Varför följa stigen, när jag kan gå där det inte finns någon stig och efterlämna fotspår?

…vem kom på det? Att säga så alltså? Det är bara jobbigt att gå upp på morgonen ju, men på helgerna är det mycket lättare än på vardagarna. Har varit uppe lite mer än en halvtimma nu och är redan igång med tvätten. Känns jätteskönt att i alla fall bli av med det som går att torktumla. Egentligen har vi tvättid ikväll efter 19, men när jag boka den var det ledigt på morgonen. Jag glad i hågen går ner i källaren för att upptäcka att första passet blivit bokat sen igår, men det börjar först 10. Jag bryter därför regeln om att inte tvätta för 10 på en helgdag. Visste inte ens om att det fanns förrens jag satt igång maskinerna och man kan ju inte bara stänga av dem igen.

Jaja hursomhelst så är det strålande solsken ute och inte regn som det var igår morse. Igår var jag jätterastlös när jag kom upp, gjorde mig iordning ganska fort för att komma iväg någonstans. När jag var klar var David inte ens påbörjad för att bli klar och då tappa jag bara sugen och satte mig i soffan och spelade på Facebook samt letade efter information om börshandlade fonder. Det är otroligt intressant att se hur folk kan tjäna grymma pengar på att bara flytta ett kapital mellan olika lösningar olika dagar. Självfallet måste man ju också ha timing för lika lätt som det är att få pengar, lika lätt är det att bli av med dem om man inte vet vad man håller på med.

Det blev bio igår i alla fall och även en lunch inne i stan. David har sagt en längre tid att han vill köpa nya jeans så han hittade ett par skitsnygga på G-Star som satt fint. Jag vill också kunna köpa något dyrt utan att den lilla rösten i min hjärna säger att vänta tills du gått ner klart, eller vänta tills du är i form och jag viker mig för den rösten så nu får jag fan komma igång igen och nå min målvikt samt träna!

Filmen som vi såg var Harry Potter-Halvblodsprinsen och det känns bara som en lång transportsträcka till den sista filmen. Visst det fanns en och annan bra scen även i denna filmen, men överlag vart jag inte imponerad.

Annars händer inte mycket i livet. På jobbet har det varit lika mycket kaos som vanligt och jag är ganska trött på det ibland. Jag pluggar så mycket jag bara kan för att klara SwedSec och det är ju en utvecklingsgrej, när den är avklarad kan jag söka tjänster som personlig bankman. Det känns som att det skulle passa mig bättre och då kanske jag mer kan känna att jag inte utbildat mig för att mestadels vara en mänsklig bankomat!

Nog om allt, nu ska jag ner i tvätten igen! Ha en underbar söndag!

Häromdagen när jag lyssnade på musik i iPoden så hajade jag till. Ni vet ibland lyssnar man på musik, men man lyssnar inte riktigt på vad personen ifråga sjunger. Jag har säkert hört låten tidigare, men det var först nu jag hajade till och reflekterade över vad Magnus Uggla egentligen sjunger i hans låt Å, han kysste mig! Inte visste jag att Uggla gjort en text med så homoerotiska kopplingar som denna. Ja döm själva! Underbar låt!

Han lura med mej hem till hans kvart, uppe på Kungsholmsstrand,
han sa det skulle va en stor jävla fest, uppe på Kungsholmsstrand.
I hissen klämde han sej upp in mot mej,
hans armar ringlade sig runt kring mej,
aouh ouh, ouh, ouh, ouh, ouh, när han kysste mej.
Det var naturligtvis, inte en enda själ uppe i hans lägenhet,
han såg bort från mej, för att inte visa sin förlägenhet.
Han bjöd mej en soffa av zebraskinn,
och hällde upp ett dricksglas fullt med gin,
jag smalt när han böjde sig mot mej och kysste mej.
Nog hade jag blivit kysst, men aldrig så förut,
jag skrek i hans öra: - Låt det aldrig ta slut.
Han ursäktade sej, att han hade burit sej så illa åt,
men va fan gjorde det, nu när han hade fått mej så jävla K.. [piiiip]?
Han böjde sej ner mot min späda kropp, i hans armar låg jag när han lyfte mej upp,
jag blixtra till i hela kroppen när han kysste mej.
Nog hade jag blivit kysst, men aldrig så förut,
jag skrek i hans öra: - Låt det aldrig ta slut.
Sen älskade vi i lägenhetens alla rum,
i köket och i hallen, i hans vardagsrum,
jag blixtra till i hela kroppen, när han kysste mej.
Sen älskade vi i lägenhetens alla rum,
i köket och i hallen, i hans vardagsrum,
aouh ouh, ouh, ouh, ouh, ouh, när han kysste mej.
Sen älskade vi i lägenhetens alla rum,
i köket och i hallen, i hans vardagsrum,
aouh ouh, ouh, ouh, ouh, ouh, när han kysste mej.

Söndag igen och en hel vecka har gått sen sist! Tiden den bara springer iväg och ibland kan jag stanna upp och fundera på vad jag har gjort under tiden. Det sägs att det är målet man strävar efter, men när man väl nått målet, är det vägen dit som är det som man vardesätter och som är viktigaste!

Jag har därför försökt att se vad jag har för mål i livet just nu och ett av dem är att bli klar med min Swedsec licensiering som krävs för att kunna söka tjänster som personlig bankman. Jag har som jag skrivit om tidigare redan blivit certifierad för försäkringsförmedling samt privatrådgivning, vilket självklart ingår i Swedsec licensieringen också. Däför har det jag läst senaste veckan kännts som en update på det jag redan tentat av. Dock måste man gå igenom allt igen för att verkligen säkerställa att det fastnat i skallen. Jag siktar på att vara klar med provet till december och vägen dit kommer alltså att bestå av hårt pluggande innan arbetet på morgnarna!

I Fredags hände något riktigt hemskt! Mina kollegor på Nordea Hamngatan utsattes för ett grovt rånförsök! Ord kan inte beskriva vad jag kände när jag får ett mobilsamtal och en av mina goda arbetsvänner är i andra änden och det enda hon säger är att det varit ett rån på hennes kontor. Just då i den sekunden blev det så klart och tydligt hur jävla sårbar man egentligen är när man står där på kontoret. Jag vet sen jag börja på banken att det egentligen inte är en fråga om man blir rånad utan snarare när man blir det. Det är hemskt att man ska behöva tänka så, men samtidigt behöver jag och mina kollegor dagligen vara inställda på att det kan ske och med tiden kommer ske!

Igår var vi med vänner och tittade på skogskyrkogården. Det var en mycket trevlig dag med strålande sol och många vackra gravar! En som dock gjorde störst intryck på mig var inte Greta Garbos grav, utan en på den judiska delen av kyrkogården. Gravstenen hade inskriptionen: "Den svage avstår från kamp, Den starke kämpar en stund, Den ännu starkare slåss i många år, De starkaste för kampen livet ut, De är omistliga." Mannen som fått denna fina text på sin gravsten hade stridit med Röda Armén och varit med i slaget om Berlin i april 1945. Vet inte varför men just den inskriptionen tilltalade mig otroligt mycket! Den sa mig så mycket som jag inte kunnat sätta ord på, men någon har uppenbarligen varit bra på det. För mig så säger gravstenen att det finns många olika sorters människor, det finns de som bara ger upp, de som försöker men ger upp när det tar emot och sen finns det de som stångar sig blodiga för de vill så mycket men tillslut ger även de upp. Sen finns det de som försöker förändra saker och ting och de ger sig inte förrens de kommit i mål, eller om de aldrg gör de så kämpar de livet ut!

Jag kopplade detta direkt till politik där det finns de som bara säger att det där rör inte mig och sen går de inte ens och röstar. Det finns de som i alla fall tänker att detta samhället vill jag påverka och röstar därför var fjärde år, men de kämpar inte direkt för förändringen. Sen finns det alla de som har någon gång under livet brunnit för något och kämpat för det, men av olika anledningar tapat sugen eller orken och därmed inte fortsätter sin kamp. Det kan vara av många olika anledningar och det är denna kategori av människor som jag känner att socialdemokraterna tapar otroligt många bra förmågor för att de inte släpps fram! Det är synd att det ska vara på detta sätt, men så är det…

Det var mycket trevligt att få se detta världsarv och mysigt att fika där i goda vänners lag. Visst jag missade Monas sommartal för andra året i rad, men jag hade det trevligt på annat håll och jag fick veta vad talet handlade om ändå. Självfallet hade det varit jätteroligt att se talet, men jag kämpar på med politiken ändå! Har mailat min områdesförening så jag hoppas på att snart kunna engagera mig mycket igen.

Det får räcka för idag….ha de bäst därute!

Det har gått en vecka sen sista inlägget och jag måste skärpa mig. Finns ju massor att skriva om egentligen både när det gäller privatlivet, politiken och arbetet.

I helgen bar det av med de nyfunna vännerna Steffan och Christoffer till Dalarö och för att underlätta så erbjöd vi oss att hämta upp dem vid Hornstull. Sagt och gjort så packade vi väskan med en filt, ett spel som heter blokus (skitroligt, men tankekrävande spel som varmt rekommenderas) och såklart badkläder! Jag programmerade in deras adress och när jag skulle ansluta antennen som gör att GPSen känner av om det är vägarbete eller liknande så dog batteriet i den. Ut med sladden och in med laddaren och sen tillbaks i hållaren igen. Det jag dock glömde var att åter sätta i antennsladden. Vi åkte efter GPSens anvisningar, men när den säger att vi ska svänga av så finns där ingen avfart då denne är avspärrad. Vi blir därför tvungna att åka in till centralen innan vi lyckas vända igen och så snurrar vi runt i staden i nästan en halvtimma innan vi kommer rätt. Jag avskyr att de stänger av halva staden under sommaren för att bygga om vägarna, men någon gång måste det ju göras. Väl där så kliver vännerna in i bilen och jag programmerar in vår nästa destination, nämligen stranden och den underbara solen! Tror ni vi kommer på rätt väg? Nädå ytterligare ett antal varv runt i staden för att hitta en väg ut på rätt håll. Det var nära att jag och David vart sura på varandra, men det gick bra och vi kunde behålla husfriden. Det mest irriterande var att när jag dagen efter skulle och vattna en kompis blommor satte jag i antennsladen och den varnade då direkt för vägarbetet och gav mig förslag på alternativ väg och vips så såg jag inte ens den där "svordom" avspärningen som ställde till det så dagen innan!

När vi väl kom fram fick vi parkera hos min pappas kusin på deras landställe och det är så underbart därute! Hade fått en vägbeskrivning också till en ganska avskild plats där det inte var så mycket människor. Jätteskönt att få ett svalkande dopp och sen prata en massa och spela spel. Det är precis så man ska ha det! Det hade dock inte varit fel om man hade det så en vecka eller två på semester utomlands, något att satsa på nästa år!

På lördagskvällen var det vi som bjöd på husesyn och middag. Vart jättegod Västerbottenpaj (från Ica i Sickla. Kommer inte ihåg tillverkaren, men det är bara de som haft den vad jag sett) med sallad och vin. Sen efter det bjöds det på kräftor från Vättern som Davids pappa kokat och fixat med.

Det var med andra ord en riktigt trevlig lördag och igår blev det därför mycket lugnare med två Harry Potter filmer och en underbart god bärpaj som David svängde ihop. Han använde muscovadosocker istället för vanligt socker och det rekommenderar jag er att testa. Vart en kolaaktig smak på degen.

Det var lite kort om helgen de…..

Det blev inte att jag tog mig tid att skriva någonting mer igår. Det var en skön dag då jag och älsklingen bara slappade, vilket var otroligt skönt efter en intensiv vecka!

Förra veckan var det äntligen Pride i Stockholm, något som både jag och David sett fram emot. Det som hägrat mest och som vi sett främst fram emot var Schalgerkvällen. Den blev dock en besvikelse i många bemärkelser, men det återkommer jag till för jag tänkte försöka sammanfatta veckan dag för dag!

På måndagen var det invigning av festivalen i kungsträdgården, vilket i mina ögon var ett riktigt smart drag av prideorganisationen. Det kostade nämligen inget att se invigningen som det gjort tidigare när den varit på Skansen. Invigningen gick vi på tillsammans med Stefan och väl där stötte vi på Alexandra (Hbt-sossen) och hennes fru Åsa. Det föll sig därför naturligt att vi tillsammans banade oss fram mot schenkanten och fick riktigt bra ståplats. Väl där så dök efter en stund Stefan och hans pojkvän Christoffer upp och anslöt till oss. De hade inte köpt något veckopass och var osäkra på om de skulle till pridepark överhuvudtaget, något jag tyckte verka trist!

Tisdagen och Onsdagen vart det seminarier i pridehouse och jag tog det bara allmänt lugnt, var en runda i pridepark också medans David var "prideledig" och laddade inför Torsdagen och Schalgerkvällen. Christoffer och Stefan hade under tiden kommit fram till att de skulle köpa biljetter och Christoffer letade upp mig på facebook och undrade om vi ville komma och förfesta lite med dem. Lät jättetrevligt och vi behöver ju lära känna lite nya människor i Stockholm så varför inte? Det vart skittrevligt och vi var laddade inför en helkväll i parken avnjutandes schlager. Tyvärr blev det inte som förra året när den ena överraskningen efter den andra dök upp på scenen. Nu blev det mer fyra timmars segdragen coverspelning med ett och annat guldkorn! Det var nämligen bandet Schlagerfeber som skulle fixa schlagerkvällen i år och det var en massa medleyn och covers från dem på kända schlagerlåtar, dock inte alla så populära i gayvärlden! Man borde känna till sin målgrupp?! Sen däremellan så kom det en och annan känd artist, men bara från det senaste årtiondet! DÅLIGT om jag får säga vad jag tycker! Dock var det skoj att se Alexander Rybak, denna charmiga norske gutt!

På fredagen skulle det vara 90-talskväll, mingel fixat av ingen mindre än Irmeli Krans (den alltid like charmanta polisen!) och umgänge med Christoffer och Stefan (ja vi terrade varandra hela priden!). Vi började med minglet och det var superfixat med dricka, kallskuret och otroligt trevligare officerare som serverade oss. Jag träffade många gamla bekantskaper, men också några nya och det var underbart att vi gick med vänner så att David hade någon att prata med när jag snurrade runt och minglade! På kvällen blev det en sväng i parken för att se slutet av 90-talskvällen och E-types uppträdande (hans röst är inte den bästa längre..) och när det var slut hängde vi med hem till Christoffer och Stefan och satt och prata lite innan vi märkte att klockan var över ett på natten, tänka sig David var nästan piggare än mig! *LER*

På lördagen var vi slitna och det var dags för den stora paraden. För första gången hade jag kommit fram till att jag inte skulle gå i paraden utan faktiskt se den som publik, något jag aldrig gjort tidigare. Jag ångrar mig inte en sekund även om jag kände mig lite som en svikare för att jag inte tågade med s-studenter och hbts genom stan! Det som gjorde störst intryck på mig var när RFSL tågade fram för de som inte har möjlighet att fira pride, eller ens vara öppen med sin läggning. De var alla klädda i svart med tryckta t-shirts med orden "Marching for Those Who Can’t", deras munnar var igenklistrade med silvertejp och först i tåget fick ett antal personer som kistbärare, bärandes på en svart kista med röda rosor på locket. Detta synintryck blev för mycket för mig, det var så många känslor inom mig så jag fällde både en och två tårar! Jag kan ibland känna att man slås för lite här i Sverige när man i vissa länder döms till döden bara av att känna som jag, men samtidigt så har vi massor kvar att göra i Sverige och deffenetivt i Världen!

På lördagskvällen var det avslutningsframträdande och Marit Bergman börjar bli en ny idol, för tidigt att säga ännu, men jag gillar hennes stil på scenen och även hennes röst från och till. Får se om jag vänjer mig mer vid henne, men årets pridelåt är SUPERBRA!

Nä detta får räcka från årets pride och jag är glad att vi lärt känna lite nya människor!

Det är den första tanken som slår mig nu när jag för första gången sedan midsommar försöker få ihop ett inlägg. Jag har funderat på att lägga ner bloggen och bara skriva dagbok. Det som från början var en blogg där jag kanaliserade all den mörkerhet som finns inom mig (och säkerligen hos de flesta av mina medmänniskor också) har blivit svår att uttrycka här på sistone. Är det för att jag mår mycket bättre eller är det annat som spelar in? Jag tror det är många faktorer till det, dels mår jag mycket bättre och har funnit mig själv på ett helt annat sätt, men jag har också börjat fundera på vad folk tänker, tycker och anser om det som skrivs. Något som inte berört mig tidigare. Därför är jag just nu vid ett vägskäl där jag aningen fortsätter, eller helt enkelt slutar skriva.

Får se vad som händer, men jag hade ju inte skrivit detta om jag redan bestämt mig så troligen kommer bloggen finnas kvar och då har jag ju faktiskt en skyldighet att se till att den updateras. Därför ska jag försöka att hålla efter den bättre med inlägg! *ler*

Vad har då hänt sen jag skrev sist? Ja det har hänt en massa roliga saker! Jag och David har varit på semester med vår nya bil. Vi började med att åka till mina föräldrar för att lämna katterna där och hälsa på. Irma har nämligen haft en livmodersinflammation precis innan semestern och har därför blivit akutkastrerad, vilket känns mycket trist, men hon mår toppenbra nu! Hos mamma och pappa var det som vanligt jättetrevligt och de hade en massa målare där som har fixat till deras hus.

Från föräldrarna bar det vidare till Simrishamn där Davids föräldrar campade och vi stannade där nästan en hel vecka. Det var riktigt mysigt, men rummet vi hyrde var litet, trångt, DYRT och förbannat lyhört! Det blev dock ändå en trevlig vistelse och mina samt Davids föräldrar fick för första gången ses och det vart riktigt lyckat!

Från Simrishamn bar det sedan av till Malmö där vi träffade en del av min släkt och bara njöt av den underbara staden och slutligen åkte vi till Jönköping och umgicks med Davids släkt för att sedan komma hem igen till Stockholm och en underbar vecka med pridefestival. (Den kommer det mer om i ett annat inlägg).

Det har med andra ord varit mycket släkt på denna semestern också, något som inte är negativt då jag och David är väldigt familjekära. Dock hoppas jag på att vi nästa år kommer på en lite bättre planering av semestern och dess utformning.

Nä nu ska jag in i duschen och därefter kommer jag att skriva om priden!