Varför följa stigen, när jag kan gå där det inte finns någon stig och efterlämna fotspår?

Det var riktigt skönt att gråta! Det var som om något tungt inom mig fick lite frid och kom ur mig…jag är inne i en process nu och jag tror att den är jättebra för mig. Det finns dock alltid avigsidor med allt och denna avigsidan är att jag blir lättirriterad och det har tyvärr gått ut över nära och kära som jag älskar över allt annat. Jag har varit lätt frånvarande, krävande och inte alltid så lyssnande.

En annan sak som slått mig är att jag inte varit lika frispråkig i bloggen längre som när jag en gång startade den. Då var jag mer öppen och jag tänkte inte igenom det jag skrev så mycket innan jag publicerade det. Nu när jag vet att många av de jag känner läser bloggen så har jag blivit mer fundersam på hur det jag skriver ska tas emot och därför inte skrivit ut allt. Det kanske jag ändrar på nu för jag måste bara skriva av mig!

Detta har på sätt och vis hämat mig i mitt skrivande som var meningen att det skulle vara en ventil och på så sätt skulle jag kunna släppa på alla de tankar jag har. Det är inte alltid skoj att läsa bloggen, det vet jag för en del inlägg (ganska många!) är jättelånga och ibland riktigt tunga att ta sig igenom. Det som också slagit mig när jag ser tillbaka i bloggen är att samtidigt som den är väldigt ledsen och deprimerad i långa avsnitt så finns det alltid en gnutta hopp och glädje.

Jag var iväg till kuratorn igår och detta besöket var nog det jobbigaste hittills och värre kommer det säkerligen att bli, men samtidigt så känner jag att vi är på rätt väg. Jag börjar förstå varför jag t.ex. kan tända på en sekund mot min pappa som jag tycker mycket om och det är helt enkelt att när jag känner att jag har fel eller blir “hotad” så är det direkt istället för att säga; “du har rätt”, alla taggar utåt och så blir det en lång diskussion där ingen ger sig. Detta har även hänt med David som jag älskar över allt annat, men han har precis samma sätt att trigga igång mig som pappa. De är för övrigt lika i mycket de två!

En annan sak är att jag genom livet istället för att ta tag i mina känslor av t.ex. att inte räcka till, skam, ledsamhet, glädje och sorg så har jag dränkt mig i aktiviteter. Det har varit på gymnasiet att jag grottade ner mig i skolan, valde till så många kurser jag fick och pluggade jättemycket (men fick med mig en riktigt god vän i Jenny som alltid fanns där för mig!) för att slippa ta tag i mig själv. Jag funderade inte ens på förhållande som de flesta i den åldern både har och skaffar sig. Därefter kom en mellanperiod då jag jobba heltid på djursjukhuset och extra på McDonald’s, inte heller där mycket tid över för att fundera på sig själv och sitt liv?

Sen flyttade jag till Malmö och det var nu jag i alla fall fick en liten ändring i livet och började komma på rätt spår. Jag var helt själv i den bemärkelsen att jag bode ensam i en lägenhet och kände inte någon mer därnere förutom min släkt. Jag jobbade på dagarna på Apoteket, men på kvällarna hade man en hel del tid att fundera. Det var här jag blev medlem på QX och började erkänna för mig själv att jag är homosexuell. Det var också här jag började att sörja det jag missat i livet och att det kom upp en massa känslor som jag inte ville ta tag i. Jag åkte på kattutställningar i stort sätt varje helg och även om jag älskat det jag gjort så är det en sorts flykt från känslorna.

Jag sökte in till högskolan och samma sak nu att jag började som alla i normal takt, jag träffade Thomas som sårade mig rejält och alla gamla sår fläktes upp igen och jag började plugga mer och mer. Till slut fick kattutställningarna inte plats i livet då jag valde till nya extrakurser hela tiden. Allt för att hålla mig ovanför vattenytan, men tillslut brakade allt och jag åkte in till psykakuten i Kalmar och fick då äntligen lite hjälp, eller ja det var vad jag hade hoppats! Jag fick antidepressiva utskrivet (som jag vägra ta för jag ville åt problemet inte bara ha något emot depressionen) och den samtalsterapeuten jag fick ansåg efter två gånger att vi inte behövde ses för att jag var smart nog att klara mina problem själv, för jag kände ju till dem och kunde klargöra vad felet var. Det han dock missade var att jag inte visste hur jag skulle ta mig ur det hela!

Det blev helt enkelt en lång utbildning på kort tid med toppbetyg och stipendie. Alla runtomkring var jätteglada för min skull och jag borde vara jättestolt, men det var jag inte. Jag kände bara tomhet som jag då inte kunde förklara, men som jag nu insett berode på att ännu en flyktväg hade stängts.

Det som dock såg annorlunda ut i livet då var att jag hade en vid min sida som jag älskar mycket och han mig. Men tilliten sattes på ett stort prov då det var långt emellan oss och för en stund så tappade jag all tilltro på att det skulle vara vi. Det som hände gjorde otroligt ont i mig och jag kom åter tillbaka till alla sår från förr som inte fått läka ut. Jag bestämde mig dock för att inte fly för detta är den mannen jag vill dela mitt liv med!

För att göra en lång historia lite kortare så tog jag tillslut kontakt med bankhälsan för att jag mådde så psykiskt dåligt. Jag kunde inte somna på kvällarna och jag var alltid helt slut. En konflikt på jobbet var droppen som fick bägaren att rinna över och jag kände att nur orkar jag bara inte mer. Jag var nästan på väg in i den berömda väggen.

Det är jag glad för idag för nu äntligen kanske jag kan få ro! Kanske bara kan sitta ner och bara vara utan att känna att jag är onyttig eller egentligen borde göra en massa annat. Jag vill också finna den enorma ro och trygghet som jag kan se i David. Jag hade ett jobbigt samtal igår med min älskade igår om vad det är som händer inom mig och jag hoppas han förstår i alla fall en del av det. Skulle så inte vara fallet så hoppas jag att han säger något för om inte han förstår hur ska någon annan kunna göra det?

Jag håller på att tvinga mig själv att inte fly in i något nytt utan att faktiskt ta tag i mig själv, låta mig känna och faktiskt släppa en tår eller två. Det är kanske det kroppen behöver och det var otroligt skönt efter att jag haft min gråtattack igår! Detta blev ett långt inlägg, men jag har så mycket tankar och funderingar inom mig som jag måste få ut. Jag har bestämt mig och det är att en gång för alla göra upp med det förflutna och äntligen hitta fram till kärleken åt mig själv och även om jag är rädd så ska det bara gå vägen denna gången!

…du har så rätt Linda, det går alldeles utmärkt att gå till jobbet på morgonen, eller det har funkat so far i alla fall! Det är ganska skönt att bara promenera och se sig omkring, idag gick jag dock väldigt långsamt så det tog 1½ timma. Blev förvånad över att det tog så mycket längre tid än det brukar, men det beror högst troligt på att jag var så trött.

Igår var jag hos psykologen för andra gången och det känns skitbra. Jag får konkreta förslag på hur jag kan börja vända på tankarna så att det blir ett större positivt flöde samt försöka att se till vad jag har och inte så mycket till vad som har varit. Det finns många lik i gaderoben som jag skrivit tidigare om i bloggen, men nu ska jag en gång för alla försöka att få det som kallas självkänsla och faktiskt börja känna mig stolt för det jag gör och har åstadkommit genom livet.

Det ska ju inte vara så svårt liksom, och jag hoppas att de som finns i min omgivning kommer att märka skillnad!

Nä nu ska jag ta och fixa lite här, men skriver kanske lite till senare.

Vad hände igår då? Ja jag hade tänkt skriva om det igår kväll, men det blev inte av så här kommer en sammanfattning!

När jag vakna igår var jag på ett dåligt humör, jag kände bara att allt var tråkigt och att jag var så trött på mig själv och över min bitterhet på att aldrig gå ner i vikt, ja ni vet det vanliga. Jag hade bestämt mig för att gå en långpromenad och på så sätt komma tillbaka hem go och glad och inte utsätta min stackars älskling för mina nycker och humörssvängningar. David var dock upp ganska omgående han också så jag kom inte iväg utan beklagade mig istället över hur skitigt det var därhemma och att vi borde göra sovrummet kattfritt så att vi inte ligger och sover i skiten i alla fall.

Nu låter det kanske som att vi har det skitigt hemma, men så är inet fallet, däremot är det hårigt då vi har två perserkatter som dessutom har sovit i sängen sen de var kattungar. Det skulle det nu bli ändring på och jag och David städade ur sovrummet rejält, fick upp tavlan som väntat på att bli upphängd sen vi flyttade in i lägenheten och det blev ganska fint. Sen åkte katternas klösträd ut i köket och så ut med allt på balkongen för att vädras.

Jag tänkte att jag måste ta tag i problemet till håren också och slängde både Irma och Wera i badet så nu är de så otroligt vackra och luktar gott, men ack så sura de var i natt och i morse för att de inte får komma in i sovrummet! Det kommer nog att ta några nätter innan Irma ger sig och slutar skrika utanför dörren. Hon har ju alltid hatat när någon dörr är stängd och nu har helt plötsligt en stängts för evigt, hua!

Efter kattbaden så var ju hela badrummet fullt med hår och jag var inne på att storstäda så fronten på badkaret åkte av och hela golvet under knäskurades, ja hela badrummet faktiskt och även avloppet fick sig en rengöring så nu ska det också vara i tipp topp. Under tiden så städade David resten av lägenheten och fixade så att det var skinande rent överallt och vi kunde luta oss tillbaka i soffan och känna oss nöjda!

Senare på kvällen åkte jag till Sickla för att handla lite och David passa på att ta en dusch. När jag går där med min inköpslista på ICA så känner jag bara att jag är så in i skogen trött på att tycka synd om mig själv och att kämpa utan att det funkar med vikten så vad gör jag? Jo jag anser att vi bör få unna oss varsin semla så jag köper detta! Jag kan bara säga att den semlan var bättre än sex! När man inte ätit något sött på flera veckor så var en semla en bomb utan dess like och jag njöt av varenda tugga! Dock kände jag mig megafet efteråt, men det var det tusan värt!

Med andra ord så hade jag en bra helg där vi fick mycket gjort och det känns helt underbart! Nu är det bara tvätten och att fixa förrådet som är kvar, men det får vi ta tag i senare!

Ha en underbar måndag därute!

Så har det äntligen varit helg igen! Måste säga att det varit en riktigt trevlig helg som har gått alldeles för fort. Igår så kände jag mig rastlös och hade fått för mig att jag skulle gå till skarpnäck och tillbaka precis som jag gjorde förra helgen. David ville dock in och titta lite på bokrean så jag passade på att gå in till city istället. Väl där gick vi först på Åhlens, men deras rea var inte mycket att hänga i granen tyckte jag och vi gick vidare till Akademibokhandeln där jag hitta en deckare för 10 kr, vilket kändes som ett riktigt kap (den kosta 89 kr på Åhlens). Sen hittade jag Alan Greenspans självbiografi som jag ser fram emot att läsa. Det får bli den och Bill Clintons i sommar om jag inte tar mig för dem tidigare. Det är ju två tegelstenar som troligen går in rätt mycket i varandra.

Jag hittade också Herman Lindquist samlade verk rörande historien om Sverige som är i nio delar, men jag vet inte om jag ska köpa det eller inte, får se vad som händer. Från den sista affären så bestämde vi oss för att äta och David följer inte LCHF direkt längre så han passade på att äta en god pizza och jag åt en underbar sallad med en dressing blandad med någon form av ost, oliver, olja som sedan var blandad med kuckling. Ja det är bland det godaste jag ätit i salladsväg!

På eftermiddagen i lördags bar det iväg till sickla och SF biografen där vi hade köpt biljetter till män som hatar kvinnor. Jag var riktigt nervös inför filmen då jag läst böckerna och bara ÄLSKAR dem! Då brukar ju filmen i stort sätt alltid bli en besvikelse, men jag måste säga att jag är grymt imponerad över hur de lyckats få ihop en riktigt bra film utan att tappa någon stor eller väsentlig del av bokens innehåll. Det är med andra ord en film som jag varmt kan rekommendera!

Igår kväll var det så dags för det som är obligatoriskt sedan ett par helger tillbaka, nämligen melodifestivalens fjärde delfinal från Malmö. Med tanke på hur uruselt startfältet var förra helgen så hade jag inga höga förhoppningar, men så jäkla bra det var igår alltså! Alla kunde lätt ha vunnit förra veckans delfinal och även om jag inte var så förtjust i Agnes låt så kommer den nog växa och bli bättre. En låt som jag däremot fastnade för på en gång var bidrag åtta skriven av Fredrik Kempe och framförd av Malena Emman. Denna låt satte sig rakt i hjärtat på mig precis som Vincero gjorde med Fredrik Kempe för några år sedan!

Nu på lördag får jag dock se om jag ser andra chansen, jag har aldrig varit förtjust i den och kommer nog inte bli det heller. Det upplägget passar mig inte alls och jag är så förbannad på upplägget som är i år också där man ska rösta och rösta och rösta så jag har helt enkelt struntat i att rösta!

Så var hela lördagen bara underbar då? Nä jag har mina downs fortfarande då jag känner mig fet, ful och bara allmänt trött på att hela tiden behöva tänka på varenda sak jag stoppar i mig och sen inte veta hur fan man ska bete sig för att gå ner i vikt. Den ena säger räkna kalorier, den andra ät fet, men inte kolhydrater osv. Det enda jag vet är att jag står stadigt på 80 kg och jag är så in i helvete trött på att vara överviktig!

Nä nu ska jag ta och slappa lite för det har varit storstädning här idag, men mer om det senare!

Vet inte vad det är för fel?! Jag är bara så trött att jag knappt tar mig ur sängen på morgonen och det efter att ändå ha sovit i över 8 timmar (eller ja, med ett par avbrott i sömnen). Jag har nämligen också börjat vakna alltmer under natten och sömnen är inte den bästa. Det konstiga är att i helgen sov jag hur bra som helst utan dessa avbrott, men i natt har det varit hemskt. Jag tittade på klockan varannan timme och det blir bara för mycket.

Det som dock är konstigt med det hela är att jag fortfarande presterar bra på jobbet, men när jag kommer hem därifrån så är jag helt slut. Då vill jag bara gå och lägga mig och hur trevligt är det mot David och hur bra mår jag om jag ska gå och lägga mig kring 19 på kvällarna?

Jag väntar med spänning på att få provsvaren på alla prover som läkaren tog förra veckan, kanske finns det någon medicinsk förklaring, jag kan ju alltid hoppas. Annars får jag väl försöka lösa det på något annat sätt. Imorgon ska jag i alla fall och provträna på nautilus som ligger jättenära jobbet. Får se om jag trivs där för då kommer jag lätt att byta för det är så avsevärt mycket närmre för mig och då kan jag träna på lunchen två gånger i veckan.

Nä nu är min lunch snart slut igen så jag får gå in i kassan igen, men skriver mer ikväll om helgens bravader!

Over and out!

Gud vad jag skulle vilja ha någon som sköter tvätten för det är bland det tråkigaste som finns och tvättberget växer som tusan varje vecka! Nu är det i och för sig "bara" fem maskiner, men det är ändå urtråkigt! Jag är ju dessutom hemma och är sjuk och då är det inte så roligt att flåsande gå upp och ner i trappan. Låter ju som att jag håller på att dö…

Jaja, jag mår bättre idag i alla fall och har bestämt mig för att gå och jobba imorgon. Jag klättrar ju snart på väggarna här hemma. Det är grymt tråkigt att vara hemma när man skulle kunnat vara på jobbet, men jag har i alla fall försökt göra något konstruktivt idag. Jag har läst en hel bok om fondsparande och lärt mig en hel del nytt. Nästa sak som jag vill lära mig allt om är aktiehandel och hur det fungerar. Det är nu jag retar mig att jag aldrig slutförde aktiekunskapskursen som jag påbörjade för två år sedan på högskolan, men om jag minns rätt så påbörjade jag den när jag mådde som sämst och det var nog en bättre investering att gå och prata med en psykolog och lägga den kursen åt sidan. Nu mår jag ju bättre och ser fram emot att läsa om aktier!

Idag kommer middagen att bestå av bakad potatis med skinkröra och vitlöksbröd. Tror det kommer bli uppskattat, jag gillar det skarpt i alla fall och att det dessutom är lite points i det gör inte saken sämre.

Ja jag har kommit till en insikt till och det är att jag måste börja jobba mycket mer med självkänslan och det har kommit mer och mer tankar kring det, inte minst efter att ha läst Mia Törnbloms bok "Så dumt". En bra bok som kan rekommenderas! Det som dock grep tag hårdast i mig av hela boken var de ord som min älskling skrivit i början nämligen: "Att älska och respektera sig shälv som den man är, är otroligt viktigt! Jag älskar dig för den du är, därför vill jag dela mitt liv med dig!"

Om han älskar mig för den den jag är varför kan jag då inte själv göra det när jag älskar honom så oerhört mycket? Det är så många delar av mig själv som inte är fullt läkta ännu. Visst jag har inte blivit mobbad sen nian, vilket är många år sedan, men de hårda orden finns kvar där inom mig.

Nä nu ska jag ner och ta tvätten, får skriva mer sen!

Från det att jag gick upp tills nu ikväll har jag bara känt att jag inte borde lämnat sängen! Det hela började nog igårkväll när jag tänkte ta mig en dusch och upptäcker att vi inte har något vatten. Det visade sig att någon hade grävt av vattenledningen så den fick lagas under natten så duschen kunde jag ta i morse.

En annan sak som legat hos mig är att jag varit orolig för min älskade och hur han har det på jobbet. Igår berättade han att det återigen varit en kontrovers på jobbet i hans arbetslag och känslomänniska som jag är så tar jag med mig hans oro (som han säger att han inte har) och funderar på hur det egentligen är på jobbet. När han dessutom i morse säger att han inte kommer hem förrens sent ikväll för att han måste på ett möte med sitt arbetslag så får jag något i skallen som jag inte kan släppa på hela dagen, nämligen hur mötet kommer att vara. Det är väl klart man är orolig om den man älskar inte verkar ha det bra på jobbet, eller är jag konstig?

Förutom detta så är jag allmänt trött på allt då jag går och läggar mig trött och vaknar trött och sen är ganska trött under hela dagen. Jag vet att jag borde träna mer för att bli piggare, men det är svårt att få motivationen när man är slö. Jag ska verkligen försöka ta mig i kragen och få in rutin på det hela!

Igår skrev jag om att jag brutit mitt uppehåll på QX, vilket kändes lite konstigt, men när jag varit inloggad en stund kom ett meddelande från en kille som har jobbat på samma kontor som jag jobbar på nu och jobbar kvar inom NORDEA. Det var riktigt skoj och jag hoppas på att lära känna honom bättre. Skoj att kunna prata med någon annan inom företaget.

Nä nu ska jag fortsätta att deppa vidare, det är väl en vanlig höstdepp hoppas jag!

Have fun out there!
/Emil

Jag är hemma och pluggar idag också inför mitt stora prov som jag måste avlägga för att få arbeta som rådgivare. Det är mycket att plugga in nu när man lagt skolan på hyllan. Om det varit innan sommaren och innan man börja slappna av hade det varit mycket enklare för det är ju bara en bok. Jag gör som vanligt att jag läser boken från pärm till pärm sen börjar jag strukturera upp vad jag kan och inte kan osv. Det som dock är så jävla jobbigt är att man alltid känner att man inte kan något alls och ju mer man läser desto mindre tror jag att jag kan, men det brukar vara precis tvärtom när det väl kommer till kritan. Jag hoppas att så är fallet denna gången också! Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska skriva provet idag istället för att vänta tills imorgon. Jag måste få se vad för typ av frågor det är och jag känner att jag faktiskt inte får in mer som det är nu.

Så till något helt annat nämligen min Timeout från Qruiser som varat lite mer än en vecka nu. Det känns faktiskt skitbra att inte vara därinne och det är inget jag direkt saknar. Det jag dock kollar varje dag är QX, tidningen, för att se om det hänt något nytt. Det är intressant att följa de debatter som pågår där från och till och jag har ju själv haft med debattinlägg tidigare. Kanske blir snart igen, vem vet… Jag är i alla fall inte så sorgsen över att inte få en sexförslag eller ännu värre logga in för att ständigt ha en tom inkorg. Tänker hur som helst inte logga in sålänge jag är ur balans för det man ständigt matas med därinne är snea skönhetsideal och jag känner att jag inte passar in och den känslan kan jag lika gärna vara utan.

Annars rullar allt på i en rasande fart och i helgen ska vi ner till mina föräldrar i Nybro, vilket ska bli skönt har ju inte träffat dem på evigheter. Det kommer dessutom vara skönt att bara komma från Stockholm lite också och få perspektiv på vad som sker i livet. Får se vad vi hittar på i helgen, men syrran ska få ett litet besök i alla fall och sen ska jag ju träffa hennes herrbesök igen, får se om det blir något mellan dem!

Nä nu måste jag återgå till min sista genomgång av boken innan jag beger mig in till jobbet för ödets stund…håll tummarna för mig snälla!

Jag är inne i en skittråkig period just nu och jag lider dubbelt denna gången för nu tänker jag på min andra hälft också som måste stå ut med mig. Det gör att jag försöker hålla skenet uppe och faktiskt inte slappnar av, vilket jag innerst inne vet att jag kan och borde. I helgen har jag dock varit på förbundsstyrelsemöte lite utanför Borås och där tog jag vara på kvällarna för att bara försöka komma fram till vad som är fel.

Nu kanske man undrar vad fan det är jag skriver om och det gör jag också. Det som allt handlar om är att jag de senaste veckorna (eller ända tillbaka till lite innan Pride) så har jag varit nere och inte glad. Jag har ingen energi och jag känner mig bara närvarande i alla samanhang. Jag har det jättebra med en underbar pojkvän, jättefin lägenhet, bra jobb med trevliga kollegor och ett liv som är på gång att börja och det har börjat så bra, varför känner jag då ingen glädje?!

Igår när alla andra i styrelsen skulle gå ut kände jag bara mig orkeslös och valde att gå och lägga mig istället och jag vaknar varje morgon och är trött. Jag vet att jag har ett prov som jag måste klara på jobbet på onsdag, men inte ens det har jag lust att ta tag i.

Jag känner så väl igen allt detta för jag har gått igenom det en gång tidigare. Då var den utlösande orsaken en kille som behandlade mig illa, men denna gången kan jag inte sätta fingret på vad det är som är fel. Det enda jag vet är att jag måste ta tag i detta nu innan det går för långt och jag måste försöka få rättsida på mig själv för vem vill vara tillsammans med en som "ser döden" med jämna mellanrum? "Ser döden" är Davids uttryck för hur jag är emellanåt när jag bara sjunker in i mig själv och inte riktigt vet vad jag tänker på eller hur jag ska ta mig vidare.

Jag har klarat detta tidigare och kommer göra det igen, men det är bara pissjobbigt just nu!

men det är som man säger borta bra men hemma bäst!

I onsdag, torsdag och fredag var jag och killen i Jönköping och hälsade på hans släkt och vänner. Det var mycket trevligt och började med en lunch och kortspel hos hans morföräldrar i onsdags. Maten var jättegod och att spela kort gillar jag så det var självfallet också skoj. Dock var jag inte riktigt med på noterna när det gällde spelets regler. Nästa gång kommer jag dock att vara på det klara med hur man spelar det. På kvällen var det middag hos Davids föräldrar och kebabbpizza är något av en favorit för David och han anser att det inte går att få så god kebabb som man får i just Huskvarna/Jönköping. Det var en trevlig kväll med gott vin och trevligt samtal. Det är alltid trevligt att träffa Davids föräldrar och att bara vara i lugn och ro.

På torsdagen var vi och hälsade på en av Davids kompisar som precis skaffat hus. Det var ett jättemysigt hus och det var så att man för en liten stund vart sugen på att också ha ett eget litet hus, men sen kom insikten att det alltid är en himmelens massa arbete med hus. Det ska målas, klippas gräs och sen fixas och donas lite överallt. Det är mer än jag pallar med efter en jobbig arbetsvecka. Då räcker det gott för mig med att lägenheten måste städas, tvätten tvättas och mat ska handlas hem. Däremot är jag grymt glad att de hittat sitt drömhus och att jag har min lägenhet och en dröm som faktiskt blivit verklighet att få bo i Stockholm.

På eftermiddagen skulle David träffa en gammal skolkompis från universitetet och jag hade insett att de borde träffas själva så jag gick till biblioteket i Jönköping och började göra lite av alla de frågor som måste besvaras innan jag börjar jobba på banken. Det var ganska skoj att sitta med juridiska spörsmål igen, men det märks att kunskap verkligen är en färskvara som om den inte används frekvent tappas till en viss del. Jag satt på bibblan och funderade över mitt liv också och det resulterade i ett blogginlägg som kan läsas lite längre ner…

På torsdagskvällen var det så middag med två av Davids goda vänner och det vart mycket skratt, även om jag tyvärr hade tankarna en hel del på annat håll så försökte jag hålla skenet uppe. Vet inte varför, men just denna kvällen måde jag så in i skogen dåligt i bihållorna, men också rent psykiskt. Det som dock var det bästa på hela kvällen var att jag fick se min älskade så glad och skratta mycket. Det är mer än tillräkligt för mig. Jag älskar verkligen honom och att se honom så glad gör mig i grund och botten också glad!

På fredagen så var det dags att bege sig hemåt igen och jag började köra. Det gick undan och vi avverkade mil efter mil och David slumrade lite. När det var dags att byta så var jag helt slut och satt och funderade en massa när David körde. Det var tankar som for igenom skallen om och om igen och jag hade ett djupt samtal med mig själv. Mitt i det samtalet så frågar älsklingen vad det är för som han säger: "Det ser ut som att du sett döden och mingiporna kan ju inte vara längre ner på dig". Jag tänkte inte så långt att jag rent kroppsligt förmedlade det jag tänkte, men det var ett otroligt jobbigt samtal jag hade med mig själv, men jag tror jag kom fram till något i alla fall!

Jag fortsatte att tänka, men nu på lite roligare saker som Pride och att mina föräldrar snart kommer på besök när David återigen påkallade min uppmärksamhet på en vit pickup som körde rent ut sagt för jävligt. Jag vet inte vad föraren var påverkad av, men något var det. Vi tog reg nummret och försökte hålla bilen under uppsikt och han kryssade fram och tillbaka mellan körfälten och höllt på att krocka ett par gånger under tiden vi iaktog den. Slutligen blev jag kopplad från polisens anmälningscentral till polisens kommandocentral och fick prata med en mycket trevlig polisman. Han bad oss följa efter den vita bilen och när jag konstaterade att det var omöjligt utan att bryta mot hastighetsbegränsningen så sa han att sålänge vi inte utgjorde fara för oss själva och omgivningen skulle vi följa efter, men dock inte överstiga 180 km/h och det var det inte tal om vi låg någonstans runt 140 km/h. Inom loppet av tio minuter kom så en målad polisbil upp vid vår sida och komandocentralen bad oss sakta in och släppa in polisbilen mellan oss och den vita bilen och inom några minuter hade de stannat och vi kunde lungt köra vidare. Det kändes bra att kunna hjälpa till både för medtrafikanter och inte minst för den som körde bilen som stannades. Vem vill ha ett liv på sitt samvete? Om ni ser något som inte är som det ska i trafiken så ring 112 alternativt om det inte brådskar (vilket det nog alltid gör i trafiken) så kan man ringa polisen direkt på 114 14 men då hamnar man i kö! Vill avsluta denna lilla del om Polisen med att jag är grymt imponerad över hur fort de handlade från det att jag ringde till att de stoppade bilen. Det gick undan och väldigt smärtfritt, superbra jobbat!

Slutligen var vi så hemma och jag var helt död. Vi åt thaimat och sen såg vi en film och därefter var klockan 21 och jag var så slut så jag gick och la mig för att sova för natten. David var inte ett dugg trött och såg någon film. Denna gången tror jag dock inte att jag hade lagt beslag på hela sängen, eller jag hoppas det i alla fall!

Nu ska jag vila igen, man är inte helt i form det är bara att inse!

Jag är så trött, jag tror mycket har med min bihållsinflammation att göra, men jag är också psykiskt trött. Har börjat läsa Mias bok om självkänsla igen och den är bara så bra. Vet att problemet ligger hos mig själv. Visst det har triggats av faktorer som skett i omgivningen, men det är ju i mitt medvetande som problemet finns nu. Jag har ju rett upp de yttre faktorerna och det är bara de inre som återstår. Det är de jag tänker jobba med stenhårt nu.

Jag har min vikt som ett jätteproblem och jag vill ner mina sista 10 kilo, men det är motigt och samtidigt har jag svårt att helt släppa någon inpå livet. Visst tror jag att många i min omgivning skulle säga att jag är en mycket öppen person som kan prata om vad som helst och allt som oftast är glad och trevlig. Det är en sida av mig, men det är ytterst få som jag faktiskt släpper intill och litar på till 100 procent. Det har mycket med min uppväxt och mobbningen att göra, men jag är inte låst där. Det är ju utifrån det jag har varit med om som jag utvecklas och jag måste bara ta tag i det jag har i bagaget och jobba med det. Alla har vi olika förutsättningar och nu måste jag göra det bästa av de förutsättningar som givits mig.

Jag har det egentligen bra! Jag har en pojkvän som älskar mig, jag har en underbar lägenhet nära stan och jag har ett nytt jobb som börjar om bara två veckor. Jag har en familj som älskar mig och jag älskar dem och jag har människor omkring mig som bryr sig om mig och det med råge. Ändå känner jag mig tom ibland och att jag inte räcker till. Att jag inte når upp till de krav som omgivningen har på mig och inte minst de krav som jag själv har på mig.

Jag vill vara som alla andra, smal, vacker, smart och inte ha en hjärna som arbetar övertid med att tänka och grubbla på allt och inget. Tänk om jag också kunde äta vad som helst utan att det direkt skulle sätta sig på magen. Jag har mål och jag har krav och det är kanske det som också gör att jag mår dåligt. Nu vill jag i alla fall njuta av mitt liv som är ganska bra och det har jag förtjänat!

Over and out från en sjuk och jättetrött Emil

…har passerat och jag är bara så trött, sliten och ej utvilad nu!

Jag börjar undra varför jag är så in i skogen trött alltid! Jag tror jag börjar komma in i en riktig höstdepression! Det är bara en massa krav från alla håll och jag tappar sugen helt och hållet. Det är inte så livet ska vara, inte bara en massa måsten eller dåliga samveten. Livet ska vara något roligt, något man tycker om och inte bara dessa måsten!

Klart jag vill hjälpa alla i min närhet, men det finns en gräns och nu är jag jävligt nära den igen. Det är så jobbigt när ingen i omgivningen ser att jag faktiskt håller på att gå upp i atomer. Att ingen fattar vilken enorm press vi är satta under i skolan och att det inte är för att vara elak som man inte palla mer!

Jag blir också mörkrädd när jag börjar känna mig vilsen i mig själv igen….trodde att jag var mer säker i mig själv nu än någonsin tidigare, men ack nej för nu är jag återigen inne i ekorrehjulet och det går bara fortare och fortare….frågan är om det inte går så fort att jag snart snubblar och blir meddragen istället för att nästan hålla i taktpinnen?!

Jag ska inte fortsätta gnälla, men det är mycket nu och jag vet inte vad jag vill, när jag vill det och om jag vill! Jag vet inte om livet är som det ska för jag vet inte hur ett liv är tänkt att vara. Jag har snart en riktigt bra utbildning, gör en bra insats redan i politiken och tänker så fortsätta. Så vad är det då jag funderar över? Ja om jag det kunde svara på!

Nä nu ska jag ut och gå en promenad innan jag blir galen!

Kram

Fan fan fan fan….kunde det inte få sitta i lite längre? Jag pratar såklart om känslan av lycka, av att vara åtråvärd, att vara någon som faktiskt blev sedd…eller blev jag det?!

Varför kommer det sakta krypande? Det börjar som en liten ilning och sedan brer det sig sakta men säkert ut över huvudet, kroppen och själen….ni vet den där otäcka känslan att man är ensam, att man inte har någon vid sin sida, att man kanske kommer få vandra längs den smala vägen ensam och bara få någon för en kväll!

Jag börjar bli så otroligt less på att vara singel, att vara ensam, att känna mig som den enda som inte har förhålland. Ja helt enkelt att inte känna att jag är betydelsefull för någon, på ett sätt som inte bara innefattar vänskap! Jag vill känna att någon har mer känslor än så för mig! Tänk vad underbart att någon gång i livet få höra orden "jag älskar dig" av en kille som faktiskt gör det! Det har aldrig hänt mig, men det måste finnas någon därute för mig också?!

Jag träffa två väldigt trevliga killar i helgen som jag skrev om i bloggen! Det är bara det att jag tror att jag föll stenhårt för en av dem, jag vet inte om jag vågar ringa honom dock… Tänkte att jag skulle göra det efter helgen, men vet inte om jag kan vänta så länge!

Det är väl en av anledningarna till att jag idag först jobba på djursjukhuset 8-17 sen McDonald’s 18-21, då slapp jag tänka för några timmar i alla fall….

Jag har fått ett erbjudande av en kompis att åka med som sällskap till sthlm nästa helg och jag tror att jag kommer att åka med…kan om inte annat gå ut och supa skallen av mig!

Nä nu ska jag sluta skriva, detta är ändå bara ledsamt just nu! Skriver något roligare imorgon, nu ska jag ta ett djupt andetag och försöka muntra upp mig lite!

Idag har jag suttit på en föreläsning och den var inte så jättegivande…kanske för att tankarna var på annat håll, eller för att jag helt enkelt inte tyckte att det gav ett endaste skit?! Det enda jag fick ut av dagen var huvudvärk och den vill inte ge med sig heller! :S

En kompis ringde mig ikväll, vilket borde kännas trevligt och göra mig glad, men nu känndes det inte alls så! Han har haft den underbara turen att träffa en kille som blev hans pojkvän ganska snabbt och jag vet inte varför, men jag känner mig bara så ledsem och nedstämd när jag pratar med honom. Det är som om jag mist honom! Jag gillar honom jättemycket, men jag tror helt enkelt att jag utan att själv ha velat erkänna det gått och hoppats på att han ska vara den rätta! Det är nu ganska uppenbart att så inte är fallet, men det känns ändå otroligt jobbigt att han har hittat någon samtidigt som jag är så otroligt glad för hans skull. Det är skumt att man kan känna så tvetydliga känslor, men kroppen och hjärnan är inte alltid så logisk!

Alla verkar lyckas och jag börjar allvarligt att ifrågasätta när det är min tur, om det kommer att bli min tur? När ska jag lyckas och få känna det där underbara? Ja jag vet, man är mer fri när man är singel och att det finns otroligt många vackra klyshor som man kan få höra när man börjar ge upp, men jag vill inte höra dem mer! Jag börjar bli rädd om inte livrädd att jagt ska få leva mitt liv i ensamhet, ja inte ensamhet där jag inte har någon för vänner har jag, utan en ensamhet där det inte finns någon som vill dela mitt liv och låta mig dela sitt som pojkvän! Jag har en "slogan" ¨på min sida vars andemening är att jag vill bryta mönster och inte bara traska på utefter de stigar och följa de fotspår som finns sedan tidigare. Jag vill gå min egen väg, men måste det innebära att jag går ensam? Finns där ingen därute som vill efterlämna sina fotspår tillsammans med mig? Det sägs så fint att det finns en för alla därute, men jag börjar ge upp hoppet. Jag vet att jag är inne i något som liknas med depression, men ja det är svårt att försöka se positivt på livet i vanliga fall och nu är det en absurd situation!

Nä nu ska jag försöka bryta det negativa tankemönstret för det är inte nyttigt för mig! I helgen ska jag till Stockholm som jag nämnt tidigare och där ska jag träffa en kille som också är sosse och det ska bli jätteskoj! Han verkar vara en så underbart go och vettig kille! Jag har pratat med honom via msn och QX en längre tid nu och jag ska äntligen få träffa honom live! Intressant att se om vi har lika mycket att prata om live som vi har haft via telefonen! Detta är något jag verkligen sett fram emot de sista veckorna och jag har lovat honom att han ska få se en anna sida av mig som varit frånvarande en längre tid. Jag hoppas därför att Dolly Parton på fredag får mig på bättre humör! Det borde hon lyckas med!!

Jag går också och hoppas på att få ett gästleg till den extra partikongressen! Alltid skoj med chans att träffa nya människor och jag ser fram emot att få träffa Laila och ta en fika igen!

På söndag ska jag och se Al Gores film tillsammans med killen jag nämnde tidigare som handlar om miljöhotet som finns mot vår jord! Det är Margot Wallström som ska hålla ett litet inledningsanförande. Det ska bli jätteintressant att få träffa henne samt höra vad hon har att säga om miljön innan jag drar ut på havet för att lyssna på schlagers på en liten dygnskryssning…

Nä nu ska jag gå och lägga mig i min ensamhet och inte försöka tänka på den, även om det självklart tar emot! Ensamheten måste vara bland det hemskaste som finns när man inte vill ha den och bland det mest befriande när man bara väntat på den! Ja jag vet inte, men jag vill inte vara ensam!! Inte nu, inte i det förgångna och absolut inte i framtiden!

Kram på er därute!

Kanske dags för en uppdatering av hur jag mår! Jag mådde inte så bra när jag skrev i måndags för snart två veckor sedan och det är därför jag inte skrivit på ett tag… Jag var hos en psykolog på torsdagen samma vecka och vi satt och samtala i över två timmar och till en början pratade hon om att skriva ut antidepressiva tabletter, men när det gick upp för henne att en av de sakerna som plågar mig mest är min vikt och pressen utifrån på att jag inte ”duger” som jag ser ut. Då blev det en omvändning gällande piller för en av de vanligaste biverkningarna är viktökning, något jag helst av allt vill slippa! Så vad ska jag göra åt problemet då? Ja det vi gemensamt kom fram till var att min självdiagnostisering stämmer mycket bra och jag har god insikt i vad jag har problem med, men jag måste ha hjälp att finna de rätta verktygen för att lösa dem. Jag ska alltså få träffa en beteendevetare som ska hjälpa mig att komma på rätt köl igen, det är minst sagt nödvändigt! Jag kan inte gå och känna att jag inte duger, att jag inte gör någon skillnad, att jag måste kämpa för att ha existensberättigande osv. Ja jag vet jag har sagt det flertalet gånger redan, men jag kör ett mantra om det i huvudet hela tiden. Jag vill se på mig själv som många i omvärlden säger sig göra, jag vill se den Emil som tydligen är något att se upp till, att vara lite imponerad av och som är omtyckt för just den han är! Varför kan jag inte tycka om mig själv då? Det är detta och förhoppningsvis lite till som jag ska kunna bearbeta för att komma vidare i mig själv och livet. Detta om depressionen, eller jag måste få berömma psykologen som jag var hos som faktiskt ringt upp två gånger bara för att fråga hur jag mår då det är lite väntetid till beteendevetaren.

Jag skrev ju i lördags och igår var jag inte i stånd till att formulera ihop något alls för jag mådde så dåligt! Jag skrev bland annat om att jag inte hinner med mitt liv och det stadiet har eskalerat på sista tiden och fick sin eruption igår. Känns som att jag inte har någon kontroll alls längre! Jag har svårt att sova, svårt att känna mig pigg, svårt att fokusera, svårt att slappna av och ja varenda liten sak jag tar mig för blir till ett jätteprojekt då jag först måste intala mig att det måste göras. Jag blir trött för minsta lilla och jag vill bara sova, men när jag lägger mig så är jag bara orolig och kan inte komma till ro.

Återkommer till det, men först vill jag berätta om lördagen som trots allt var trevlig. Magnus var här på besök och såg melodifestivalen med mig och det var jättetrevligt, han uppskattade maten och tyckte att det var jättegott, vilket självklart var skoj. Melodifestivalen var ju inte någon höjdare direkt och jag börjar fundera på att strunta i den och inte se de två sista gångerna. Nu har svenska folket två gånger röstat bort riktigt bra bidrag! Först ut var Magnus Carlsson med en av de bästa låtarna han tävlat med och i lördags var det Christer Lindarws (After Dark) tur att åka på samma nit och vad röstade vi vidare istället?! Ja jag vet inte vad jag ska säga, men det är synd för Christer hade det bästa nummret i hela festivalen och även ett av de bästa bidragen om man frågar mig!

Jag har idag varig i kontakt med en läkare och ska få komma dit på torsdag och prata om vad som är problemet och sen får jag se om hon kan hjälpa mig på något sätt. Jag har kommit till en punkt i livet där jag känner att allt saknar mening, jag är som jag beskrev tidigare nästan mer som en zoombie än Emil idag! Jag mår inte bra i mig själv och det är en mäng olika saker som inte stämmer. Jag satt och prata med Emma igår (en gammal vän sen jag och hon var aktiv med katter) och det var då jag sakta börja inse att jag faktiskt har tappat ca 1/3 av min kropp, jag har kommit ut som bög, jag har bytt yrke, jag passar inte riktigt in någonstans, jag är smartare än genomsnittet och har så alltid varit. Jag resonerar och tänker inte som de flesta andra i min ålder, utan tänker alltsom oftast ett, två och ibland tre steg längre. Jag har oftast 100 järn i elden och när något går emot och jag mår dåligt så ökar jag på antalet järn. Detta för att jag inte ska få för mycket tid att fundera och överlägga med mig själv om livet. Jag börjar helt enkelt känna att jag har tappat fotfästet! Jag vet inte vem jag är längre, jag vet inte vad jag är och jag vet inte hur jag ska bete mig för att ändra på det.

Usch jag vet att det är mycket depremerande i denna blogg, men om det är så att vissa inte orka läsa så fine. Det är bland annat för detta som min blogg finns, att jag ska få skriva av mig!

Jag hoppas att läkaren kan hjälpa mig på torsdag, vet att det inte löser sig på fem minuter, men jag måste göra något nu! Känns som jag driver mig själv utför stupet snart, jag kan och vill inte det! Jag måste hålla andan tills jag är övanför vattenytan igen och jag hoppas det är snart, mycket snart! Det är inte lätt att hålla den glada fasaden uppe, visa mot alla att Emil, han är som vanligt och han finns där för att hjälpa med tentaplugg, läxor och som stöd! Det är alltid så, jag finns för de jag tycker om och vill så göra, men vem finns där för mig? Vem ser att jag mår riktigt dåligt? Vem orkar med mig? Var finns min Emil som tar hand om mig?!