Varför följa stigen, när jag kan gå där det inte finns någon stig och efterlämna fotspår?

…vem kom på det? Att säga så alltså? Det är bara jobbigt att gå upp på morgonen ju, men på helgerna är det mycket lättare än på vardagarna. Har varit uppe lite mer än en halvtimma nu och är redan igång med tvätten. Känns jätteskönt att i alla fall bli av med det som går att torktumla. Egentligen har vi tvättid ikväll efter 19, men när jag boka den var det ledigt på morgonen. Jag glad i hågen går ner i källaren för att upptäcka att första passet blivit bokat sen igår, men det börjar först 10. Jag bryter därför regeln om att inte tvätta för 10 på en helgdag. Visste inte ens om att det fanns förrens jag satt igång maskinerna och man kan ju inte bara stänga av dem igen.

Jaja hursomhelst så är det strålande solsken ute och inte regn som det var igår morse. Igår var jag jätterastlös när jag kom upp, gjorde mig iordning ganska fort för att komma iväg någonstans. När jag var klar var David inte ens påbörjad för att bli klar och då tappa jag bara sugen och satte mig i soffan och spelade på Facebook samt letade efter information om börshandlade fonder. Det är otroligt intressant att se hur folk kan tjäna grymma pengar på att bara flytta ett kapital mellan olika lösningar olika dagar. Självfallet måste man ju också ha timing för lika lätt som det är att få pengar, lika lätt är det att bli av med dem om man inte vet vad man håller på med.

Det blev bio igår i alla fall och även en lunch inne i stan. David har sagt en längre tid att han vill köpa nya jeans så han hittade ett par skitsnygga på G-Star som satt fint. Jag vill också kunna köpa något dyrt utan att den lilla rösten i min hjärna säger att vänta tills du gått ner klart, eller vänta tills du är i form och jag viker mig för den rösten så nu får jag fan komma igång igen och nå min målvikt samt träna!

Filmen som vi såg var Harry Potter-Halvblodsprinsen och det känns bara som en lång transportsträcka till den sista filmen. Visst det fanns en och annan bra scen även i denna filmen, men överlag vart jag inte imponerad.

Annars händer inte mycket i livet. På jobbet har det varit lika mycket kaos som vanligt och jag är ganska trött på det ibland. Jag pluggar så mycket jag bara kan för att klara SwedSec och det är ju en utvecklingsgrej, när den är avklarad kan jag söka tjänster som personlig bankman. Det känns som att det skulle passa mig bättre och då kanske jag mer kan känna att jag inte utbildat mig för att mestadels vara en mänsklig bankomat!

Nog om allt, nu ska jag ner i tvätten igen! Ha en underbar söndag!

Det har gått en vecka sen sista inlägget och jag måste skärpa mig. Finns ju massor att skriva om egentligen både när det gäller privatlivet, politiken och arbetet.

I helgen bar det av med de nyfunna vännerna Steffan och Christoffer till Dalarö och för att underlätta så erbjöd vi oss att hämta upp dem vid Hornstull. Sagt och gjort så packade vi väskan med en filt, ett spel som heter blokus (skitroligt, men tankekrävande spel som varmt rekommenderas) och såklart badkläder! Jag programmerade in deras adress och när jag skulle ansluta antennen som gör att GPSen känner av om det är vägarbete eller liknande så dog batteriet i den. Ut med sladden och in med laddaren och sen tillbaks i hållaren igen. Det jag dock glömde var att åter sätta i antennsladden. Vi åkte efter GPSens anvisningar, men när den säger att vi ska svänga av så finns där ingen avfart då denne är avspärrad. Vi blir därför tvungna att åka in till centralen innan vi lyckas vända igen och så snurrar vi runt i staden i nästan en halvtimma innan vi kommer rätt. Jag avskyr att de stänger av halva staden under sommaren för att bygga om vägarna, men någon gång måste det ju göras. Väl där så kliver vännerna in i bilen och jag programmerar in vår nästa destination, nämligen stranden och den underbara solen! Tror ni vi kommer på rätt väg? Nädå ytterligare ett antal varv runt i staden för att hitta en väg ut på rätt håll. Det var nära att jag och David vart sura på varandra, men det gick bra och vi kunde behålla husfriden. Det mest irriterande var att när jag dagen efter skulle och vattna en kompis blommor satte jag i antennsladen och den varnade då direkt för vägarbetet och gav mig förslag på alternativ väg och vips så såg jag inte ens den där "svordom" avspärningen som ställde till det så dagen innan!

När vi väl kom fram fick vi parkera hos min pappas kusin på deras landställe och det är så underbart därute! Hade fått en vägbeskrivning också till en ganska avskild plats där det inte var så mycket människor. Jätteskönt att få ett svalkande dopp och sen prata en massa och spela spel. Det är precis så man ska ha det! Det hade dock inte varit fel om man hade det så en vecka eller två på semester utomlands, något att satsa på nästa år!

På lördagskvällen var det vi som bjöd på husesyn och middag. Vart jättegod Västerbottenpaj (från Ica i Sickla. Kommer inte ihåg tillverkaren, men det är bara de som haft den vad jag sett) med sallad och vin. Sen efter det bjöds det på kräftor från Vättern som Davids pappa kokat och fixat med.

Det var med andra ord en riktigt trevlig lördag och igår blev det därför mycket lugnare med två Harry Potter filmer och en underbart god bärpaj som David svängde ihop. Han använde muscovadosocker istället för vanligt socker och det rekommenderar jag er att testa. Vart en kolaaktig smak på degen.

Det var lite kort om helgen de…..

Jag har inte hunnit med att skriva så mycket på sistone, men allt rullar på. Ikväll är det samkväm med jobbet, men jag vet inte om jag riktigt är på humör för det! Känns som att det är en massa skit som jag går och tänker på och sen att luften på jobbet inte är den bästa gör sitt också….

Vart chockad igår när det ringde från Nordea kort och frågade om jag hade försökt att spela poker för fem tusen samma morgon. Det hade jag inte gjort utan någon hade kommit över mina kortuppgifter. Skönt att det vart spärrat och att inte en krona försvann, men också skönt att veta att banken hela tiden försöker ha uppsyn över vad som sker med korten samt att jag om någon tar pengar från det får ersättning, vilket inte sker om jag får kontanter stulna.

Därhemma är allt bara bra med katterna och älsklingen. Visst jag kanske har varit lite småirriterad då och då, men jag kan störa mig på småsaker ibland som att man inte kan prata med varandra. Det är inga stora saker det handlar om, men jag är väl krävande på att man pratar med varandra. Som igår när min älskling helt plötsligt börjar plocka fram underkläder och en tröja för att packa ner. Klart man undrar vart han är på väg och får som svar, ska träna imorgon. Jättebra och skoj att han börjar träna, men man kan väl åtminstone nämna att man funderar på det, eller är det för mycket begärt? Kanske är jag som pratar för mycket som brukar försöka berätta vad jag tänker och funderar på…hmm?

Jag ser fram emot helg igen och hoppas att jag och David hittar på något roligt. Tanken är att vi ska gå på bio någon dag i alla fall, vilket jag ser fram emot. Skulle vara roligt att göra någon liten utflykt också. Får se vad som händer! Några förslag?

Nä nu ska jag fortsätta att plocka här, men vi hörs
Over and out

Det är krävande, mycket krävande att öppna upp sig själv så totalt för en annan människa. Att sitta där och blotta sitt inersta. Det blir tårar, men också skratt och timmen går ibland olidligt långsamt och ibland så fort att man undrar om man verkligen varit där hela tiden.

Jag pratar såklart om mina besök hos kuratorn/psykologen som jag nu besökt åtta gånger. Det är svårt att beskriva de känslor som bubblar inom en ibland, men att få stöta och blöta med någon som faktiskt inte känner mig, inte dömmer mig utan bara lyssnar och försöker få en att vrida och vända på tankarna tills man själv vet vad man känner det är en ynnest.

Idag så pratade vi mycket om hur det fungerar i arbetslivet, hur mobbingen påverkat mig både positvit och negativt och jag har påbörjat ett asjobbigt arbete mot att bli en starkare och mer självsäker individ. Vi har också pratat om hur min osäkerhet samt saker som har hänt tidigare i mitt liv och i förhållanden har påverkat min osäkerhet på olika sätt och hur jag ska bearbeta detta. Hade ju inte tur med killar från början om man säger så, min första så kallade pojkvän bedrog mig mer än halva tiden vi var tillsammans med en annan kille. Andra var bara allmänt oseriösa osv. Detta har ju självfallet också påverkat hur jag tänker och reagerar idag. Klart som fan man är och blir svartsjuk ibland, men det får ju inte påverka ens liv alltförmycket.

Det där med svartsjuka är en otroligt jobbig sak att skriva om och kanske något jag inte ens borde skriva om, men det finns där och det är jobbigt. Jag kan ibland vara så vannsinigt avundsjuk på de som inte blir svartsjuka och för ett år sedan trodde jag att jag inte heller skulle vara det. Jag har i stort sätt aldrig varit det tidigare och det var väl därför jag var så blåögd med den första killen som bedrog mig, men efter det så finns det något inom mig som gör att jag är fruktansvärt osäker.

Nä ska inte ge mig in i detta mer, ville bara konstatera att det är skönt att han någon att prata med, jag är sådan som människa att jag behöver ha någon att prata med och om jag inte får det så mår jag helt enkelt jävligt dåligt.

Ha en underbar dag därute!
//Emil

God morgon,

Tänkte updatera er lite om gårdagen som var på ett sätt skitjobbig, men samtidigt avslutades med ett riktigt trevligt möte!

Det jobbiga var att luften på jobbet igår i stort tog slut, fråga mig inte hur det fungerar för det kan jag inte redogöra för, men man vet att luften är dålig/slut när man får migränliknande huvudvärk och ser stjärnor. I samband med detta har jag en kollega som är grymt frustrerande och jag blev i stort sätt tokig. Att jag i detta läge lyckas behålla lugnet är ett under i STOR bemärkelse!

Efter jobbet var jag så slut i skallen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, men jag hade lovat mig själv samt andra att vara med på pridemötet i LO borgen så det var bara att styra stegen ditåt och dessa trevliga människor fick mig att för en stund glömma bort det dunkande huvudet och tänka framåt mot den underbara sommaren. Det fick mig också att minnas hur skoj jag hade under förra priden och att jag tänker ha åtminstone minst lika roligt detta året!

Nä nu ska jag bege mig till kuratorn, återkommer senare!
Kram kram

Det var riktigt skönt att gråta! Det var som om något tungt inom mig fick lite frid och kom ur mig…jag är inne i en process nu och jag tror att den är jättebra för mig. Det finns dock alltid avigsidor med allt och denna avigsidan är att jag blir lättirriterad och det har tyvärr gått ut över nära och kära som jag älskar över allt annat. Jag har varit lätt frånvarande, krävande och inte alltid så lyssnande.

En annan sak som slått mig är att jag inte varit lika frispråkig i bloggen längre som när jag en gång startade den. Då var jag mer öppen och jag tänkte inte igenom det jag skrev så mycket innan jag publicerade det. Nu när jag vet att många av de jag känner läser bloggen så har jag blivit mer fundersam på hur det jag skriver ska tas emot och därför inte skrivit ut allt. Det kanske jag ändrar på nu för jag måste bara skriva av mig!

Detta har på sätt och vis hämat mig i mitt skrivande som var meningen att det skulle vara en ventil och på så sätt skulle jag kunna släppa på alla de tankar jag har. Det är inte alltid skoj att läsa bloggen, det vet jag för en del inlägg (ganska många!) är jättelånga och ibland riktigt tunga att ta sig igenom. Det som också slagit mig när jag ser tillbaka i bloggen är att samtidigt som den är väldigt ledsen och deprimerad i långa avsnitt så finns det alltid en gnutta hopp och glädje.

Jag var iväg till kuratorn igår och detta besöket var nog det jobbigaste hittills och värre kommer det säkerligen att bli, men samtidigt så känner jag att vi är på rätt väg. Jag börjar förstå varför jag t.ex. kan tända på en sekund mot min pappa som jag tycker mycket om och det är helt enkelt att när jag känner att jag har fel eller blir “hotad” så är det direkt istället för att säga; “du har rätt”, alla taggar utåt och så blir det en lång diskussion där ingen ger sig. Detta har även hänt med David som jag älskar över allt annat, men han har precis samma sätt att trigga igång mig som pappa. De är för övrigt lika i mycket de två!

En annan sak är att jag genom livet istället för att ta tag i mina känslor av t.ex. att inte räcka till, skam, ledsamhet, glädje och sorg så har jag dränkt mig i aktiviteter. Det har varit på gymnasiet att jag grottade ner mig i skolan, valde till så många kurser jag fick och pluggade jättemycket (men fick med mig en riktigt god vän i Jenny som alltid fanns där för mig!) för att slippa ta tag i mig själv. Jag funderade inte ens på förhållande som de flesta i den åldern både har och skaffar sig. Därefter kom en mellanperiod då jag jobba heltid på djursjukhuset och extra på McDonald’s, inte heller där mycket tid över för att fundera på sig själv och sitt liv?

Sen flyttade jag till Malmö och det var nu jag i alla fall fick en liten ändring i livet och började komma på rätt spår. Jag var helt själv i den bemärkelsen att jag bode ensam i en lägenhet och kände inte någon mer därnere förutom min släkt. Jag jobbade på dagarna på Apoteket, men på kvällarna hade man en hel del tid att fundera. Det var här jag blev medlem på QX och började erkänna för mig själv att jag är homosexuell. Det var också här jag började att sörja det jag missat i livet och att det kom upp en massa känslor som jag inte ville ta tag i. Jag åkte på kattutställningar i stort sätt varje helg och även om jag älskat det jag gjort så är det en sorts flykt från känslorna.

Jag sökte in till högskolan och samma sak nu att jag började som alla i normal takt, jag träffade Thomas som sårade mig rejält och alla gamla sår fläktes upp igen och jag började plugga mer och mer. Till slut fick kattutställningarna inte plats i livet då jag valde till nya extrakurser hela tiden. Allt för att hålla mig ovanför vattenytan, men tillslut brakade allt och jag åkte in till psykakuten i Kalmar och fick då äntligen lite hjälp, eller ja det var vad jag hade hoppats! Jag fick antidepressiva utskrivet (som jag vägra ta för jag ville åt problemet inte bara ha något emot depressionen) och den samtalsterapeuten jag fick ansåg efter två gånger att vi inte behövde ses för att jag var smart nog att klara mina problem själv, för jag kände ju till dem och kunde klargöra vad felet var. Det han dock missade var att jag inte visste hur jag skulle ta mig ur det hela!

Det blev helt enkelt en lång utbildning på kort tid med toppbetyg och stipendie. Alla runtomkring var jätteglada för min skull och jag borde vara jättestolt, men det var jag inte. Jag kände bara tomhet som jag då inte kunde förklara, men som jag nu insett berode på att ännu en flyktväg hade stängts.

Det som dock såg annorlunda ut i livet då var att jag hade en vid min sida som jag älskar mycket och han mig. Men tilliten sattes på ett stort prov då det var långt emellan oss och för en stund så tappade jag all tilltro på att det skulle vara vi. Det som hände gjorde otroligt ont i mig och jag kom åter tillbaka till alla sår från förr som inte fått läka ut. Jag bestämde mig dock för att inte fly för detta är den mannen jag vill dela mitt liv med!

För att göra en lång historia lite kortare så tog jag tillslut kontakt med bankhälsan för att jag mådde så psykiskt dåligt. Jag kunde inte somna på kvällarna och jag var alltid helt slut. En konflikt på jobbet var droppen som fick bägaren att rinna över och jag kände att nur orkar jag bara inte mer. Jag var nästan på väg in i den berömda väggen.

Det är jag glad för idag för nu äntligen kanske jag kan få ro! Kanske bara kan sitta ner och bara vara utan att känna att jag är onyttig eller egentligen borde göra en massa annat. Jag vill också finna den enorma ro och trygghet som jag kan se i David. Jag hade ett jobbigt samtal igår med min älskade igår om vad det är som händer inom mig och jag hoppas han förstår i alla fall en del av det. Skulle så inte vara fallet så hoppas jag att han säger något för om inte han förstår hur ska någon annan kunna göra det?

Jag håller på att tvinga mig själv att inte fly in i något nytt utan att faktiskt ta tag i mig själv, låta mig känna och faktiskt släppa en tår eller två. Det är kanske det kroppen behöver och det var otroligt skönt efter att jag haft min gråtattack igår! Detta blev ett långt inlägg, men jag har så mycket tankar och funderingar inom mig som jag måste få ut. Jag har bestämt mig och det är att en gång för alla göra upp med det förflutna och äntligen hitta fram till kärleken åt mig själv och även om jag är rädd så ska det bara gå vägen denna gången!

Jag får krupp på mig själv just nu! Två kvällar i rad hag jag lyckats reta upp mig på småsaker som sedan lett till diskussion och sura miner… Vad fan är det som pågår egentligen? Jag får nästan känslan av att jag bara måste oponera mig och dra upp saker som får en att hamna i konflikt, men jag vill ju inte ha konflikter. Visst låter det lite konstigt, minst sagt?

Det är precis som att jag vill provocera fram ett samtal som jag inte ens måste ha för tillfället, hur som helst så ska jag bara ha ett allvarligt snack med mig själv idag om just detta för jag vill inte hamna i denna situationen ikväll igen. Jag mår ju fan skit när jag väl satt igång något och sen kan jag inte avsluta det för då är jag så irriterad över den kompakta tystnaden som möter mig. Inte bra att ligga och tänka/drömma om det hela natten sen ju…

Nä detta var inte meningen att det skulle bli en start på ett nytt gnällinlägg eller att dra upp något igen, vill bara säga att idag skiner solen på Stockholm och jag har varit uppe sen klockan 06:00. Håller på att koka kaffe till min älskade och ska koka två ägg också till en mysig frukost.

Ni får alla ha en underbar dag därute och håll tummarna för mig när jag ska på ultraljudsundersökningen idag!
Kram Emil

Igår kväll så kom det igen, den där förhatliga snön! Nu är det helt vitt därute igen och temperaturen gick ner under nollan direkt! Jag blir så trött, vart är våren? Helgen har ju varit så skön med sol och plusgrader varje dag och man kände hur snabbt batterierna började återladdas, men nu laddas de ur ganska snabbt igen!

JAG VILL HA VÅR och det är väl inte mycket begärt den 23 mars?

Nä nu ska jag äta frukost och sen börja gå mot jobbet för ännu en arbetsdag och jag hoppas att det blir en givande arbetsdag åtminstone!

Over and out

Vet inte vad det är för fel?! Jag är bara så trött att jag knappt tar mig ur sängen på morgonen och det efter att ändå ha sovit i över 8 timmar (eller ja, med ett par avbrott i sömnen). Jag har nämligen också börjat vakna alltmer under natten och sömnen är inte den bästa. Det konstiga är att i helgen sov jag hur bra som helst utan dessa avbrott, men i natt har det varit hemskt. Jag tittade på klockan varannan timme och det blir bara för mycket.

Det som dock är konstigt med det hela är att jag fortfarande presterar bra på jobbet, men när jag kommer hem därifrån så är jag helt slut. Då vill jag bara gå och lägga mig och hur trevligt är det mot David och hur bra mår jag om jag ska gå och lägga mig kring 19 på kvällarna?

Jag väntar med spänning på att få provsvaren på alla prover som läkaren tog förra veckan, kanske finns det någon medicinsk förklaring, jag kan ju alltid hoppas. Annars får jag väl försöka lösa det på något annat sätt. Imorgon ska jag i alla fall och provträna på nautilus som ligger jättenära jobbet. Får se om jag trivs där för då kommer jag lätt att byta för det är så avsevärt mycket närmre för mig och då kan jag träna på lunchen två gånger i veckan.

Nä nu är min lunch snart slut igen så jag får gå in i kassan igen, men skriver mer ikväll om helgens bravader!

Over and out!

Ja det är väl en bra sammanfattning av gårdagen och dagen!

Igår efter jobb så skyndade jag mig hem för att möta spisreperatören som skulle laga vår spis. Fläkten som ska gå har nämligen slutat fungera (trodde jag och David), men snacka om att vi skämdes då reparatören talade om att läge ett på fläkten bara är när man vill ha fläkten aktiverad på ugnen och läge två var om man vill ha fläkten aktiverad för både plattorna och ugnen. Det blev lite pinsams, men nu vet vi att spisen är som den ska vara!

Efter det så åkte jag och David till en badmintonhall på söder där vi för första gången skulle spela badminton ihop. Jag hade kvar lite träningsvärk sen dagen innan då jag var på gymet, men inte värre än att jag kunde spela. Det som jag däremot inte hade räknat med var att David var så bra på detta så jag sprang runt på min banhalva som en idiot och var helt slut efter 20 minuter och då såg han inte ens ansträngd ut. Sen fortsatte det så och jag kan bara konstatera att jag måste träna mycket mer och att jag inte fått de gener som han har som inte tränar men ändå har en kondis utan dess like!

Det var hur som helst jätteskoj att spela, men jag har en grym träningsvärk idag i benen, skinkan och ena armen! Blir till att träna mycket mer framöver så att det blir lite stil och klass även på mig och då kanske jag ska kunna ge älsklingen en riktig match där han inte utklassar mig så totalt som han gjorde igår.

När vi sen kom hem igårkväll så åt vi en jättegod middag och slappade framför tvn, döm då om vår förvåning när det plötsligt bara säger "poff" och tvn blir svart. David trodde först att jag gjort något, men så var inte fallet. Vi är därför nu helt utan tv, så det återstår att se om det blir en ny inhandlad på söndag eller måndag. För utan kan man ju inte vara, eller?!

Nu ska jag surfa runt lite innan det är dags att gå in och jobba efter lunchen igen, men ha en udnerbar helg därute!

God morgon på er, mina kära läsare.

Ibland så undrar jag vilka ni egentligen är som orkar läsa om allt. Jag måste framstå som lite smått galen emellanåt och då menar jag inte galen i den bemärkelsen att jag skulle gå bärsärkargång, men att jag verkar psykisk instabil.

Jag har ett ganska starkt psyke på många sätt och vis, vilket visar sig på olika sätt, men när det kommer till mina känslor så är jag enormt emotionell och tar väldigt illa vid mig när jag tycker att jag blivit felaktigt behandlad eller när jag märker att min omgivning inte är rak och ärlig.

Jag har under 2008 gått igenom en hel del när det kommer till förhållande på olika sätt och nivåer. Jag har mist två vänner som jag räknade som goda vänner. Den ena hög mig rejält i ryggen fastän jag ställt upp för henne i vått och torrt. Det fick mig direkt att komma tillbaka till den tiden jag var mobbad och utanför, med den enda skillnaden att jag denna gång var stark nog att bara klippa banden och därmed kontakten med personen ifråga. Jag kunde också genom att avsluta kontakten lägga det som hänt hyfsat bakom mig, men jag blev mycket tydligare mot mig själv att jag inte ska kuva mig för att alla runtomkring ska må bra.

Den andra vännen försvann väldigt hastigt och det har jag inte riktigt kommit över för när banden klipptes så var det inte på grund av att vi hade sårat varandra direkt, men indirekt så hade de världsliga omständigheterna gjort att jag för att orka leva vidare inte kunde behålla kontakten. Jag saknar denna person med jämna mellanrum, men på något konstigt sätt så tror jag ändå att det var det bästa. Jag är glad inombords för att allt har löst sig för honom och att han idag är mycket lycklig (det är i alla fall vad jag hoppas att han är!).

Jag är en mycket snäll person som har en ganska sned bild av mig själv och därför hela tiden söker bekräftelse för att inse att jag faktiskt duger, att jag är bra och att jag är värd att älska. Som jag visat gentemot mig själv så är jag ganska stark när det kommer till att inte längre bara ta emot utan faktiskt för att skydda mig själv kan klippa banden mot dem som bara tar min energi och inte kanske för tillfället kan tillföra något. Detta låter säkerligen egoistiskt, men för att inte gå under igen, som jag gjort flertalet gånger så var det ett måste.

Jag har det idag mycket bättre än jag någonsin kunnat tänka mig, jag har ett jättebra jobb som jag ska vara glad över, jag har vänner som finns där för mig när jag behöver dem liksom jag finns där för dem. Jag har en familj som jag älskar över allt annat och som turligt nog är besvarat! Jag har också en pojkvän som jag älskar så mycket att det ibland gör fysiskt ont. Han har en helt underbar familj som verkar ha tagit mig till sig och det är jag så glad över.

Varför mår jag då så dåligt ibland? Ja det kan man fråga sig och om jag bara kunnat ha en hjärna som jag själv kunde bestämma över på ett annat sätt så skulle säkerligen allt vara mycket lättare. Mitt liv har format mig till den jag är och då kan man fråga sig vem jag är? Jag är en riktigt smart person (och nej jag skryter inte och ska snart visa på att det inte är så jävla bra) som har fått en analytisk förmåga utan dess like. Det är mycket bra att ha när man pluggar, men inte lika bra när det kommer till mjuka ting såsom känslor. Jag kan nämligen inte släppa det som jag har problem med utan det ligger och gror i huvudet och bara växer. En fjäder blir lätt en höna när det kommer till känslorna. Lägger man därtill min dåliga självkänsla så är det ett rent jävla aber att vara smart och analytisk samtidigt som man har känslor!

Jag är så rädd för att de på jobbet inte anser att jag är bra nog och därför försöker jag nästan vända in och ut på mig för att hela tiden visa att jag faktiskt kan, att jag också är duktig. Detta är inte så lätt alltid för det sliter på en som person, detsamma gäller hemma där jag om jag t.ex. har lagat mat kan fråga flera gånger om det verkligen var gott för jag hittar hela tiden något fel med det jag gjort och behöver därför yttre bekräftelse på att det är bra. Det gäller också när jag provar kläder osv., men det som är allra värst är att då jag inte älskar mig själv så tror jag aldrig att någon kan älska mig. Detta är så in i helvete jobbigt för fastän jag vet att David säger att han älskar mig och visar det på alla sätt och vis så ifrågasätter jag detta, vilket ni säkerligen förstår är helt idiotiskt. Tänk om den jag säger att jag älskar hela tiden skulle ifrågasätta om det verkligen var så, det är ju apjobbigt ändå så gör jag detta själv. Jag vill det inte och jag försöker verkligen att ta till mig komplimanger och den kärlek jag får utifrån på olika sätt och jag jobbar dagligen på att bli bättre.

Detta blir nog ett rörigt inlägg, men ska jag vara ärlig så berör det mig inte för jag måste verkligen skriva av mig idag. Jag kunde inte sova riktigt i natt för som jag beskrivit nu så förstår ni att jag är väldigt emotionell och i natt drömde jag dröm på dröm. Drömmar har ju den tendensen att ta allt man tänker på, mixa ihop det och sen lägga till och dra ifrån lite. Det är precis som det var i natt. Jag var uppe någon gång och drack vatten, en annan då jag gick på toa och sen låg jag mest och vred på mig. När klockan sen drog igång lite efter 06:00 så var jag helt slut. Jag låg och halvslumra och lyssna när David duschade och fixade lite med frukost. Jag hade dock inte någon direkt lust att gå upp, men jag har lovat mig själv att varje morgon ska jag promenera minst 5000 steg innan jobbet och likaså efter jobbet för att komma upp i minst 12 000 steg per dag och det har funkat skitbra hitintills. Dock så är jag så borta i tankar idag att jag visste när jag steg upp att jag börjar sent, David fråga till och med och jag svarade det, men hjärnan registrerade inte det. Jag drog på mig skorna och sen bar det av till jobbet. Musiken spelades på hög volym i iPoden och jag tog raska kliv framåt. Jag gick till Slussen och tog tunnelbanan därifrån till Hötorget och när jag kommer in på jobbet så frågar mina kollegor varför jag är där en timma tidigare än planerat. Det var bara att ta på sig jackan igen för att ta ytterligare en promenad, så nu när jag börjar jobba har jag redan avverkat 9 000 steg.

Kram på er därute!

Jag blir så jävla ledsen och samtidigt arg! Jag blir främst arg på mig själv för att jag är så jävla dum och inte släpper det som varit och bara går vidare. Hur jävla svårt kan det vara egentligen? Uppenbarligen jävligt svårt! Jag kan inte för mitt liv förstå varför det inte finns någon deletknapp för hjärnan så att man med enkelhelt kunde radera ut sånt som man inte vill komma ihåg.

Jag blir också ledsen när jag inte kan lita på de jag vill lita på. Varför ska jag på grund av det som har hänt hela tiden misstro och inte bara lita?! Det med att jag inte bara kan slappna av och vara snäll mot mig själv skadar inte bara mig själv utan också andra. Det blir jobbiga diskussioner som jag är den drivande i och jag vet inte ens om det är bra för jag kanske bara förvärrar allting.

Jag blir bara så jävla trött och jag ber om ursäkt för alla svordomar i detta inlägg, men jag är så irriterad på mig själv just nu för att jag alltid är så dum och vill vältra mig i allt som är emot mig och det är väl förbaskat dumt?!

Därför undrar jag hur ska jag göra?! Hur ska jag kunna släppa alla spärrar som jag genom åren byggt upp för att skydda mig. När allt hände så spärrades de ut direkt och det är sjukt svårt att få dem helt in igen. De är på god väg, men så kommer dessa jävla bakslag så jag går typ sex steg fram och fyra tillbaka om och om igen. Det är rent ut sagt för jävligt att det ska vara så!

Nä nu ska jag ut på en promenad för jag måste verkligen rensa mina tankar från detta jävla skitet och rycka upp mig själv för såhär kan jag inte ha det!

Kram på er därute och ett längre inlägg kommer sen!

PS. För de som läser och känner mig och blir oroliga, bli inte det, för som jag skrivit tidigare så är detta mitt lufthål och det måste så få vara! Jag mår bra för övrigt! DS.

Det är så lätt att vi bara dras med utan att riktigt tänka på det och hamnar i baksätet på bilen utan någon möjlighet att själv styra. Jag frågar mig emellanåt ifall det är jag som sitter i förarsätet eller om jag har förpassat mig själv till baksätet där jag inte kan göra något mer än att gnälla på den som kör.

Jag har nu bestämt mig för att ta över förarstolen och köra mitt liv i den riktningen som jag vill! Jag har gjort det flera gånger tidigare, men det är så lätt att bara slappna av och följa med för det är lättast.

Igår slutade både jag och David tidigt så vi åkte ut till Sickla köpcenter för att David ville kolla på rean efter ett par snygga jeans. Tyvärr hittade han inga som var snygga, men det kommer han att göra om ett tag tror jag. Däremot så mår jag rent ut sagt SKITDÅLIGT av att bara gå in i en klädesaffär som det är nu. Det känns som att jag bara sväller på alla håll och kanter och är jättetjock. David är såklart snäll och säger att så inte är läget och visade upp den ena snygga skjortan efter den andra, men jag har inte ens lust att prova!

Så vad gör jag då? Ja istället för att luta mig tillbaka i baksätet och vara ledsen för att jag har den kroppen och ämnesomsättningen som jag har så kör jag och David sen årsskiftet LCHF och jag har fått nytt schema så jag börjar en kvart senare. Jag går därför varje morgon från Hammarbyhöjden till Skanstull alternativt Slussen beroende på hur långt jag hinner. På lunchen går jag en runda på 30 minuter i rask takt och efter jobbet går jag antingen från Skanstull eller Gullmarsplan hem. Det är i alla fall en förändring i livet som kanske kan ge resultat.

Jag har också bestämt mig för att åtminstone träna en dag i veckan så näst nästa måndag ska jag få ett schema gjort för hur jag ska träna på gymmet i Skrapan. Jag hoppas att jag nu kan komma igång där också för jag är trött på att se mig själv som en barbapappa.

Varför känns det som att jag gör något fel bara för att jag frågar lite? Klart man ibland vill veta lite utan att behöva dra det ur någon! Då känns det ju mer som personen ifråga undanhåller det för en, eller?

Ibland hoppas jag i alla fall på att någon bara berättar lite och inte är som en mussla! Är det något konstigt att faktiskt undra lite ibland? Jag tycker inte det i alla fall! Klart man bryr sig om sin omgivning och det är så jag vill ha det. Allt måste inte betyda att det är jag som vill ha kontroll!?

Finns där spänningar också som spelar in och då inte bara från mig? Blir bara så trött på att gå som katten kring het gröt ibland och det är inte så jag vill ha det i alla fall! Nu var det sagt i alla fall och det är skönt!

Det kommer nog något förståligt inlägg lite senare, men just nu är jag bara fundersam!

…då jag suttit och skrivit ett långt inlägg och skulle precis publicera det och vad händer då? Jo den här datorn bara dör och inlägget är helt borta! Fan vad det är irriterande!! Får se om jag orkar ge mig på det igen…var så mycket att skriva!

Ha en go kväll om jag inte ger mig på att skriva det igen!

Vill börja med att uttrycka min glädje över att det vart så många kommentarer på föregående inlägg då det var något som i alla fall berörde mig väldigt mycket! Har svarat på kommentarerna i en egen kommentar…..

Nu vill jag bara gnälla på mig själv för att jag inte kan motstå frestelsen att fråga och på så sätt verka svartsjuk/grymt nyfiken. Jag har ju lovat mig själv att inte fråga… Ja detta låter säkerligen kryptiskt, men det får det vara det!

Jag kan som ni förstår helt enkelt inte ibland låta bli att undra över vad människor i min omgivning har för sig fastän jag inte borde! Hur svårt kan det vara egentligen?!

Jag fattar dessutom inte varför jag tror så illa om mig själv så att jag ser mig som typ utbytbar, jag är inte det på något sätt och passar det inte med mig då kan det lika gärna vara. Eller hur?

Vad är jag för en då? Jag är en kille som tänker, grubblar och analyserar alldeles för mycket. Jag är öppen, varm och ärlig samtidigt som jag allt som oftast är rak och säger vad jag tycker och tänker. Jag hatar när jag inte får raka svar och vet att jag ibland kan bli odräglig när jag blir rastlös…. Låter det bra?

Nä nu ska jag sluta gnälla och återgå till min senaste bok (UNDERBART är förnamnet på att äntligen ha tid till skönlitteratur igen!) av Jan Guillou. Grymt bra bok!

God natt och sov så gott!

Igår var jag på jättegott humör. Jag var på utbildningen som går riktigt bra och sen var det god lunch, panerad spättafilé med remouladsås och potatis. Efter utbildningsdagens slut så sprang jag till Friskis och Svettis och körde ett baspass där och kände bara att allt var lungt och skönt samt att livet kanske inte är så illa ändå. Nu börjar jag ju känna mig glad igen, vet dock inte vad som ändrats.

Så kommer jag hem och vi åker direkt och handlar och när vi går där i affären så kommer David på att jag fått brev från min a-kassa som jag bråkat med hela sommaren för att de stängt av mig från a-kassan. Detta var alltså svaret på min överklagan som kommit. När jag väl kommer hem och kan slita upp kuveret så blir jag bara så in i helvete besviken och arg på dem. Det var riktig tur att de inte har öppet på kvällen för jag hade god lust att bara bli våldsam igår. För det första är motiveringstexten så spydigt skriven att jag inte vet vad jag ska tro. Den kan hållas akademisk och korrekt, men fan inte spydig gentemot mig som kassa medlem. Jag orkar inte gå vidare till länsrätten även om jag anser att jag har rätten på min sida. Bara att inse att a-kassan blivit så försämrad att även den som har rätt inte ska få mer än ett spydigt brev från dem.

Nä nu är det en ny dag och detta ska fan inte få förstöra även om jag fortfarande känner stark irritation gentemot a-kassan!

Over and out

Jag blir bara så trött, jag missade provet med ett enda litet poäng, men ska göra om det på torsdagkväll. Det känns bra och jag vart förvånad över att det var flertalet frågor som det inte redogörs för i boken så jag ska söka svaren på nätet nu tänkte jag. Min chef är så uppmuntrande alltid och det är svårt att deppa när hon är i närheten. Hennes första kommentar var oj så många rätt och ändå inte godkänd. Då klarar du det nästa gång. Det känndes på något sätt bra och sen fick jag gå hem igen för att plugga så nu sitter jag här igen och ska plugga in lite mer lagar och regler. Det är ju inte att man inte kan det, men det provet är precis som uppskrivningen för körkortet där många av svarsalternativen är så snarlika att man ibland rör ihop dem.

Nu tar jag en timmas paus och går en långpromenad….

Emil

Då har ännu en dag (nästan i alla fall) passerat och den började med det hemska besöket hos tandläkaren. Skrev igår om min tand som gått i bitar och idag var det dags att fixa till det. Jag är ingen stor fan av tandläkaren, visst inte livrädd, men det är ju inget upplyftande att gå dit. Inte minst för plånboken. Jag fick en trevlig tandläkare som var väldigt informativ med vad han tog sig för hela tiden och priset var ändå inte så farligt som jag trott. Kalaset gick på 1400 kronor samt att jag satte upp mig för en ny tid då jag ska göra en normal kontroll av munnen och se hur mycket till som behöver fixas. Var ju ett tag sen jag var hos tandläkaren då vi studenter inte har det alltför gott ställt….

När jag väl kom hem så skulle vi äta lite och jag ställde mig och gjorde sallad med paprika, tomater, gurka, purjo osv. Sen skulle jag ha lite olja på också och får tag i oljan som det är chilli i. Visst det är helt ok enligt mig, men David gillade inte alls salladen så han fick nöja sig med en halv kyckling och nu är jag bara sur på mig själv för att jag inte ens kan göra en sketen sallad!!!

Det är kanske dags att jag börjar göra lite av den maten som jag lagade som ungkarl, men jag vet att min käre sambo inte uppskattar en del av ingridienserna…. Får kanske laga det ändå och ha som matlådor!

Nä nu ska jag ut och avreagera mig med en långpromenad för det klarar jag i alla fall av!

Over and out

Ja det var ju lite mer än en vecka sedan jag skrev sist så detta blir nog ett långt inlägg vilket jag redan nu ber om ursäkt för, men jag hoppas att du orkar med att läsa allt!

Om vi återgår till den 28 juli då det äntligen bildades en riksorganisation för HBT(s) så var det en underbar kväll. Jag var ditbjuden av tre anledningar nämligen som medlem i HBT(s) Stockholm, som förbundsstyrelseledamot med ansvar för HBT frågor i Socialdemokratiska Studentförbundet samt som nominerad till valberedningen för den nya riksorganisationen. Tanken var också att jag skulle hålla tal något som gjorde mig lite nervös då partisekreteraren Marita Ulvskog samt LOs vice ordförande Ulla Lindqvist satt ordförande. Det var ett ganska kritiskt tal, men samtidigt i mina ögon ett tal som skulle egga alla inom HBT(s) samt främst den nya styrelsen till att ta tag och jobba hårt för våra frågor inom partiet för det behövs!

Det var en kongress med många i talarstolen och det vändes och vreds på alla beslut innan de fattades. Detta är något som jag tycker är bra för då får alla lufta sina tankar och ideér och det var högt i tak under diskussionerna. Det är också bra att vi har så många medlemar som har åsikter och gärna yttrar dem. Jag blev invald i valberedningen och fick också den stora äran att vara sammankallande, vilket jag ser som utmaning och jag vill återigen tacka för förtroender och jag ska förvalta det så gott jag kan!

Efter kongressen så närmade sig Pride med stormsteg och det var ju en utmaning det också bland allt annat. Jag och David hade lovat min syster att hon skulle få komma och hälsa på och en kompis till mig samt hans kompis skulle också komma hit. Det vart mycket folk och samtidigt så var jag huvudansvarig tillsammans med en ombudsman från SSU att ta hand om vårt tält i Pridepark. Det gällde med andra ord att vara på topp både hemma och i parken, något som jag inte lyckades med hela tiden.

I parken flöt allt som det skulle och alla "mina" s-studenter (som jag var ansvarig för) skötte sig exemplariskt och jag är så glad att så många ställde upp under dessa dagar! Däremot så var jag själv hela tiden stressad och det blev inte bättre av att en kompis när jag väl försökte festa och ha skoj hela tiden tjatade om att jag drack för långsamt, för lite och vart vi skulle festa efter att vi förfestat i parken. Det var ju bara de att som ansvarig så kan jag inte ligga bakis dagenefter utan jag måste vara i parken klockan 14. Det gick inte direkt in och jag vart irriterad. Det som dock drog ner det hela var en episod i parken som jag fortfarande ångrar.

Det var när jag skulle möta David och Fredrik och prata med David. Det blev miss i kommunikationen och efter att ha letat i över tjugo minuter hitta jag dem och var lite irriterad. Det första en kompis då säger är "fan vad du tar tid på dig". Jag fullkomligen exploderade och jag och David hade vårt första "bara skrika på varandra" gräl någonsin. Han tyckte att jag var den dummaste på jorden osv. Usch vad jag mådde dåligt efter det! Återigen FÖRLÅT David!

Annars var det en undebar Pride och Schlagerkvällen var superbra! Jag är så glad att jag fick med mig David på Pride och att han uppskattade det lika mycket som jag, detsamma går för min syster som stannade fyra dagar extra för att hon hade så skoj!

Då kommer vi in på nästa del som hänt och det är att min syster hade en dejt här i Stockholm och det gick riktigt bra så han sov över här hos oss några nätter också, mycket folk blev det med andra ord! Det var dock underbart att ha syrran här, även om jag kanske var lite grinig emellanåt så älskar jag henne oerhört mycket och är så glad över att se henne glad!

Jag har mått sådär på sista tiden och jag tror det är det som speglas i det jag skriver också. Jag har fått en massa pusch framåt när jag får förtroende från andra och det är en ära som jag tar åt mig, men samtidigt är jag hela tiden livrädd att folk ska tycka att jag inte räcker till. När jag fick beröm av RFSLs ordförande för mitt tal vart jag först skitstolt, men sen kom tanken att ja det är ju lätt att säga men menar han det. Jag hatar när det tanken kommer. Jag hatar också när jag kommer in i perioder då jag bara är deppig och surmulen. Varför frågar jag mig då om och om igen….

Så slutligen så kommer vi till det sista stora som hänt och det är att jag i måndags började min anställning på NORDEA. Det känns stort, underbart, läskigt och bara skoj! Det är mycket nytt, men mina arbetskamrater verkar helt underbara, vilket gör jobbet mycket roligare också. Det är mycket nytt att läsa och jag ska göra ett certifieringsprov om några veckor. Jag hoppas att jag kan plugga in allt tills dess för det måste jag bara klara!

Nä nu är klockan mycket och det är en dag imorgon också, men nu ska jag skriva lite dagligen igen så att det händer något härinne.

En stor kram till er alla och god natt!
//Emil