Det var riktigt skönt att gråta! Det var som om något tungt inom mig fick lite frid och kom ur mig…jag är inne i en process nu och jag tror att den är jättebra för mig. Det finns dock alltid avigsidor med allt och denna avigsidan är att jag blir lättirriterad och det har tyvärr gått ut över nära och kära som jag älskar över allt annat. Jag har varit lätt frånvarande, krävande och inte alltid så lyssnande.
En annan sak som slått mig är att jag inte varit lika frispråkig i bloggen längre som när jag en gång startade den. Då var jag mer öppen och jag tänkte inte igenom det jag skrev så mycket innan jag publicerade det. Nu när jag vet att många av de jag känner läser bloggen så har jag blivit mer fundersam på hur det jag skriver ska tas emot och därför inte skrivit ut allt. Det kanske jag ändrar på nu för jag måste bara skriva av mig!
Detta har på sätt och vis hämat mig i mitt skrivande som var meningen att det skulle vara en ventil och på så sätt skulle jag kunna släppa på alla de tankar jag har. Det är inte alltid skoj att läsa bloggen, det vet jag för en del inlägg (ganska många!) är jättelånga och ibland riktigt tunga att ta sig igenom. Det som också slagit mig när jag ser tillbaka i bloggen är att samtidigt som den är väldigt ledsen och deprimerad i långa avsnitt så finns det alltid en gnutta hopp och glädje.
Jag var iväg till kuratorn igår och detta besöket var nog det jobbigaste hittills och värre kommer det säkerligen att bli, men samtidigt så känner jag att vi är på rätt väg. Jag börjar förstå varför jag t.ex. kan tända på en sekund mot min pappa som jag tycker mycket om och det är helt enkelt att när jag känner att jag har fel eller blir “hotad” så är det direkt istället för att säga; “du har rätt”, alla taggar utåt och så blir det en lång diskussion där ingen ger sig. Detta har även hänt med David som jag älskar över allt annat, men han har precis samma sätt att trigga igång mig som pappa. De är för övrigt lika i mycket de två!
En annan sak är att jag genom livet istället för att ta tag i mina känslor av t.ex. att inte räcka till, skam, ledsamhet, glädje och sorg så har jag dränkt mig i aktiviteter. Det har varit på gymnasiet att jag grottade ner mig i skolan, valde till så många kurser jag fick och pluggade jättemycket (men fick med mig en riktigt god vän i Jenny som alltid fanns där för mig!) för att slippa ta tag i mig själv. Jag funderade inte ens på förhållande som de flesta i den åldern både har och skaffar sig. Därefter kom en mellanperiod då jag jobba heltid på djursjukhuset och extra på McDonald’s, inte heller där mycket tid över för att fundera på sig själv och sitt liv?
Sen flyttade jag till Malmö och det var nu jag i alla fall fick en liten ändring i livet och började komma på rätt spår. Jag var helt själv i den bemärkelsen att jag bode ensam i en lägenhet och kände inte någon mer därnere förutom min släkt. Jag jobbade på dagarna på Apoteket, men på kvällarna hade man en hel del tid att fundera. Det var här jag blev medlem på QX och började erkänna för mig själv att jag är homosexuell. Det var också här jag började att sörja det jag missat i livet och att det kom upp en massa känslor som jag inte ville ta tag i. Jag åkte på kattutställningar i stort sätt varje helg och även om jag älskat det jag gjort så är det en sorts flykt från känslorna.
Jag sökte in till högskolan och samma sak nu att jag började som alla i normal takt, jag träffade Thomas som sårade mig rejält och alla gamla sår fläktes upp igen och jag började plugga mer och mer. Till slut fick kattutställningarna inte plats i livet då jag valde till nya extrakurser hela tiden. Allt för att hålla mig ovanför vattenytan, men tillslut brakade allt och jag åkte in till psykakuten i Kalmar och fick då äntligen lite hjälp, eller ja det var vad jag hade hoppats! Jag fick antidepressiva utskrivet (som jag vägra ta för jag ville åt problemet inte bara ha något emot depressionen) och den samtalsterapeuten jag fick ansåg efter två gånger att vi inte behövde ses för att jag var smart nog att klara mina problem själv, för jag kände ju till dem och kunde klargöra vad felet var. Det han dock missade var att jag inte visste hur jag skulle ta mig ur det hela!
Det blev helt enkelt en lång utbildning på kort tid med toppbetyg och stipendie. Alla runtomkring var jätteglada för min skull och jag borde vara jättestolt, men det var jag inte. Jag kände bara tomhet som jag då inte kunde förklara, men som jag nu insett berode på att ännu en flyktväg hade stängts.
Det som dock såg annorlunda ut i livet då var att jag hade en vid min sida som jag älskar mycket och han mig. Men tilliten sattes på ett stort prov då det var långt emellan oss och för en stund så tappade jag all tilltro på att det skulle vara vi. Det som hände gjorde otroligt ont i mig och jag kom åter tillbaka till alla sår från förr som inte fått läka ut. Jag bestämde mig dock för att inte fly för detta är den mannen jag vill dela mitt liv med!
För att göra en lång historia lite kortare så tog jag tillslut kontakt med bankhälsan för att jag mådde så psykiskt dåligt. Jag kunde inte somna på kvällarna och jag var alltid helt slut. En konflikt på jobbet var droppen som fick bägaren att rinna över och jag kände att nur orkar jag bara inte mer. Jag var nästan på väg in i den berömda väggen.
Det är jag glad för idag för nu äntligen kanske jag kan få ro! Kanske bara kan sitta ner och bara vara utan att känna att jag är onyttig eller egentligen borde göra en massa annat. Jag vill också finna den enorma ro och trygghet som jag kan se i David. Jag hade ett jobbigt samtal igår med min älskade igår om vad det är som händer inom mig och jag hoppas han förstår i alla fall en del av det. Skulle så inte vara fallet så hoppas jag att han säger något för om inte han förstår hur ska någon annan kunna göra det?
Jag håller på att tvinga mig själv att inte fly in i något nytt utan att faktiskt ta tag i mig själv, låta mig känna och faktiskt släppa en tår eller två. Det är kanske det kroppen behöver och det var otroligt skönt efter att jag haft min gråtattack igår! Detta blev ett långt inlägg, men jag har så mycket tankar och funderingar inom mig som jag måste få ut. Jag har bestämt mig och det är att en gång för alla göra upp med det förflutna och äntligen hitta fram till kärleken åt mig själv och även om jag är rädd så ska det bara gå vägen denna gången!
Vi sov jättegott och sen vakna jag av att någon bankade på hyttdörren och Björn öppna och jag kunde från sängen höra diskussionen och kände att snart smäller det. Killen som bankat på var nämligen inte alls glad över att efterfesten var slut och smällen kom, det killen inte räknat med var att Björn hade ett spray som avger färg och doft som han spreyade på killen så att han lämna hytten! Vi tillkalla vakt och det var ett fasligt liv….då smet jag och Tänja till deras hytt och sov vidare där!
Han har haft den underbara turen att träffa en kille som blev hans pojkvän ganska snabbt och jag vet inte varför, men jag känner mig bara så ledsem och nedstämd när jag pratar med honom. Det är som om jag mist honom! Jag gillar honom jättemycket, men jag tror helt enkelt att jag utan att själv ha velat erkänna det gått och hoppats på att han ska vara den rätta! Det är nu ganska uppenbart att så inte är fallet, men det känns ändå otroligt jobbigt att han har hittat någon samtidigt som jag är så otroligt glad för hans skull. Det är skumt att man kan känna så tvetydliga känslor, men kroppen och hjärnan är inte alltid så logisk!
