Jag hoppas att det inte har gått någon förbi att Aftonbladet har börjat med en kampanj som de kallar BRYR DU DIG? Det är en kampanj för att belysa och ta upp ämnet mobbing.
Om ni mot all förmodan har missat detta så rekommenderar jag er starkt att besöka Aftonbladets sida på nätet och läsa de artiklar som finns skrivna så långt för detta är något som berör oss alla!
Vill börja detta blogginlägg med att referera Maria Trädgårdh och Ronnie Sandahls inledande artikel:
Tänk dig att din partner just har kommit hem från jobbet. Vid middagsbordet frågar du:
-Hur har dagen varit, älskling?
-Jodå som vanligt. När jag kom till jobbet hade någon satt en post it-lapp på skrivbordet med texten ”Du ska dö, jävla fitta.” Det var samma handstil som förra veckan. Under hela fikapausen gömde jag mig på toaletten. På lunchen spottade Gunnel i min fisksoppa och sen blev jag kallad ”subba” tre gånger, ”hora” fyra gånger och ”tjockis” en gång. Förutom det var det helt okey.
Låter detta som en mardröm för dig? I verkligheten handlar detta inte om din partner utan om ditt eller någon i din omgivnings barn! I morse gick uppskattningsvis 100 000 mobbade barn till ett krig. Det är alla mot dem.
Barn som får på käften, barn som ignoreras, barn som piskas med våta handdukar, barn som får sina kläder sönderrivna, barn som ingen pratar med, barn som försvinner in i väggen av rädsla, barn som hotas till livet, barn som får sina drömmar krossade, barn som slutar att leva.”
Jag ryser i hela kroppen när jag läser det Maria och Ronnie skrivit och jag känner mig glad inombords att ämnet äntligen får lite ljus på sig, inte en dag för sent enligt mig! Hur många barn runt om i Sverige finns det inte som dagligen genomgår ett rent helvete? I artikeln uppskattar de antalet till 100 000 vilket bara det är en enorm summa, men jag tror inte att det räcker på långa vägar då det förekommer otroligt mycket mobbing i det tysta som ingen ser.
I en artikel som publicerades igår kan vi läsa om Johanna som blev mobbad under sin tid i skolan. Aftonbladet sökte upp hennes gamla klasskamrater för kommentarer om klassen, men de kan inte minnas att det förekom någon direkt mobbing! Trots det så lever Johanna idag med panikångest, migränattacker och andra typer av stressymptom som kräver medicinering.
Hennes självbild är som hon säger ”kantstött”, men jag tror rätt ord är förstörd! Det hon ser i spegeln varje morgon är den där fula och konstiga tjejen som hon fått höra att hon är. Hon har idag svårt att tro att någon kan tycka att hon är fin eller värd något!
Det är hemskt att människor ska få förstöra livet för andra! Det hemska är att jag inte tror att mobbarna inser hur illa skadan de åsamkar sina offer är. Det är inte ett dugg mildrare med psykisk mobbing för den är inte lätt att bli av med! Kan ibland önska att det var just den typ av mobbing jag blev utsatt för. Det hade ju gett synliga skador, men det jag fick stå ut med har bara gett invändiga sår som aldrig riktigt vill läka precis som för Johanna!
BRIS (Barnens Rätt I Samhället) arbetar hårt för att stävja mobbing runtom i Sverige, men det som är det svåra är att vem som helst kan bli utsatt för det. Det kan vara allt ifrån att personen ifråga bär fel typ av kläder, har fel hudfärg eller kroppsbyggnad till att personen ifråga är för duktig i skolan eller inte hänger med riktigt i skolan.
Enligt BRIS är dessa motiveringar bara ett svepskäl för mobbarna till varför de genomför det . De skriver att de som utsätts för mobbing oftast är blyga och tillbakadragna samt har svårt att visa var gränsen går. Detta gör att mobbarna måste testa och se hur långt de kan gå innan gränsen är nådd. Det är därför av stor vikt att ge de svaga elever styrkan att reagera tydligt på deras beteende.
De individer som utsätts för mobbing lägger oftast hela skulden på sig själv och det påverkar självklart offrets personlighet. Självkänslan och självförtroendet smulas sakta men säkert sönder, vilket oftast leder till tankar på och försök till självmord.
Det är svårt att ta till sig att barn faktiskt kan vara såhär grymma mot varandra, men jag vet tyvärr av egen erfarenhet att detta är så sant som det är skrivet.
Jag kan se mig själv i det som Johanna säger i sin artikel. Jag känner igen mig i vartenda ord i stort sätt som kommer från BRIS och även i den inledande artikeln som skrivits av Maria och Ronnie. Mitt helvete började i grundskolan för många år sedan.
I ettan var det kanske inte så farligt. Lite glåpord som jag inte ens kan dra mig till minnes förekom, men det jag däremot minns glasklart är att det lades häftstift i mina skor. Kan än idag komma på mig med att kolla skorna en extra gång innan jag kör ner foten för att kontrollera att ingen lagt något där.
Jag kommer ihåg att jag räkna för snabbt i matteboken i lågstadiet och fick vid något tillfälle en tillsägelse från fröken att jag räknade för fort och vips så hade mina klasskamrater en ny sak att hacka på mig om.
Jag åkte skolbuss till skolan och bara en sådan sak som när jag klev på bussen och fick sitta själv. Satte man sig bredvid någon annan så flyttade sig personen ifråga allt som oftast. Hade en kompis vid den tiden som heter Mathias och han satte sig oftast brevid mig och då kändes det bättre, tyvärr miste vi konstakten när vi i familjen fllytta till Nybro.
Mobbningen och utanförskapet pågick under hela lågstadiet, men jag lyckades dölja det väl för mina föräldrar. Konstigt kan tyckas att jag inte åkte hem och berättade allt för dem. Jag har en tro på att barn oftast inte fungerar så. Jag insåg nämligen att alla i klassen och (i min värld) även lärarna tyckte att det var fel på mig, vilket medförde att de inte tyckte om mig. Varför skulle jag då åka hem och erkänna samt tala om för mina föräldrar att det var fel på mig så att de också skulle börja ogilla mig? Jag levde i förhoppningen att ingen i min omgivning som faktiskt tyckte om mig skulle få reda på hur dålig jag egentligen var! Då skulle de också börja tycka illa om mig. Jag vet att resonemanget kan låta konstigt, men ha då i tanken att en liten kille från ettan till trean inte har så mycket erfarenhet av livet!
I fjärde klass kom så en av vändpunkterna för mig. Jag hade börjat att allt mer fundera över hur jag kunde avsluta mitt lov och få lugn och ro. Det som snurrade i mitt huvud var olika alternativ som kunde fungera där ett var att hoppa från trappan på övervåningen och ner, men dog jag verkligen om jag skulle göra det? Jag är och har alltid varit rädd för smärta, så det hade jag med i tankarna var att det inte fick göra ont! En dag kläckte jag ur mig mina tankar om att jag inte ville leva längre (minns inte hur, men fram kom det). Mamma blev förskräckt såklart och berättade det hela för en arbetskamrat dagen efter. Arbetskamraten fick mamma att ringa en psykolog som omgående gav mig en tid för samtal. Det är nämligen inget en kille som går i fjärde klass ska tänka på eller ens överväga. Detta var också det tillfälle då mina föräldrar insåg att jag var utsatt för mobbing och utanförskap i skolan.
Psykologsamtalen kom att bli min räddning genom livet! Det är de samtalen som finns kvar inom mig även om jag inte kan minnas ordagrant vad som sagts. Jag fick med mig något som var så mycket mer värt och det är kontentan av samtalen. Jag slutade inte att tänka på att ta mitt liv för min egen skull! Jag har genom hela skolan alltid resonerat som så att mitt liv ändå inte har något värde, men vad har jag för rätt att ta andras liv eller förstöra dem? Det är nämligen så att om jag tar mitt liv så kommer det att påverka de som faktiskt finns i min omgivning och bryr sig om mig. Frågan är om det går att helt återgå till vardagen när ens barn, barnbarn, syster- eller brors barn har tagit livet av sig. Jag har alltså hela tiden tänkt på min omgivning och för deras skull kunde jag inte ens överväga att ta mitt liv när jag mått som sämst!
Mobbningen fortsatte genom mellanstadiet och mina föräldrar var på min lärare om att hon måste ta tag i problemet. Detta skedde inte och ännu en gång kunde jag känna hur skolan övergav mig. Min lärarinna (för det var en kvinna) vågade inte gå emot klassen sa hon. Detta för att hon var rädd för att klassen skulle vända sig emot henne. Jag tror också att hon var rädd för föräldrarna som kanske inte skulle ta det så bra. Vem vill höra att deras barn mobbar? Så de fina kvarteren är inte alltid bättre!
Jag mådde skit om jag säger så under mina fyra år i den skolan! Sen kom den dagen som jag hoppades skulle bli min räddning, en flytt från Vellinge i Skåne till Nybro i Småland. Det blev inte den räddning, allt blev bara värre. Nu kom jag helt plötsligt i en klass med 70-80 % invandrarbarn som skulle komma att mobba mig för att jag, som de sa, inte kunde prata svenska. Jag blev mobbad för att jag var överviktig, ful, trög, långsam, korkad, oönskad och värdelös. Detta hörde jag dagligen och det stärker en knappast! Jag kan än idag minnas gympa lektionerna där man blev indelad i lag och jag var nästan alltid var kvar till sist. Det laget jag hamnade i såg ut som om de hade förlorat, bara för att ”fettot” skulle vara i deras lag. Jag är än idag lite bollrädd och det kanske inte är så konstigt eftersom jag tvingades vara målvakt under en lektion av läraren. Vi spelade handboll och var tror ni mina klasskamrater sikta (inte alla, bara plågoandarna)? Ja inte var det i målet i alla fall! Den lektionen slutade med näsblod för min del, efter att ha fått en handboll mitt i krysset (som de så stolt talade om för mig i veckor efteråt).
Jag hade ännu en gång bestämt mig för att mina föräldrar inte skulle få veta allt som pågick för jag ville inte belasta dem med mina problem (något som jag har inom mig än idag att inte vara till besvär). Jag vet inte hur mycket jag lyckades dölja för dem, men de visste att jag var utanför och de hade bra kontakt med en underbar lärare som jag hade i mellanstadiet. Han gjorde verkligen tappra försök för att hjälpa mig, men utan framgång. De gånger jag pratade med rektorn eller honom så väntade de värsta plågoandarna utanför skolan eller längs vägen hem. Det gällde därför att inte säga något som kunde leda till dem för då blev helvetet bara värre i veckor efteråt!
Det var i mellanstadiet jag fick min första riktiga vän, som jag än idag har som vän! Det var henne jag fick med mig till min nya högstadieklass. Det jag också fick med mig var mina fyra värsta plågoandar. Jag blev alltså inte av med dem! Jag såg med fasa fram emot ytterligare tre års helvete med dem.
Det var ingen stor grupp som var ”emot” mig genom åren i Nybro, men de som inte mobba mig fanns bara i periferin och gjorde varken till eller från. I högstadiet så fortsatte de att försöka trycka ner mig och det jag glömt säga tidigar är att det endast är killar som varit elaka mot mig genom åren.
Jag fick lite nya tjejkompisar i klassen och vips så fanns där ännu en sak att mobba mig för, nämligen att jag bara umgicks med tjejer. Vad ska man göra då, när ingen kille vill umgås överhuvudtaget? Jag hade visserligen några killar som umgicks med mig ibland, men det var mestadels för att få låna dataspel! Jag tror att det är häri min rädsla att folk umgås med mig för att det har något att vinna på det bottnar.
Högstadiet flöt på och det hände inte mycket från lärarhåll nu heller. Mina föräldrar trodde mig när jag gång på gång envisades med att jag inte ville vara ute och umgås med klasskompisar utan trivdes bättre hemma på mitt rum. Detta är som ni säkerligen förstår bara skitsnack för jag hade hellre haft vänner och varit ”normal”!
Sista åren i skolan hade jag blivit ganska avtrubbad för deras glåpord även om de skar inom mig som tusentals knivar. Magkatarrer hade jag från och till från sexan och ofta huvudvärk av stressen. Så det nya vapnet för plågoandarna för att komma åt mig var att slå mot det sista som kunde betyda något för mig. Utseendet hade de redan fått mig att inse att det inte var ett enda rätt med. Så vad kunde de då komma på att göra? Jo varje dag under hela nian fick jag höra att jag skulle gå genom livet lika ensam som jag var då. De få som skulle finnas i mitt liv skulle finnas där som vänner och inget mer.
Utanförskapet kom att följa mig under nio år av mitt liv. Det var nio år av lidande som har och kommer att påverka mig för resten av livet!
Min vändning kom när gymnasiet närmade sig. Familjen hade skaffat katt när jag gick i nian och kattvärlden kom att bli min räddning! Jag fastnade för kattutställningarna och jag har alltid haft lättare att umgås med äldre då de alltid tagit mig för den jag är. De har inte varit dömande eller elaka vid mig. Det var alltså något helt nytt att ha en katt som jag tyckte mycket om och dessutom känna att jag blev bra på något.
Jag var helt plötsligt bra på och skulle bli ännu bättre på att preparera katterna och ställa ut dem. Jag blev en duktig assistent och började få beröm även utanför familjekretsen. Jag hade helt plötsligt en hobby som skulle komma att sluka mig och alla undra om jag inte kunde prata om annat än katt. Nä tro fan att jag inte kunde det! Helt plötsligt hade jag ju ett liv, en värld att gömma mig i och känna att jag faktiskt kunde känna närhet också! Att få ha det som alla andra hade, nämligen vänner.
Mitt val till gymnasiet blev därför Valstadskolan och djurvårdarutbildningen där. Jag flyttade 20 mil hemifrån och det kändes vemodigt, men samtidigt underbart! Jag skulle få en chans till och denna gång skulle inget få gå fel! Jag skulle inte bli ”fettot Emil” igen. Jag skulle inte vara killen som om han kunde ville smälta in i golvet eller försvinna in i väggen. Jag skulle låta mig ta plats och jag skulle vara den jag innerst inne ville vara.
Det gick över all förväntan och helt plötsligt gick jag i en klass där jag inte längre var den som var utanför. Jag var helt plötsligt en i mängden, någon som folk tyckte om, någon som faktiskt kunde lite mer än resten om ämnena vi läste. Det var ju djuren som kommit att bli mitt liv. Jag blev nominerad till elevrådet och blev snabbt dess sekreterare och bara efter ett halvår satt jag med ordförandeklubban i min hand. Vald enhälligt i elevrådet med skolan i ryggen! Kan ni förstå hur underbart detta var? Jag kan nog beskriva det som när du vinner på lotto! Detta var min storvinst, det jag väntat på hela livet att vara en bland alla andra.
Jag blev skyddsombud och verkade genom det mot mobbing. Jag blev genom elevrådet en representant i anställningsgruppen, som anställde lärare och annan personal. Jag satt med i kostrådet som planerade maten och matsedeln. Jag pluggade mina kurser och allt jag fick och kunde utöver det. Jag började helt plötsligt få riktigt bra betyg och jag hade skoj!
Jag var under mina år i grundskolan väldigt ensam och jag hade hemska humörs-svängningar. Jag kunde bli jättearg för minsta lilla utanför skolan och jag har säkerligen sårat nära och kära med vredesutbrott. Jag tror ingen egentligen har förstått hur jag innerst inne har känt mig för jag har alltid varit sådan att jag inte vill belasta de som finns i min omgivning. Dumt kan tyckas och ja det är dumt! Gå inte och håll inne på saker som får dig att må dåligt för det kommer att slå tillbaka!
Så vad menar jag med min rubrik på detta långa inlägg då? Ja det jag menar är att jag inte hade varit den Emil jag är idag om det inte vore för det liv jag har levt. Jag skulle inte vilja leva om mitt liv, jag skulle inte vilja ändra min uppväxt. Det kan te sig konstigt, men hade jag inte genomgått allt så hade jag inte varit den jag är idag. Jag är en kille som blivit mycket bra på att läsa av människor. Jag kan allt som oftast gå in i en grupp av människor och det tar mig inte många minuter att se vilka som har eller just nu blir utsatta för någon typ av utanförskap/mobbing. Jag brukar också ha rätt när det gäller att läsa av personer på annatg sätt också. Jag har blivit väldigt empatisk och bryr mig oerhört mycket om mina medmänniskor. Jag är otroligt målmedveten och jag har ett mål i livet och det är att visa de som sa till mig att jag är värdelös, att så inte är fallet! Det är en av anledningarna till att jag har en kämparglöd utan dess like ibland som hjälper mig igenom tuffa tider. Det finns alltid ett ljus någonstans, även om det kan vara oändligt långt borta!
Jag har lyckats bra i en del av livet och det är den del som berör yrkeslivet. Jag har snabbt lyckats på de arbetsplatserna jag haft genom livet. Jag blev snabbt omtyckt av arbetskamrater och kunderna på McDonald’s. Jag har djursjukhuset där jag känner att jag är grymt uppskattad av personalen, men även av kunderna som frågar efter mig när jag inte är där. Likaså med djurapoteket där kunder upp till ett halvår efter att jag gick på tjänstledighet var inne och fråga efter mig.
Det är underbart att få beröm av arbetsgivare och arbetskollegor, men det finns ett problem och det är att jag inte riktigt kan ta åt mig av det. Jag kan än idag inte känna att jag är duktig eller bättre än någon annan. Jag kan inte ta åt mig av berömmet för i mitt huvud är det tomma ord för att glädja mig. Jag vet att det inte är så men lik förbannat kan jag inte riktigt ta det till mig. Det har blivit bättre hela tiden för idag hör jag det i alla fall och har börjat ta åt mig! För bara ett år sedan var inte ens det fallet. Detsamma har gällt skolan där jag inte kunnat inse att jag faktiskt är duktig. Kommer aldrig att glömma när jag, Annika och Marie var de enda som fick högsta betyg på våra B-uppsatser och min första tanke var att läraren inte läst den. Vad är det för tanke? Det är då jag skulle ha varit själaglad över mitt arbete och inte tänka så, men nejdå första tanken var att han inte läst för då hade han insett hur dåligt det var. Jag har nu med lite tidsperspektiv på det insett att den faktiskt är bra, att läraren hade rätt och han hade ju ingen anledning att säga till en student som inte ens tagit sin kandidat att han anser att jag ska ställa siktet mot en doktorstitel! *ler* Så det som jag gjort som framsteg på sistone är att jag mer och mer börjar känna mig duktig och faktiskt börjat ta åt mig av komplimanger som gäller min kunskap och sociala förmåga!
Det sista som mobbingen medfört förutom att jag inte kunnat känna mig duktig är att jag fortfarande har ett enormt komplex för mitt utseende. När jag ser mig själv i spegeln så ser jag en kille som är stor, ful och tjock. Jag känner mig inte attraktiv för fem öre, men nu har jag i alla gått ner i vikt och det är inte fy skam. Det konstiga är att för varje kilo jag tappat har jag mått lite bättre. Jag kom ner till min första målvikt vid 80 vilket var underbart, men när jag var där så kände jag mig fortfarande enorm och fet! Jag har nu satt en ny målvikt vid 75 och får se hur det känns när jag är nere vid den.
Jag vet att jag idag har vänner som är riktiga och att jag har en familj som älskar mig. Det har kanske inte mina forna plågoandar och det är i grund och botten synd om dem!
När ni läst detta så kanske ni får lite mer ljus över det som tidigare skrivits i bloggen. Detta är en del av Emil som jag inte berättat så mycket om tidigare och många skulle aldrig tro att jag varit mobbad. Jag kan nog framstå som självsäker och väldigt utåtriktad. Så kom ihåg att aldrig döma någon utefter ytan för skrapar man lite på den så finns där en oändlig väg att gå. *ler*
Du ser och hör det inre från en människa om du tar dig tiden att lyssna och titta! Glöm inte det Gandhi sa en gång: ”Den svage kan aldrig förlåta. Förlåtelse är en egenskap som endast den starke besitter!” Jag vill också säga att du är den du själv låter dig vara! Låt inte din omgivning avgöra vem du ska vara utan var den du är och var stolt över det! Jag gör vad jag kan för att leva efter detta och jag hoppas att jag en dag kan känna mig stolt över mig själv och nöjd med det jag ser i spegeln. Det är på gång, det känner och tror jag i alla fall! *LER*
Vill också tacka Aftonbladet för att de valt att belysa ämnet och jag hoppas att vi alla i samhället hjälps åt för att stävja detta!
