Jag mår ganska okay idag, men igår mådde jag verkligen skit! En mycket nära vän till familjen (och hon är och har varit som min farmor/mormor under många år) är mycket sjuk. Jag fick reda på att hon har fått tillbaka cancern i tarmsystemet samt att hon fåt cancer i bukspottskörteln. När mamma berättade det så gör jag som jag alltid gör av någon konstig anledning, nämligen biter ihop och försöker hålla en stark fasad. Inom mig rasade dock känslorna och jag visste varken ut eller in. Några timmar senare skulle vi få främmande och jag tappade sugen lite. Jag försökte också ringa sjukhuset, men hon pratade i telefon hela tiden så det var upptaget, vilket var ganska befriande för då slapp jag ta tag i mina egna känslor.

Igår efter att våra gäster gått kände jag att nu måste jag ta tag i det och ringa. Jag vill ju prata med henne, samtidigt som jag bara vill lägga benen på ryggen och springa. Det är så jävla jobbigt när någon är dålig och man inget kan göra för att få personen i fråga att må bättre. Ett tankesätt som jag dock måste ändra på då en person faktiskt kan må bättre bara av att få prata lite med någon man tycker om. Jag fick hursom tag på henne i telefon och vi pratade i 20-30 minuter om hur hon mår, hur jag och David mår och lite smått och gott. Hela tiden sitter jag med en stor klump i halsen och bara hoppas att jag kan hålla mig tills samtalet är över. När vi lägger på brister allt och jag kan inte sluta gråta. Det känns så hemskt att någon ska drabbas så mycket av all skit som finns. Cancer är ett jävla mög som jag hoppas att vi en dag hittar ett bra botemedel mot, men just nu ser det mörkt ut. Hon har redan plockat bort en bit av tarmen och frågan är om de kan operera mer. Hon kan bara äta flytande föda för som jag förstod det så stoppar tumörerna i tarmen upp vanlig mat så att hon får kräkas upp den.

Jag sitter här just nu och tårarna bara trillar ner för kinderna och jag känner att jag inte orkar ta in tanken på att hon är jättedålig. Det känns lättare att bara fly undan….

I helgen har vi annars haft besök med jättegod middag och vin och igår träffa vi Davids vänner från Göteborg samt hans syster och man från Huskvarna. Så helgen har verkligen gått i ett. Det har varit mycket skratt, men också efter samtalet med min vän mycket gråt.

Nä nu ska jag torka tårarna och ta tag i mig själv, det är ju en dag av måsten idag. Jobbet om ett par timmar och sen försöka att faktiskt se positivt på tillvaron även om det är svårt!

Slutligen vill jag säga TACK Yvonne för att du har funnits där för mig genom många år med skratt och tårar och jag hoppas och ber för att det blir många fler!

Over and out
//Emil