Svartsjuka, den hemska sjukan som ingen vill kännas vid!
Jag har mer eller mindre alltid ansett att det inte finns någon anledning att vara svartsjuk av den enkla anledningen att man inte kan bestämma vem en annan person ska älska eller vilja vara tillsammans med. I det tänket ingår dock en variabel som är oerhört viktigt för mig och det är att jag till hundra procent måste kunna lita på den person jag är tillsammans med och att han är helt ärlig mot mig.
Jag älskar min pojkvänn över allt annar, men tyvärr har det hänt något som gjort att min tilltro tillfälligt har rubbats och nu frågar jag mig hur jag ska komma vidare för det måste ju gå! Jag har redan beslutat mig för att lita på honom och att jag älskar honom är ett faktum som är så självklart att jag inte ens behöver reflektera över det, men nu kommer vi till det riktigt jobbiga och det är att denna förtroendekris har framkallat den förhatliga känslan av svartsjuka hos mig.
Det är asjobbigt att hela tiden vara på sin vakt och jag vet rent krasst att jag inte kan göra något om han skulle falla för någon annan och egentligen inte har något att oroa mig för, men ändå finns den hemska känslan där att jag snart kan bli lämnad ensam och att någon annan vill stjäla min älskade från mig. Jag ser faror i varenda hörn och det är så in i helvete jobbigt!
Jag frågar mig själv hela tiden varför jag känner som jag gör. Jag älskar en person av hela mitt hjärta, jag gör allt för att göra honom lycklig och jag kan inget mer än att vara mig själv. Mitt inre säger hela tiden att han är för bra för mig mednas jag måste intala mig att jag är minst lika bra för honom. Den lilla djävulen inom mig som jag pratat om tidigare som bara vill bli större och trycka ner mig har ännu en gång börjat tala inom mig och påtalar att jag inte ska tro jag är något och att han finns tills det kommer något bättre och jag hatar det! Jag hatar verkligen känslan av svartsjuka! 
