Varför följa stigen, när jag kan gå där det inte finns någon stig och efterlämna fotspår?

Kärlek vad är det? Vem är den menad för?
Är kärleken mellan dig och mig menad för oss?
Är det den sortens kärlek som varar för evigt?
Är det den som ska följa oss under vår tid här på jorden?

Många frågor kan det tyckas, men det är för att:
Du finns alltid i mina tankar
Du är den som ger mitt liv mening,
Den som ger mig inspiration,
Den som ger mig en underbar känsla i livet,
Du är helt enkelt den jag inte kan leva utan!

Jag vill bara ha dig nära när det är bra och dåligt,
Jag vill luta min kind mot din axel,
Jag vill vara nära så jag kan höra ditt hjärta slå,
Vill se ditt ansikte när du ler,
Jag vill att du ska vara nära så du höra mig säga att,

Jag älskar dig!

Började igår kväll läsa boken Familjehemligheter som är Niclas Ericssons romandebut. Var först lite tveksam till boken och jag tänker inte skriva en vanlig recension av boken utan mer skriva om några tankar och idéer som slog mig under tiden jag läste. Då jag inte är från Stockholm och inte bott här mer än i snart ett år så kände jag ändå väl igen mig i boken då mycket av handlingen utspelas kring de gator och vägar som jag går dagligen när jag går från Söder och upp till Hötorget och arbetet. Det är skoj när man läser en bok och lätt kan hänga med i vilka miljöer som personerna i boken rör sig i.

Det var också därför jag hajade till när man beskrev ett känt ”gayställe/porrbutik” på Regeringsgatan som var lätt omdöpt, eller när huvudpersonens expojkvän åkte till USA och blev känd porrskådis, vilket också har hänt i verkligheten. Detta gör att boken ger en känslan av att det händer här och nu, med riktiga händelser blandat med fiktion.

Det är en bok fylld av det som nog många bögar känner igen sig i, eller har åsikter om gällande sex på internet och i skumma källarlokaler. Om att ha en eller flera profiler på QX och andra gaycommunities samt om många tillfälliga sexkontakter. Boken driver också med folks fördomar och det är en kall och hård jargong i boken från ”straighta” personer. Författaren har verkligen lyckats göra en bra rundskrivning, men om själva historien tänker jag inte gå in på, men den är ganska bra den också!

Det är krävande, mycket krävande att öppna upp sig själv så totalt för en annan människa. Att sitta där och blotta sitt inersta. Det blir tårar, men också skratt och timmen går ibland olidligt långsamt och ibland så fort att man undrar om man verkligen varit där hela tiden.

Jag pratar såklart om mina besök hos kuratorn/psykologen som jag nu besökt åtta gånger. Det är svårt att beskriva de känslor som bubblar inom en ibland, men att få stöta och blöta med någon som faktiskt inte känner mig, inte dömmer mig utan bara lyssnar och försöker få en att vrida och vända på tankarna tills man själv vet vad man känner det är en ynnest.

Idag så pratade vi mycket om hur det fungerar i arbetslivet, hur mobbingen påverkat mig både positvit och negativt och jag har påbörjat ett asjobbigt arbete mot att bli en starkare och mer självsäker individ. Vi har också pratat om hur min osäkerhet samt saker som har hänt tidigare i mitt liv och i förhållanden har påverkat min osäkerhet på olika sätt och hur jag ska bearbeta detta. Hade ju inte tur med killar från början om man säger så, min första så kallade pojkvän bedrog mig mer än halva tiden vi var tillsammans med en annan kille. Andra var bara allmänt oseriösa osv. Detta har ju självfallet också påverkat hur jag tänker och reagerar idag. Klart som fan man är och blir svartsjuk ibland, men det får ju inte påverka ens liv alltförmycket.

Det där med svartsjuka är en otroligt jobbig sak att skriva om och kanske något jag inte ens borde skriva om, men det finns där och det är jobbigt. Jag kan ibland vara så vannsinigt avundsjuk på de som inte blir svartsjuka och för ett år sedan trodde jag att jag inte heller skulle vara det. Jag har i stort sätt aldrig varit det tidigare och det var väl därför jag var så blåögd med den första killen som bedrog mig, men efter det så finns det något inom mig som gör att jag är fruktansvärt osäker.

Nä ska inte ge mig in i detta mer, ville bara konstatera att det är skönt att han någon att prata med, jag är sådan som människa att jag behöver ha någon att prata med och om jag inte får det så mår jag helt enkelt jävligt dåligt.

Ha en underbar dag därute!
//Emil

Jag trodde det skulle bli hemskt, satt kvar på jobbet och väntade på att få komma iväg på mötet med S-studenters styrelse. Det näst sista mötet inför kongressen och jag känner en hel del ångest när jag inser att nu är det snart över för min del. Då är jag inte längre en del av styrelsen för studentförbundet och jag kommer sakna det massor! Jag har inte varit så aktiv sista månaderna då det varit mycket med jobbet, relationen och sen att bo i en ny stad.

Jag var också lite upp och ner i mina känslor av andra anledningar, men jag kan säga som så att samtalen med beteendevetaren har verkligen gett mig verktyg till hur jag ska tänka. Jag tog mig med andra ord igenom den svårigheten och var på ett glatt humör nästan hela tiden. *ler*

Förutom styrelsemöte så var jag och David och köpte en ny hylla att ha i hallen och idag kommer Per som är vår vän och allt i allo och hjälper oss att hänga upp den samt spegeln vi köpte när vi var i Jönköping. Det är så spännande att få se hur det kommer att se ut när det är klart.

Jag vill också passa på att skriva att jag älskar min David så OERHÖRT mycket och är så glad över att få vakna upp varje dag brevid honom. Det är få förunnat att ha det så bra som jag har det och jag är även om jag inte visar det alltid så otroligt glad för det jag har.

Over and out
/Emil

Det var riktigt skönt att gråta! Det var som om något tungt inom mig fick lite frid och kom ur mig…jag är inne i en process nu och jag tror att den är jättebra för mig. Det finns dock alltid avigsidor med allt och denna avigsidan är att jag blir lättirriterad och det har tyvärr gått ut över nära och kära som jag älskar över allt annat. Jag har varit lätt frånvarande, krävande och inte alltid så lyssnande.

En annan sak som slått mig är att jag inte varit lika frispråkig i bloggen längre som när jag en gång startade den. Då var jag mer öppen och jag tänkte inte igenom det jag skrev så mycket innan jag publicerade det. Nu när jag vet att många av de jag känner läser bloggen så har jag blivit mer fundersam på hur det jag skriver ska tas emot och därför inte skrivit ut allt. Det kanske jag ändrar på nu för jag måste bara skriva av mig!

Detta har på sätt och vis hämat mig i mitt skrivande som var meningen att det skulle vara en ventil och på så sätt skulle jag kunna släppa på alla de tankar jag har. Det är inte alltid skoj att läsa bloggen, det vet jag för en del inlägg (ganska många!) är jättelånga och ibland riktigt tunga att ta sig igenom. Det som också slagit mig när jag ser tillbaka i bloggen är att samtidigt som den är väldigt ledsen och deprimerad i långa avsnitt så finns det alltid en gnutta hopp och glädje.

Jag var iväg till kuratorn igår och detta besöket var nog det jobbigaste hittills och värre kommer det säkerligen att bli, men samtidigt så känner jag att vi är på rätt väg. Jag börjar förstå varför jag t.ex. kan tända på en sekund mot min pappa som jag tycker mycket om och det är helt enkelt att när jag känner att jag har fel eller blir “hotad” så är det direkt istället för att säga; “du har rätt”, alla taggar utåt och så blir det en lång diskussion där ingen ger sig. Detta har även hänt med David som jag älskar över allt annat, men han har precis samma sätt att trigga igång mig som pappa. De är för övrigt lika i mycket de två!

En annan sak är att jag genom livet istället för att ta tag i mina känslor av t.ex. att inte räcka till, skam, ledsamhet, glädje och sorg så har jag dränkt mig i aktiviteter. Det har varit på gymnasiet att jag grottade ner mig i skolan, valde till så många kurser jag fick och pluggade jättemycket (men fick med mig en riktigt god vän i Jenny som alltid fanns där för mig!) för att slippa ta tag i mig själv. Jag funderade inte ens på förhållande som de flesta i den åldern både har och skaffar sig. Därefter kom en mellanperiod då jag jobba heltid på djursjukhuset och extra på McDonald’s, inte heller där mycket tid över för att fundera på sig själv och sitt liv?

Sen flyttade jag till Malmö och det var nu jag i alla fall fick en liten ändring i livet och började komma på rätt spår. Jag var helt själv i den bemärkelsen att jag bode ensam i en lägenhet och kände inte någon mer därnere förutom min släkt. Jag jobbade på dagarna på Apoteket, men på kvällarna hade man en hel del tid att fundera. Det var här jag blev medlem på QX och började erkänna för mig själv att jag är homosexuell. Det var också här jag började att sörja det jag missat i livet och att det kom upp en massa känslor som jag inte ville ta tag i. Jag åkte på kattutställningar i stort sätt varje helg och även om jag älskat det jag gjort så är det en sorts flykt från känslorna.

Jag sökte in till högskolan och samma sak nu att jag började som alla i normal takt, jag träffade Thomas som sårade mig rejält och alla gamla sår fläktes upp igen och jag började plugga mer och mer. Till slut fick kattutställningarna inte plats i livet då jag valde till nya extrakurser hela tiden. Allt för att hålla mig ovanför vattenytan, men tillslut brakade allt och jag åkte in till psykakuten i Kalmar och fick då äntligen lite hjälp, eller ja det var vad jag hade hoppats! Jag fick antidepressiva utskrivet (som jag vägra ta för jag ville åt problemet inte bara ha något emot depressionen) och den samtalsterapeuten jag fick ansåg efter två gånger att vi inte behövde ses för att jag var smart nog att klara mina problem själv, för jag kände ju till dem och kunde klargöra vad felet var. Det han dock missade var att jag inte visste hur jag skulle ta mig ur det hela!

Det blev helt enkelt en lång utbildning på kort tid med toppbetyg och stipendie. Alla runtomkring var jätteglada för min skull och jag borde vara jättestolt, men det var jag inte. Jag kände bara tomhet som jag då inte kunde förklara, men som jag nu insett berode på att ännu en flyktväg hade stängts.

Det som dock såg annorlunda ut i livet då var att jag hade en vid min sida som jag älskar mycket och han mig. Men tilliten sattes på ett stort prov då det var långt emellan oss och för en stund så tappade jag all tilltro på att det skulle vara vi. Det som hände gjorde otroligt ont i mig och jag kom åter tillbaka till alla sår från förr som inte fått läka ut. Jag bestämde mig dock för att inte fly för detta är den mannen jag vill dela mitt liv med!

För att göra en lång historia lite kortare så tog jag tillslut kontakt med bankhälsan för att jag mådde så psykiskt dåligt. Jag kunde inte somna på kvällarna och jag var alltid helt slut. En konflikt på jobbet var droppen som fick bägaren att rinna över och jag kände att nur orkar jag bara inte mer. Jag var nästan på väg in i den berömda väggen.

Det är jag glad för idag för nu äntligen kanske jag kan få ro! Kanske bara kan sitta ner och bara vara utan att känna att jag är onyttig eller egentligen borde göra en massa annat. Jag vill också finna den enorma ro och trygghet som jag kan se i David. Jag hade ett jobbigt samtal igår med min älskade igår om vad det är som händer inom mig och jag hoppas han förstår i alla fall en del av det. Skulle så inte vara fallet så hoppas jag att han säger något för om inte han förstår hur ska någon annan kunna göra det?

Jag håller på att tvinga mig själv att inte fly in i något nytt utan att faktiskt ta tag i mig själv, låta mig känna och faktiskt släppa en tår eller två. Det är kanske det kroppen behöver och det var otroligt skönt efter att jag haft min gråtattack igår! Detta blev ett långt inlägg, men jag har så mycket tankar och funderingar inom mig som jag måste få ut. Jag har bestämt mig och det är att en gång för alla göra upp med det förflutna och äntligen hitta fram till kärleken åt mig själv och även om jag är rädd så ska det bara gå vägen denna gången!

God morgon på er, mina kära läsare.

Ibland så undrar jag vilka ni egentligen är som orkar läsa om allt. Jag måste framstå som lite smått galen emellanåt och då menar jag inte galen i den bemärkelsen att jag skulle gå bärsärkargång, men att jag verkar psykisk instabil.

Jag har ett ganska starkt psyke på många sätt och vis, vilket visar sig på olika sätt, men när det kommer till mina känslor så är jag enormt emotionell och tar väldigt illa vid mig när jag tycker att jag blivit felaktigt behandlad eller när jag märker att min omgivning inte är rak och ärlig.

Jag har under 2008 gått igenom en hel del när det kommer till förhållande på olika sätt och nivåer. Jag har mist två vänner som jag räknade som goda vänner. Den ena hög mig rejält i ryggen fastän jag ställt upp för henne i vått och torrt. Det fick mig direkt att komma tillbaka till den tiden jag var mobbad och utanför, med den enda skillnaden att jag denna gång var stark nog att bara klippa banden och därmed kontakten med personen ifråga. Jag kunde också genom att avsluta kontakten lägga det som hänt hyfsat bakom mig, men jag blev mycket tydligare mot mig själv att jag inte ska kuva mig för att alla runtomkring ska må bra.

Den andra vännen försvann väldigt hastigt och det har jag inte riktigt kommit över för när banden klipptes så var det inte på grund av att vi hade sårat varandra direkt, men indirekt så hade de världsliga omständigheterna gjort att jag för att orka leva vidare inte kunde behålla kontakten. Jag saknar denna person med jämna mellanrum, men på något konstigt sätt så tror jag ändå att det var det bästa. Jag är glad inombords för att allt har löst sig för honom och att han idag är mycket lycklig (det är i alla fall vad jag hoppas att han är!).

Jag är en mycket snäll person som har en ganska sned bild av mig själv och därför hela tiden söker bekräftelse för att inse att jag faktiskt duger, att jag är bra och att jag är värd att älska. Som jag visat gentemot mig själv så är jag ganska stark när det kommer till att inte längre bara ta emot utan faktiskt för att skydda mig själv kan klippa banden mot dem som bara tar min energi och inte kanske för tillfället kan tillföra något. Detta låter säkerligen egoistiskt, men för att inte gå under igen, som jag gjort flertalet gånger så var det ett måste.

Jag har det idag mycket bättre än jag någonsin kunnat tänka mig, jag har ett jättebra jobb som jag ska vara glad över, jag har vänner som finns där för mig när jag behöver dem liksom jag finns där för dem. Jag har en familj som jag älskar över allt annat och som turligt nog är besvarat! Jag har också en pojkvän som jag älskar så mycket att det ibland gör fysiskt ont. Han har en helt underbar familj som verkar ha tagit mig till sig och det är jag så glad över.

Varför mår jag då så dåligt ibland? Ja det kan man fråga sig och om jag bara kunnat ha en hjärna som jag själv kunde bestämma över på ett annat sätt så skulle säkerligen allt vara mycket lättare. Mitt liv har format mig till den jag är och då kan man fråga sig vem jag är? Jag är en riktigt smart person (och nej jag skryter inte och ska snart visa på att det inte är så jävla bra) som har fått en analytisk förmåga utan dess like. Det är mycket bra att ha när man pluggar, men inte lika bra när det kommer till mjuka ting såsom känslor. Jag kan nämligen inte släppa det som jag har problem med utan det ligger och gror i huvudet och bara växer. En fjäder blir lätt en höna när det kommer till känslorna. Lägger man därtill min dåliga självkänsla så är det ett rent jävla aber att vara smart och analytisk samtidigt som man har känslor!

Jag är så rädd för att de på jobbet inte anser att jag är bra nog och därför försöker jag nästan vända in och ut på mig för att hela tiden visa att jag faktiskt kan, att jag också är duktig. Detta är inte så lätt alltid för det sliter på en som person, detsamma gäller hemma där jag om jag t.ex. har lagat mat kan fråga flera gånger om det verkligen var gott för jag hittar hela tiden något fel med det jag gjort och behöver därför yttre bekräftelse på att det är bra. Det gäller också när jag provar kläder osv., men det som är allra värst är att då jag inte älskar mig själv så tror jag aldrig att någon kan älska mig. Detta är så in i helvete jobbigt för fastän jag vet att David säger att han älskar mig och visar det på alla sätt och vis så ifrågasätter jag detta, vilket ni säkerligen förstår är helt idiotiskt. Tänk om den jag säger att jag älskar hela tiden skulle ifrågasätta om det verkligen var så, det är ju apjobbigt ändå så gör jag detta själv. Jag vill det inte och jag försöker verkligen att ta till mig komplimanger och den kärlek jag får utifrån på olika sätt och jag jobbar dagligen på att bli bättre.

Detta blir nog ett rörigt inlägg, men ska jag vara ärlig så berör det mig inte för jag måste verkligen skriva av mig idag. Jag kunde inte sova riktigt i natt för som jag beskrivit nu så förstår ni att jag är väldigt emotionell och i natt drömde jag dröm på dröm. Drömmar har ju den tendensen att ta allt man tänker på, mixa ihop det och sen lägga till och dra ifrån lite. Det är precis som det var i natt. Jag var uppe någon gång och drack vatten, en annan då jag gick på toa och sen låg jag mest och vred på mig. När klockan sen drog igång lite efter 06:00 så var jag helt slut. Jag låg och halvslumra och lyssna när David duschade och fixade lite med frukost. Jag hade dock inte någon direkt lust att gå upp, men jag har lovat mig själv att varje morgon ska jag promenera minst 5000 steg innan jobbet och likaså efter jobbet för att komma upp i minst 12 000 steg per dag och det har funkat skitbra hitintills. Dock så är jag så borta i tankar idag att jag visste när jag steg upp att jag börjar sent, David fråga till och med och jag svarade det, men hjärnan registrerade inte det. Jag drog på mig skorna och sen bar det av till jobbet. Musiken spelades på hög volym i iPoden och jag tog raska kliv framåt. Jag gick till Slussen och tog tunnelbanan därifrån till Hötorget och när jag kommer in på jobbet så frågar mina kollegor varför jag är där en timma tidigare än planerat. Det var bara att ta på sig jackan igen för att ta ytterligare en promenad, så nu när jag börjar jobba har jag redan avverkat 9 000 steg.

Kram på er därute!

Oj, tredje inlägget för idag…jag måste verkligen ha tråkigt!

Nu är det slutet på lunchen och jag har ätit en jättegod tonfisksallad bestående av tonfisk, creme fraich, majonäs, fransk senap och lite annat smått och gott. Till detta åt jag en kokt ägg, mycket gott.

Annars händer inte mycket idag, det är väldans lugnt på jobbet och det är väl så nu veckan innan pensioner och sen veckan därpå är det löner.

Ikväll ska jag bara ta det lugnt, krama på älsklingen och bara försöka ha kvalitetstid!

Over and out

Igårkväll tog jag mod till mig och det är så underbart att få ha lättat på det som tyngt mig en längre tid! Skönt att få gensvar och att det nu känns som en stor sten har lyfts ifrån mitt hjärta!

Är det inte konstigt att vi människor är så konflikträdda, eller för att vara mer precis, är så rädda för följderna av att säga vad vi tänker så att vi därmed drar oss för att ta upp det som tynger oss. Istället försöker man knata på som om ingenting är fel och går egentligen bara som katter kring het gröt (har blivit en bra beskrivning av hur det kan vara) och egentligen bara förvärrar allt.

Nu känns det i alla fall som att vi är på det klara med vad jag har tänkt och kännt och att vi förstår varandra. Det är ju det som är huvudsaken och utan samtal och diskussioner så kan man inte växa som individer och som par. Kommunikation är ju A och O i alla typer av förhållande om det så är mellan arbetskamrater eller älskande i förhållande.

Jag vill också passa på här i inlägget att säga till David att jag lovar att jobba på att vara snällare mot mig själv, det är dock oerhört svårt och jag förstår att det är svårt att förstå! Det som är mitt stora problem är att jag under så lång tid i livet fick veta att jag inget var värd och det skapar sår som är väldigt svårläkta. Ibland tror jag att de är helt läkta, men det är bara en skorpa på dem. Det som hände under de åren har bland annat fått mig att alltid tro att jag inte riktigt förtjänar att vara lycklig så när jag väl är det så blir jag livrädd att allt bara ska gå åt helvete.

Hursomhelst så är jag otroligt lycklig över att jag får dela mitt liv med David, att vi bor så otroligt fint som vi gör och att vi båda jobbar och trivs med vårt liv. Det känns med andra ord underbart och jag kommer att fortsätta att skriva i bloggen om vad jag känner och det behöver inte betyda att något är alvarligt fel för jag har mycket som snurrar i huvudet och bloggen är mitt lufthål.

Ha en bra dag!

Ibland kan det faktiskt lönsa sig att klaga, eller ja hur ska jag skriva, reklamera varor som inte uppfyller det de ska. Jag var för någon vecka sedan och handlade blandfärs och till min besvikelse var den skämd när jag väl skulle använda den dagen efter. Samma vecka så var jag och handlade en stor matkasse och märkte i kassan att äggen hade utgångsdatum dagen efter. Jag påpekade det för kassörskan som bara nickade och menade på att då borde jag inte köpa dem om jag inte gjorde åt dem innan datumet gick ut. Så det blev inga ägg för mig, men döm om min förvåning när jag kommer hem och märker att även korven hade gått ut i datum.

Detta gjorde mig riktigt frustrerad så jag mailade matvarukedjan och klagade. Det visade sig att mina två klagomål vart ersatta med sammanlagt 450 kr. Inte illa måste jag säga, men det är egentligen inte mer än rätt för man ska ha koll på utgångsdatum på sina produkter i butikerna!

Nu ska jag äta en god middag med mitt lilla hjärta!
Kram på er

Kanske inte riktigt allt, men den bidrar nog till oändligt mycket. Jag kom att tänka på detta mycket just idag för jag prata med en kille som jag känt i ett par år och han har en riktigt taskig inställning till förhållanden. Han resonerar som så att man inte ska leva i nuet utan alltid utgå från att förhållandet kommer att ta slut, det är bara en fråga om när, för inget varar förevigt.

Med den inställningen kan jag förstå att förhållanden tar slut. Mig veterligen är det som så att alla förhållanden har upp- och nergångar, vilket är naturligt. Skulle man då vara i ett förhållande med den inställningen så kanske man inte försöker tillräkligt i en nergång för det är lika bra att avsluta det hela för det kommer ju för eller senare att ta slut ändå. Är detta verkligen den inställningen man bör ha till förhållande och är det möjligt att få något långvarigt förhållande med den tanken?

Det som också slog mig idag (och det har det gjort flertalet gånger tidigare så det finns ett och annat inlägg om det) är hur otroligt rädda bögar är för att bli dumpade och lämnade. Visst är detta ett problem för alla människor, men bland bögar känns det mer som att det hela handlar om att dumpa innan du blir dumpad och hur i helvete ska man då få ett förhållande att funka? Så fort det börjar skaka lite så drar ju en om inte båda gör det och ska man leva så hela livet så kommer man nog aldrig att få ett varaktigt förhållande.

Det jag vill säga med hela inlägget är att jag hoppas att jag inte får den inställningen och att David absolut inte får den! Jag hoppas att vi när det kommer till svårigheter tar oss igenom det och växer oss starkare av det som vi redan varit tvugna att göra en gång och att vi tar tillvara på våra uppgångar och njuter av livet ihop!

Det var lite funderingar från mig denna trettondagsafton och jag hoppas på många kommentarer gällande detta! Intressant att få höra andras åsikter och tankar också!

Kram på er därute och missa för guds skull inte Eva Rydberg ikväll! Uppsättningen är väl värd en titt!

Jag vill med detta inlägg ägna några tankar åt mannen i mitt liv!

Det är så lätt att man bara flyter med i vardagen, men jag försöker verkligen att med både ord och handlingar visa hur mycket jag älskar honom!

Jag har så mycket att vara tacksam för, t.ex. när jag kommer hem om kvällarna så är middagen allt som oftast färdig. Det är underbart att också mötas av en kram när man stiger innanför dörren efter en stressig dag på jobbet.

Jag försöker självfallet också att hjälpa till där hemma, men det är oftast David som får markservicen att fungera och det är jag honom evigt tacksam för!

Detta var bara några korta rader, men jag känner att jag återigen vill säga TACK för att du finns i mitt liv!

Jag älskar dig mitt lilla penntroll!
Kram Emil

Det är otroligt att jag som är så översocial kan känna hur du kan kommunicera direkt med mitt hjärta utan att säga ett enda ord. Du är ljuset som lyser upp mitt mörker och gör min vardag lite roligare!

Jag hör ständigt ljud omkring mig, men när du rör mig eller håller om mig så är det som om allt ljud runtomkring försvinner, det blir helt tyst. Det enda som hörs är konversationen mellan ditt och mitt hjärta, något som bara vi förstår.

Det ständiga leendet på dina läppar säger att du också behöver mig och i dina ögon kan jag se att jag betyder lika mycket för dig som du för mig. Genom din beröring säger du att du alltid finns här för mig och det som är så konstigt är att du säger allt detta utan att säga ett ord.

PS. Min älskade får dock gärna kompletera detta med att kommunicera lite med mig då och då! *LER* DS.

Kom på att jag inte länkat till en artikel om mig i tidningen Frihet. Den rekommenderas varmt och kan läsas här!
Kom gärna med kommentarer!
Kram Emil

Är tre ord som tillsammans är otroligt viktiga för alla människor skulle jag vilja påstå. Det är viktigt att känna sig älskad och även om någon visar att de hyser starka känslor för någon annan så är det otroligt viktigt att man också säger orden!

I veckan såg jag och David en film som heter Georgia Rules och filmens kontenta handlar om att inte bara våga visa sina känslor utan också vikten av att säga det till varandra. Filmens tre huvudkaraktärer (mormor, mor och dotter) har bestående sår i själen för att de inte känner sig älskade av respektive förälder. I en scen i filmen frågar maman sin mor (mormorn) om hon verkligen älskar henne. Mormorn svarar då att det är väl självklart att jag älskar dig, varför skulle jag annars sätta upp regler som skulle följas samt bry mig om dig? Svaret var ju självklart, men dottern hade gått genom livet och känt sig oälskad. Detta hade sedan förts vidare till nästa generation, vilket innebär att tre generationer skadas för att ingen i familjen säger de tre viktiga orden "Jag älskar dig"!

Det finns de som har lätt för att säga det och de som har otroligt svårt att säga det. Jag tror att det beror på hur man är uppväxt. Jag kommer själv från en familj där man säger "jag älskar dig" innan man skiljs åt, när man blev nattad osv. För vem vet när det är sista gången man ses? Det är så mycket som kan hända i denna hemska värld och jag vill inte skiljas från någon jag älskar utan att denne vet om hur mycket han eller de betyder för mig!

Det finns de som har otroligt svårt för att säga det också och där kan det säkerligen vara att man inte är van vid det från barndomen. Det som då är problematiskt är att jag kan se att någon älskar mig genom dennes handling, men om jag inte får höra det så känner jag mig oälskad och kan fråga mig själv om jag är omtyckt. Det kanske uppfattas som löjligt, men det är faktiskt otroligt viktigt!!!

Detta blev kanske snurrigt, men jag kände bara att jag måste kommentera filmen och jag kan varmt rekommendera er att se den!

Dagens inlägg kommer handla om att vara ute som homosexuell eller inte och vad det för med sig. Jag gjorde själv ett avtal med mig den dagen jag kom ut att nu ska jag inte gå och bära på några hemligheter gällande min läggning och jag ska bara vara den jag är. Den enda skillnaden på mig och en heterosexuell kille när det kommer till det sexuella är att jag vill vara med en kille och han vill vara med en tjej.

Jag är också av den åsikten att om vi som är homosexuella inte är öppna med vår läggning så kommer det också att dröja otroligt länge innan acceptansen ökar i Sverige. Jag ska kunna gå och hålla min pojkvän i handen på stan utan att någon ska reagera på det. Jag ska kunna gå och handla och fråga min älskling vad han vill ha till middag utan att någon ska reagera och jag vet med mig att det också allt som oftast är fallet.

Det som då gör väldigt ont i mig är de som säger att de är öppet homosexuella och sen inte vågar stå för sina känslor. Jag älskar min pojkvän över allt annat, men just på denna punkt är vi riktigt långt isär varandra i åsikter.

Han anser att han är öppen mot sin omgivning då hans släkt och vänner vet om att han är homosexuell och att han är tillsammans med mig, men att hålla handen på stan eller som idag när vi klippt oss och han skulle köpa vax och jag bara konstaterade att jag redan köpt det och att det är onödigt att ha två burkar så surnar han ihop. Jag har ju nämligen ”röjt” hans heteroalibi just vid det tillfället och han anser inte att andra har med vår läggning att göra.

Detta stör mig något så in i helvete då jag har lovat mig själv att inte anpassa mig efter omgivningen och den jag lever ihop med vill att vi ska anpassa oss efter omgivningen och inte visa att vi är ett par utanför bekantskapskretsen. Jag är trött på att behöva väga orden när vi är ute och uppträda som att han är en killkompis.

Homo gjorde under förra året en utredning där man kartlade hur homosexuella agerade på arbetsplatsen för att undvika diskriminering. Rapporten bygger på en stor enkätstudie och därefter gjordes djupintervjuer och en majoritet av de som ansågs sig vara öppna med sin sexuella läggning visade sig vara det endast inför den närmsta kretsen.

Det är svårt för mig att förstå varför man hela tiden försöker undvika att konfronteras med heteronormen. Hade jag varit en tjej och tillsammans med min kille så skulle varken han eller omgivningen reagera på kommentaren om vaxet idag, men nu har vi samma kön och han är rädd för att gå emot normer och därför viker han sig utan att ens se att han är ett offer för de strukturer vi har i dagens samhälle!

Det är helt sjukt att många homosexuella uppfattar strukturproblem som personliga problem och att det har ingen annan med att göra. Det är ju otroligt påfrestande att hela tiden behöva vara vakande mot sing omgivning och jag pallar inte av att vara det hela tiden.

Jag är helt öppen med min läggning och jag är glad att jag slipper att ljuga, undanhålla sanningen och komma ihåg för vem man har berättat vad. Jag vill kunna sitta som vem som och fika på jobbet och berätta att jag och killen var i skärgården i helgen eller att jag och min pojkvän ska på semester osv. Varför ska detta bara vara något som heterosexuella ska få åtnjuta? De kan prata om vad deras respektive har för sig, ska då inte jag få göra samma sak? Jag är stolt över den jag är och jag är glad och stolt över den jag är tillsammans med, varför ska jag då undanhålla honom från de som finns i min omgivning?

Sist vill jag avsluta med att jag tror att de som är inne i hela den här karusellen och anser att deras privatliv är deras, vilket låter fint. Kan ni i så fall tänka på om alla andra som är heterosexuella också är så privata? Att de aldrig nämner sina respektive, att de aldrig håller i hand på stan, att de aldrig pussar eller kramar varandra när de ses på stan osv. Jag tror nämligen bara att ni lurar er själva.

Vill avsluta dagens inlägg med några rader från ”Kom Ut” som var för förra årets Pridelåt och de stämmer så bra på detta inlägg!:

”Kom ut, Livet är en fest!
Kom ut, När det är som bäst!
Kom ut, Inget är som förr!
Kom ut, Glänta lite på din dörr!
Kom ut, Ge dig själv en chans!”

Det är det jag tycker att alla ska göra, leva livet och njuta av det! Vågar alla vara öppna så kommer inget att vara som förr och jag tycker att vi alla är skyldiga oss själva att ge oss en chans att leva utan att behöva lura in oss i en massa lögner eller försök att inte bli avslöjade!

Skrev ett inlägg om svartsjuka igår och det är skoj att man får lite kommentarer via MSN och mail, men de uppskattas även här i bloggen! Det verkar som att jag satte fingret på någonting som en del av mina vänner kände igen sig i, vilket på ett sätt är skönt för då är jag inte ensam om att känna så.

En sak som kom upp under konversationen igår är att detta med svartsjuka kan ta dö på en relation och det är väldigt sant. Jag är av den uppfattningen att man i en relation måste ha en rak kommunikation för att det ska fungera och har självfallet försökt ta upp detta med att jag känner mig svartsjuk ibland. Det som dock är svårt är att David inte alls har denna typ av känslor och därför inte verkar förstå hur in i helvete jobbigt det kan vara.

Jag kommer slita med detta som med allt annat konstigt som far runt i min skalle och jag undrar ibland om det bara är jag som tänker för mycket eller om det faktiskt ska vara såhär. Det som dock skiljer mig från min pojkvän är att jag vill ventilera saker och ting medans han håller det inom sig. Det kan vara asjobbigt då jag vill prata och han bara lyssnar lite förströt och inte tar det som sägs på riktigt allvar, eller jag uppfattar det kanske bara som det.

Nästa inlägg kommer handla om gårdagen och blir inte alls om tankar och funderingar på samma sätt…..

Jag har mer eller mindre alltid ansett att det inte finns någon anledning att vara svartsjuk av den enkla anledningen att man inte kan bestämma vem en annan person ska älska eller vilja vara tillsammans med. I det tänket ingår dock en variabel som är oerhört viktigt för mig och det är att jag till hundra procent måste kunna lita på den person jag är tillsammans med och att han är helt ärlig mot mig.

Jag älskar min pojkvänn över allt annar, men tyvärr har det hänt något som gjort att min tilltro tillfälligt har rubbats och nu frågar jag mig hur jag ska komma vidare för det måste ju gå! Jag har redan beslutat mig för att lita på honom och att jag älskar honom är ett faktum som är så självklart att jag inte ens behöver reflektera över det, men nu kommer vi till det riktigt jobbiga och det är att denna förtroendekris har framkallat den förhatliga känslan av svartsjuka hos mig.

Det är asjobbigt att hela tiden vara på sin vakt och jag vet rent krasst att jag inte kan göra något om han skulle falla för någon annan och egentligen inte har något att oroa mig för, men ändå finns den hemska känslan där att jag snart kan bli lämnad ensam och att någon annan vill stjäla min älskade från mig. Jag ser faror i varenda hörn och det är så in i helvete jobbigt!

Jag frågar mig själv hela tiden varför jag känner som jag gör. Jag älskar en person av hela mitt hjärta, jag gör allt för att göra honom lycklig och jag kan inget mer än att vara mig själv. Mitt inre säger hela tiden att han är för bra för mig mednas jag måste intala mig att jag är minst lika bra för honom. Den lilla djävulen inom mig som jag pratat om tidigare som bara vill bli större och trycka ner mig har ännu en gång börjat tala inom mig och påtalar att jag inte ska tro jag är något och att han finns tills det kommer något bättre och jag hatar det! Jag hatar verkligen känslan av svartsjuka!

God morgon på er därute!

Så vad det dags att försöka summera några dagar som paserat. Vet inte riktigt varför jag har så svårt att få något skrivet här, men det är som att musten gått ur mig. Ibland så kommer det inlägg på inlägg och ibland så blir det bara helt tyst!

Det har varit ganska tyst på sistone, men det är ju så i livet att det går upp och det går ner. Mitt har mestadels varit ner på sistone, men nu är det på väg upp igen och det känns underbart.

Igår var det midsommarafton och dagen började med att vi åkte till några bekanta till familjen och åt silllunch, det var gott, trevligt och inte minst efterlängtat. Vet inte vad det är med just midsommarafton, men det är då jag passar på att äta inlagd sill för det händer inte ofta annars. Jag lyckades till och med äta lite jordgubbar och grädde, vilket i vanliga fall går bort för mig. Är inte överförtjust i färska bär av någon anledning som jag inte själv kan förstå.

På kvällen bar det av till Boda där Kalle och co. hade fest. Det var trevligt att jag och David blev inbjudna (TACK Kalle) och det kändes att vi kom mitt i festen. Kalle var full som en alika och höllt på att fälla mig till marken med sin välkomstkram, men jag lyckades parera ganska bra så jag fick inte några direkta smärtor av hans omfamining. Det var tänkt att vi skulle grilla och efter många om och men så kom grillen igång, men som vanligt med elgrillar så känns det som att maten aldrig blir klar. Eller kan det vara att man alltid börjar grilla för sent så man är så hungrig så man inte kan vänta?!

På kvällen blev det spel och vi gjorde ett tappert försök med sant eller falskt, men nivån för att lyssna på regler försvinner ju som ni kanske vet i takt med att öl, snaps och whiskey tas in så det funkade inte alls. Därför blev det när och fjärran, ett litet resespel och det var faktiskt roligt. Dock fick jag väldiga smärtor under spelets gång så jag var tvungen att gå och lägga mig på soffan. Försökte vara duktig igår och bara ta 2 doser av mina värktabletter för jag mådde ju så bra. I helvete heller att jag gjorde, men nu vet jag att värktabletterna fungerar och ska tas när det är tänkt!!!

Vill också i dagens inlägg säga till Fredrik att jag tycker om dig också och jag vet att allt kommer lösa sig bättre än du någonsin kan ana! Du måste bara ge det tid och inte så mycket sprit!

När det kommer till David som det varit en del kommentarer kring tidigare så kan jag bara skriva att jag är så lycklig nu när jag får ha honom vid min sida. Det är så skönt att få gå och lägga sig brevid den man älskar och sen vakna upp och se hur han sover vid min sida. Jag är så glad över att han vill vara med mig och jag hoppas att det kommer vara så många många år till. Visst har man ups and downs och jag hoppas att vi efter senaste tiden bara kommer att få en lång tid av ups!

Jag älskar dig David och ni andra vill jag tacka för att ni läser bloggen, men ni får gärna kommentera mera!

Fortsatt trevlig midsommarhelg!
Emil

Idag är det sex månader sedan jag och David blev tillsammans! Tiden går oerhört fort kan jag bara konstatera och det känns som ganska nyligen vi träffades och började ha kontakt! Under dessa sex månader har dock en hel del hänt också….jag har sluppit ifrån den nedstämdheten och depressionen som hela tiden hängde över mig och jag känner mig idag som en mer hel person. Jag har fortfarande en vacklande självkänsla, men den är inte i botten som förut. Idag kan jag säga att jag är grymt bra på något och känna att jag också tror på det, vilket är ett stort framsteg för mig själv.

Jag har dock inte riktigt lyckats med vikten, har dock inte gått över 80 sträcket, vilket jag låter mig själv se som att jag faktiskt har varit stabil mellan 75 och 80 och därmed inte gått upp i alla fall. Det skulle dock vara oerhört skönt att få komma ner till 65-70 som varit mitt mål ända sedan jag började en gång i tiden med vikten. Det är idag svårt att riktigt föreställa sig att jag vägt 107 kilo, men samtidigt så ligger det kvar i skallen! Jag ser mig fortfarande som jättetjock när jag tittar i spegeln och jag har ju skinnet som gör sitt till det hela…jaja, ska ta tag i livet och faktiskt träna minst tre gånger i veckan, men det har inte fungerat so far! :S

När det kommer till utseende i övrigt förutom vikten så börjar jag känna mig gammal, men fått lite spridda komplimanger om att jag är söt och det värmer! Det är alltid skoj med komplimanger, men vi är på tok för dåliga att ge det i Sverige! Det är något vi alla borde tänka på att säga till nära och kära när de har nya kläder, ny frisyr eller bara ser allmänt bra ut. Det kostar inget att säga till någon att det var snyggt, eller att gud vad söt du är idag eller liknande. Det alla svenskar dock vet är att gratis är bra så passa på att ge bort något som är gratis idag och gör någon otroligt glad för det är det som sker!

Idag ska jag sitta i skolan hela dagen, har redan varit här sen 06:50 och ikväll ska jag städa samt gå på ett möte. Tänkte försöka hinna träna också. Nä nu får jag fortsätta skriva på skolarbetet!

Over and out och David jag älskar dig!!!

….jag skrev på denna bloggen! Vart tiden tar vägen har jag ingen förståelse för!

Vad har hänt i livet sen sist? Ja vad ska jag säga mer än att bloggen har blivit lidande och allt är bara jättebra! Jag och min älskling David har nu varit tillsammans i 2 månader och 16 dagar! Jag hoppas självfallet att det blir många fler månader och år till den räkningen!

David är killen jag väntat på och längtat efter. Jag har vänt på en och annan sten, jag har kysst en och annan groda, men de har inte varit min prins. Sen en dag så fanns han bara där för mig och alla mina önskningar om att finna någon som innerligt älskar mig också har nu uppfyllts! Mina tankar om att ingen kan älska mig är borta, men tyvärr så har vikten inte gått samma väg….jag har gått upp och ligger under 80 sträcket! Det är pest, men skam den som ger sig säger jag och har därför börjat att räkna points igen samt börjat att ställa mig in på att ta upp friskisgympan igen.

I helgen har jag och David städat köket och tömt alla skåp…gjort en redig utrensning och städat bakom spisen! Det behövdes och det är så skönt att komma ut i köket nu. Det känns så organiserat och rent. Me like very much! David är en jäkel på att städa och allt blir så mycket roligare när man är två. Är det inte konstigt?

Politiken rullar som den ska och jag har avverkat 2 kongresser och Almedalen sen jag skrev sist. Det har varit SSU kongress och S-Students kongress. Båda mycket intressanta och roliga. Det är dock stora skillnader mellan dessa två kongresser i form av storlek, men också i form av mygel och fulspel, men det lämnar vi därhän idag i alla fall.

Nä nu ska jag ut och njuta av solen, men jag lovar och svär att jag nu ska skriva minst ett inlägg i veckan!

Over and out från lilla mig!