det resulterade i ett blogginlägg som kan läsas lite längre ner…

På torsdagskvällen var det så middag med två av Davids goda vänner och det vart mycket skratt, även om jag tyvärr hade tankarna en hel del på annat håll så försökte jag hålla skenet uppe. Vet inte varför, men just denna kvällen måde jag så in i skogen dåligt i bihållorna, men också rent psykiskt. Det som dock var det bästa på hela kvällen var att jag fick se min älskade så glad och skratta mycket. Det är mer än tillräkligt för mig. Jag älskar verkligen honom och att se honom så glad gör mig i grund och botten också glad!

På fredagen så var det dags att bege sig hemåt igen och jag började köra. Det gick undan och vi avverkade mil efter mil och David slumrade lite. När det var dags att byta så var jag helt slut och satt och funderade en massa när David körde. Det var tankar som for igenom skallen om och om igen och jag hade ett djupt samtal med mig själv. Mitt i det samtalet så frågar älsklingen vad det är för som han säger: "Det ser ut som att du sett döden och mingiporna kan ju inte vara längre ner på dig". Jag tänkte inte så långt att jag rent kroppsligt förmedlade det jag tänkte, men det var ett otroligt jobbigt samtal jag hade med mig själv, men jag tror jag kom fram till något i alla fall!

Jag fortsatte att tänka, men nu på lite roligare saker som Pride och att mina föräldrar snart kommer på besök när David återigen påkallade min uppmärksamhet på en vit pickup som körde rent ut sagt för jävligt. Jag vet inte vad föraren var påverkad av, men något var det. Vi tog reg nummret och försökte hålla bilen under uppsikt och han kryssade fram och tillbaka mellan körfälten och höllt på att krocka ett par gånger under tiden vi iaktog den. Slutligen blev jag kopplad från polisens anmälningscentral till polisens kommandocentral och fick prata med en mycket trevlig polisman. Han bad oss följa efter den vita bilen och när jag konstaterade att det var omöjligt utan att bryta mot hastighetsbegränsningen så sa han att sålänge vi inte utgjorde fara för oss själva och omgivningen skulle vi följa efter, men dock inte överstiga 180 km/h och det var det inte tal om vi låg någonstans runt 140 km/h. Inom loppet av tio minuter kom så en målad polisbil upp vid vår sida och komandocentralen bad oss sakta in och släppa in polisbilen mellan oss och den vita bilen och inom några minuter hade de stannat och vi kunde lungt köra vidare. Det kändes bra att kunna hjälpa till både för medtrafikanter och inte minst för den som körde bilen som stannades. Vem vill ha ett liv på sitt samvete? Om ni ser något som inte är som det ska i trafiken så ring 112 alternativt om det inte brådskar (vilket det nog alltid gör i trafiken) så kan man ringa polisen direkt på 114 14 men då hamnar man i kö! Vill avsluta denna lilla del om Polisen med att jag är grymt imponerad över hur fort de handlade från det att jag ringde till att de stoppade bilen. Det gick undan och väldigt smärtfritt, superbra jobbat!

Slutligen var vi så hemma och jag var helt död. Vi åt thaimat och sen såg vi en film och därefter var klockan 21 och jag var så slut så jag gick och la mig för att sova för natten. David var inte ett dugg trött och såg någon film. Denna gången tror jag dock inte att jag hade lagt beslag på hela sängen, eller jag hoppas det i alla fall!

Nu ska jag vila igen, man är inte helt i form det är bara att inse!

Jag är så trött, jag tror mycket har med min bihållsinflammation att göra, men jag är också psykiskt trött. Har börjat läsa Mias bok om självkänsla igen och den är bara så bra. Vet att problemet ligger hos mig själv. Visst det har triggats av faktorer som skett i omgivningen, men det är ju i mitt medvetande som problemet finns nu. Jag har ju rett upp de yttre faktorerna och det är bara de inre som återstår. Det är de jag tänker jobba med stenhårt nu.

Jag har min vikt som ett jätteproblem och jag vill ner mina sista 10 kilo, men det är motigt och samtidigt har jag svårt att helt släppa någon inpå livet. Visst tror jag att många i min omgivning skulle säga att jag är en mycket öppen person som kan prata om vad som helst och allt som oftast är glad och trevlig. Det är en sida av mig, men det är ytterst få som jag faktiskt släpper intill och litar på till 100 procent. Det har mycket med min uppväxt och mobbningen att göra, men jag är inte låst där. Det är ju utifrån det jag har varit med om som jag utvecklas och jag måste bara ta tag i det jag har i bagaget och jobba med det. Alla har vi olika förutsättningar och nu måste jag göra det bästa av de förutsättningar som givits mig.

Jag har det egentligen bra! Jag har en pojkvän som älskar mig, jag har en underbar lägenhet nära stan och jag har ett nytt jobb som börjar om bara två veckor. Jag har en familj som älskar mig och jag älskar dem och jag har människor omkring mig som bryr sig om mig och det med råge. Ändå känner jag mig tom ibland och att jag inte räcker till. Att jag inte når upp till de krav som omgivningen har på mig och inte minst de krav som jag själv har på mig.

Jag vill vara som alla andra, smal, vacker, smart och inte ha en hjärna som arbetar övertid med att tänka och grubbla på allt och inget. Tänk om jag också kunde äta vad som helst utan att det direkt skulle sätta sig på magen. Jag har mål och jag har krav och det är kanske det som också gör att jag mår dåligt. Nu vill jag i alla fall njuta av mitt liv som är ganska bra och det har jag förtjänat!

Over and out från en sjuk och jättetrött Emil

Jag har spenderat stora delar av mitt liv med att vänta
På att allt skulle lösa sig och att lyckan skulle komma i min väg
Jag tog förgivet det som gavs mig och försökte sällan själv
Jag förnekade stenhårt mina hjärtesorger och mitt utanförskap
Det var egentligen det som formade mig till den jag är idag
Om jag aldrig varit med om det som skett i livet
Då skulle jag inte vara här som den jag är!

Jag öppnade mina ögon en dag och insåg att:
Det är detta som är mitt liv och jag vill inte ändra ett dugg
Det är detta som är mitt liv och jag har formats genom smärta och glädje
Hopp och rädsla har avlöst vartannat genom åren
Men allt som jag fått genomgå har varit har haft en mening!
Detta är mitt liv som det har varit menat att vara
Detta är mitt liv som det kommer att vara

….i alla fall de man har i själen!

Jag försöker verkligen ta mig vidare, vill inget hellre än bara glömma. Glömma det hemska som har hänt och bara se till den glädje och det underbara liv som jag längtat så efter. Att några rader i ett meddelande och en lögn kunde spela så stor roll det trodde jag inte, men att bli sviken är något av det värsta som kan hända en människa.

Jag försöker att bara lägga det bakom mig, men små kommentarer får allt att blossa upp igen. Då är det som att såret aldrig har börjat läka och att det blöder mer än tidigare. Det känns som att allt bara svämmar över mig i en rasande takt. Varför är vår hjärna konstruerad så att den associerar en massa saker till en eller flera tankar som inte är bra för själen? Skulle det inte vara som så att vår hjärna istället skulle vilja rädda oss från den smärtan och inte associerar ord med tankar som smärtar en i själen?

Jag kommer att fortsätta kämpa för att det ska glömmas bort och för att jag ska komma över det, men det är något som är otroligt jobbigt och jag hatar att gång på gång gå från den glada och positiva Emil till den Emil som får något ledsamt över sina ansiktsdrag och som tittar bort på ingenting och blir frånvarande. Det är inte jag, jag är inte frånvarande! Jag mår däremot inte så bra invändigt för tillfället, men jag jobbar på det för full maskin!

Ja det är mycket som snurrar i mitt huvud och egentligen vet jag inte varför jag skriver detta, men jag måste på något sätt överta kontrollen över min hjärna och min själ. Jag vet att jag är stark nog att klara av detta och att jag har makten så nu ska jag bara kanalisera den och försöka gå vidare. Det är det jag behöver nu!

Det är så jag känner mig idag, är helt borta och har mer eller mindre sovit idag. Var hos läkaren i förmiddags och fick en banning för att jag inte kommit tidigare och att han inte gillade att patienter väntade så länge. Jag har visserligen varit förkyld, haft ont i halsen och öronen i en vecka, men inte mer än att jag har klarat av det liksom. Nu hade jag dragit på mig en kraftig bihålsinflammation och har fått antibiotika och kortison som förhoppningsvis ska hjälpa. Jag blev dessutom sjukskriven en vecka till för att kunna återhämta mig och är jag inte bättre på fredag så får de kanske spola bihållerna och det är det värsta som finns! Jag har gjort det tidigare och det är inget som kan rekomenderas, eller jo man blir ju av med problemet men det är fan inte bekvämt någonstans!

David försöker ta hand om mig och hade gjort lunch till mig idag. Lax med nypotatis och spenat. Det såg verkligen gott ut, men smakade inget för mina smaklökar fungerar inte. Ibland kände jag lite smak och det var gott, men idag insåg jag vikten av att äta med ögonen och inte bara med smaklökarna. Det såg verkligen underbart ut!

Nu ska jag sova lite till, kanske kommer med något mer inlägg sen….

Det var ett välfyllt Patricia igår och det var riktigt skoj! Jag är glad att vi åkte dit och det är faktiskt riktigt skoj att gå ut ibland. Nu ska jag dock vänta ett tag till nästa gång för det tär inte bara på kroppen utan också på ekonomin och det sistnämnda är en ickevara för mig just nu då jag inte får a-kassa och inte börjar mitt nya arbete förrens den 4/8-08.

Igår när vi skulle till tunnelbanan så var vi ute i sista sekund som vanligt och fick springa sista bite och vips så bara kom en trotoarkant och nockade mig totalt. Jag föll handlöst i gatan och David såg så förvånad ut när jag helt plötsligt bara stupade…tog emot med händerna som man gör så jag har  lite skrapsår där just nu och lite blåmärke på benen, men vad gör det vi skulle ju ut och festa!

In på McDonalds vid slussen för att rengöra mina vita (som då var zebrarandiga) jeans så att jag såg någorlunda snygg ut och sen var festen igång! Det blev mycket dans till schlager och lite dans längst ner i fjolljollen, men den musiken är för tung för mig och jag kan inte sjunga med och då blir det tråkigt så jag försökte hålla mig längst upp och utomhus! Helt underbart, men de borde införa rökförbud där!

På natten när vi skulle hem insåg vi att det för tusan fortfarande är busstrejk och att ta en svarttaxi igen kommer inte på tal så jag och min älskade vi tog helt enkelt apostlahästarna och gick våra 45 minuter hem. Det var grymt jobbigt, men samtidigt lite skönt att få gå av sig och nyktra till lite!

Nu ska jag ta disken som är sen igår….

Jaha då var det så åter dags att göra sig iordning för en utekväll med älsklingen! Det är jätteskoj att gå ut och festa, men jag börjar fundera på om jag börjar bli gammal, eller kan det vara att man inte är på jakt längre?

Ja det jag menar är att det är jätteskoj att gå ut och festa, dansa och släppa loss. Det är också skoj att gå ut med den jag valt att dela mitt liv med och jag tycker att det är skitskoj på så sätt, men det finns något inom mig som påminner mig om svunna tider då man gick ut och festa för att kolla in killarna, se om där fanns någon för mig osv. Det kan jag ju inte göra längre, jag har ju mitt på det torra.

Nu går man istället och tänker om den man är där med kollar in om där finns någon som är bättre än mig i det stora utbudet av killar. Visst är jag knäpp? Ja jag vet om det och jag försöker att bara skratta åt mig själv och jag vet att jag troligen har helt fel.

När det kommer till att bli gammal så är det för att min kärlek är 2 år äldre och han verkar ha mycket mer energi än mig i alla fall när det äller att gå ut, men kanske beror på att detta är något helt nytt för honom. Han har varit på gayklubb tre gånger och det har fått honom att bli helt såld. Jag har tidigare i bloggen nämnt att jag önskar att den stämningen som finns på gayklubbarna skulle finnas överallt för snacka om att många heterosexuella går miste om den otroliga glädjen och friheten som en gayklubb innebär!

Nu ska jag ut och slå klackarna i taket och jag är så glad att jag vet att jag har en kille med mig hem när kvällen är slut, så var det verkligen inte för lite mer än ett år sedan!

Dagens inlägg kommer handla om att vara ute som homosexuell eller inte och vad det för med sig. Jag gjorde själv ett avtal med mig den dagen jag kom ut att nu ska jag inte gå och bära på några hemligheter gällande min läggning och jag ska bara vara den jag är. Den enda skillnaden på mig och en heterosexuell kille när det kommer till det sexuella är att jag vill vara med en kille och han vill vara med en tjej.

Jag är också av den åsikten att om vi som är homosexuella inte är öppna med vår läggning så kommer det också att dröja otroligt länge innan acceptansen ökar i Sverige. Jag ska kunna gå och hålla min pojkvän i handen på stan utan att någon ska reagera på det. Jag ska kunna gå och handla och fråga min älskling vad han vill ha till middag utan att någon ska reagera och jag vet med mig att det också allt som oftast är fallet.

Det som då gör väldigt ont i mig är de som säger att de är öppet homosexuella och sen inte vågar stå för sina känslor. Jag älskar min pojkvän över allt annat, men just på denna punkt är vi riktigt långt isär varandra i åsikter.

Han anser att han är öppen mot sin omgivning då hans släkt och vänner vet om att han är homosexuell och att han är tillsammans med mig, men att hålla handen på stan eller som idag när vi klippt oss och han skulle köpa vax och jag bara konstaterade att jag redan köpt det och att det är onödigt att ha två burkar så surnar han ihop. Jag har ju nämligen ”röjt” hans heteroalibi just vid det tillfället och han anser inte att andra har med vår läggning att göra.

Detta stör mig något så in i helvete då jag har lovat mig själv att inte anpassa mig efter omgivningen och den jag lever ihop med vill att vi ska anpassa oss efter omgivningen och inte visa att vi är ett par utanför bekantskapskretsen. Jag är trött på att behöva väga orden när vi är ute och uppträda som att han är en killkompis.

Homo gjorde under förra året en utredning där man kartlade hur homosexuella agerade på arbetsplatsen för att undvika diskriminering. Rapporten bygger på en stor enkätstudie och därefter gjordes djupintervjuer och en majoritet av de som ansågs sig vara öppna med sin sexuella läggning visade sig vara det endast inför den närmsta kretsen.

Det är svårt för mig att förstå varför man hela tiden försöker undvika att konfronteras med heteronormen. Hade jag varit en tjej och tillsammans med min kille så skulle varken han eller omgivningen reagera på kommentaren om vaxet idag, men nu har vi samma kön och han är rädd för att gå emot normer och därför viker han sig utan att ens se att han är ett offer för de strukturer vi har i dagens samhälle!

Det är helt sjukt att många homosexuella uppfattar strukturproblem som personliga problem och att det har ingen annan med att göra. Det är ju otroligt påfrestande att hela tiden behöva vara vakande mot sing omgivning och jag pallar inte av att vara det hela tiden.

Jag är helt öppen med min läggning och jag är glad att jag slipper att ljuga, undanhålla sanningen och komma ihåg för vem man har berättat vad. Jag vill kunna sitta som vem som och fika på jobbet och berätta att jag och killen var i skärgården i helgen eller att jag och min pojkvän ska på semester osv. Varför ska detta bara vara något som heterosexuella ska få åtnjuta? De kan prata om vad deras respektive har för sig, ska då inte jag få göra samma sak? Jag är stolt över den jag är och jag är glad och stolt över den jag är tillsammans med, varför ska jag då undanhålla honom från de som finns i min omgivning?

Sist vill jag avsluta med att jag tror att de som är inne i hela den här karusellen och anser att deras privatliv är deras, vilket låter fint. Kan ni i så fall tänka på om alla andra som är heterosexuella också är så privata? Att de aldrig nämner sina respektive, att de aldrig håller i hand på stan, att de aldrig pussar eller kramar varandra när de ses på stan osv. Jag tror nämligen bara att ni lurar er själva.

Vill avsluta dagens inlägg med några rader från ”Kom Ut” som var för förra årets Pridelåt och de stämmer så bra på detta inlägg!:

”Kom ut, Livet är en fest!
Kom ut, När det är som bäst!
Kom ut, Inget är som förr!
Kom ut, Glänta lite på din dörr!
Kom ut, Ge dig själv en chans!”

Det är det jag tycker att alla ska göra, leva livet och njuta av det! Vågar alla vara öppna så kommer inget att vara som förr och jag tycker att vi alla är skyldiga oss själva att ge oss en chans att leva utan att behöva lura in oss i en massa lögner eller försök att inte bli avslöjade!

Igår vad jag och David och såg Mamma Mia som hade biopremiär igår! Våra förhoppningar var att den skulle vara jättebra, men med alla de förväntningar som skapats inför filmen så var vi båda nervösa att det skulle vara en flopp och falla platt. Jag kan bara med en enorm glädje konstatera att det som Björn Ulveus och Benny Andersson tar sig för blir succé!

Mamma mia är helt klart den bästa musikalfilm (och vanlig film också för den delen) som jag sett på otroligt länge! Det är med lite sorg i rösten som jag också kan skriva att Grease har fått möte sin överman och nu måste jag ha två musikalfilmer på min top 10 över de bästa filmerna som finns! Jag är bara helt såld på filmen och satt med ett leende under hela filmens gång och faktiskt, tro det eller ej, så fällde jag några tårar under filmen också….

Jag är ett mycket gammalt fan av ABBA och att se hur väl de lyckats väva samman deras otroliga musikskatt och göra en musikal kring det är otroligt. I filmen har de dessutom fått ihop en helt underbar rollbesättning och att höra Pierce Brosnan sjunga kändes först grymt konstigt. Mr Bond sjunga?! Han gjorde en grymt bra insats och Meryl Streep var klockren som modern i filmen och det som slog mig gång på gång är hur glad jag är att hon i ett plastigt Hollywood ändå låtit sig åldras med värdighet och det ska hon ha många eloger för! Jag är också glad över att skriva att hon tog ett rejält kliv uppåt som skådis för mig genom denna filmen.

Den bästa scenen i filmen är dock när Christine Baranski visar de unga männen var skåpet ska stå under sången "Does youre mother know". Hon spelar ut allt hon har och detta kroppsspråk är bara så underbart!! Jag är helt såld på filmen och jag är glad att jag kom iväg och såg den, kanske blir snart igen, vem vet! En film som varmt rekomenderas i alla fall!!

Efter filmen var både jag och David på riktigt festhumör och väldigt glada så vi bestämde oss för att gå ut. Sagt och gjort åkte vi hem, bytte om och tog varsin drink. Vi prata lite med några vänner och klockan rann iväg. När vi väl kom till Slussen var klockan redan 01:00 och vi sprang på en kompis till mig och hans inneboende som snällt berättade att stället vi skulle på stänger vid klockan 03:00 så då kändes det helt plötsligt inte lika skoj längre. Vi var ju så säkra på att de hade öppet till 05:00.

Så vad gör vi? Jo David lyckas få med mig på McDonald’s vid detta sena klockslag och jag äter onyttig hamburgare med massa kalorier istället för att dansa som en tok och bränna en massa kalorier. Visst är det orättvist?

Det var en mycket lyckad kväll i alla fall och jag vaknade glad idag. Så glad över det jag har och potenialen på hur det kan utvecklas och jag tror faktiskt att vi nu är två som ser framåt mot samma mål, vilket känns bra!

Stor kram till er som läser bloggen!

Idag gjorde jag något som jag borde göra varje dag, jag gick på en riktig långpromenad. Jag var ute och gick i över 3 timmar och det var så underbart skönt att få rensa skallen lite. Jag gick hemifrån till sjöstaden och tog båten över till söder för att sen gå upp till skanstull och vidare mot zinkensdam för att slutligen vända hemåt igen. Det blev en ganska lång runda….men gud så skönt!

Jag ska försöka göra det till en vana även häruppe att gå en längre promenad varje dag och jag ser fram emot att börja träna igen! Jag vill ner de sista 10 kilona så att jag kanske kan bli smal, vilket jag nu längtat efter i många långa år!

Ikväll blir det Mamma Mia på bio, vilket jag ser grymt mycket fram emot och jag hoppas att det kommer vara en bra film!

Det har varit otroligt konstigt på sista tiden. Jag har känslor som är så motstridiga så det finns inte. Ena dagen är jag jättelycklig för att dagen efter eller senare på kvällen vara jättedeppig. Det har hänt så otroligt mycket sen jag tog min examen och jag önskar att många av de saker som inträffat aldrig hade ägt rum!

Jag vill leva det liv jag sett fram emot och dela det med den jag älskar. Jag vill utan att behöva fundera på det vara säker på att han vill dela sitt liv med mig också och jag vill inte vara svartsjuk eller ses som en belastning, vilket jag säkerligen gör just nu!

Det är klart att man när man är tillsammans måste ge varandra utrymme och man måste få umgås med sina vänner och skaffa sig nya vänner, men ändå finns oron där att den där vänskapen som är ny kanske leder till något mer, något som får min älskade att välja bort mig och det är där svartsjukan kommer in i det hela. Detta kan inte vara något som är ett specifikt problem bara för mig antar jag, men jag har råkat ut för så mycket skit med killar som inte varit ärliga mot mig så jag är rädd att alla i grund och botten är likadana….detta är absolut ingen snäll tanke, men vad fan gör man?!

Jag gjorde ett avtal med mig själv i natt, men redan nu har jag haft svårt att hålla det. Jag har lovat mig själv att inte fråga vem han har kontakt med för att vara den som vill ha koll. Att fråga för nyfikhetens skull ibland hoppas jag inte ses som att jag försöker ha kontroll för då är vi ute på hal is. Jag måste lära mig att lita på min omgivning även om den svikit mig sen jag gick i första klass (om ni undrar finns det många inlägg om mobbing i denna blogg) och jag är så trött på att bli sårad att jag analyserar allt min omgivning tar sig för och försöker förutse när jag kan bli sårad så att jag kan förbereda mig på det och slippa att bli helt nerbruten.

Ett par gånger har jag förmått mig själv att inte analysera allt utan lita på personen istället och det har allt som oftast slutat med att jag blivit grymt sårad i slutändan. Jag vill inte råka ut för det igen, men samtidigt vill jag inte stöta bort de som tycker om mig genom att inte lita på dem. Jag vill inte heller ses som någon som måste ha full kontroll på allt, för jag måste inte det. Det jag måste är att få känna att jag kan lita på de jag tycker om och att de är ärliga mot mig.

Det blev ett snurrigt inlägg, men just nu är alla tankarna i ett enda stort kaos och jag vet inte vad jag ska göra. Det enda jag vet är att jag älskar David och att jag vill att han ska älska mig. Jag vet också att jag måste sluta vara så svartsjuk och han vet vad han måste göra. Jag tror att det kommer lösa sig, men jag har fortfarande en hel del kvar att kämpa emot när det gäller mig själv, det enda som känns skönt är att de som finns runtomkring mig inte känner igen min beskrivning av mig själv. De ser en helt annan person och det är jag väldigt glad och tacksam för. Detta innebär nämligen att jag har kommit en bra bit på vägen i det hårda arbete som jag sliter med gentemot mig själv!

Over and out!

…och jag såg avgrunden! Det är så min morgon började idag. Det har verkligen hänt otroligt mycket de sista veckorna och det hela eskalerade under denna veckan. Jag har känt att jag inte vetat var jag har min älskling och därför varit grymt svartsjuk, velat kolla allt han skriver på datorn och veta vem han pratar med och om vad. Detta har medfört att jag vill vara varenda vaken minut med honom och på så sätt har jag inte gett honom något privatliv överhuvudtaget eller något andrum.

Idag kom så det som jag varit så rädd för, jag lyckades nästan att stöta bort honom genom mitt beteende och jag var så rädd någon timme här på förmiddagen att jag skulle vara singel och ensam nu!

Jag älskar honom så otroligt mycket att det gör ont och jag är så rädd att jag ska mista honom, men hur ska jag kunna veta om han verkligen vill ha mig? Att han verkligen har tänkt igenom det hela, eller att han bara tar en enkel utväg?

Jag måste sluta tänka så mycket och vi måste båda försöka leva och skapa oss ett gemensamt liv, men inte helt göra avkall på våra egna privatliv. Det kommer bli svårt, men bara vi båda är säkra på att vi älskar varandra är jag övertygad om att det kommer lösa sig!