Varför följa stigen, när jag kan gå där det inte finns någon stig och efterlämna fotspår?

Började igår kväll läsa boken Familjehemligheter som är Niclas Ericssons romandebut. Var först lite tveksam till boken och jag tänker inte skriva en vanlig recension av boken utan mer skriva om några tankar och idéer som slog mig under tiden jag läste. Då jag inte är från Stockholm och inte bott här mer än i snart ett år så kände jag ändå väl igen mig i boken då mycket av handlingen utspelas kring de gator och vägar som jag går dagligen när jag går från Söder och upp till Hötorget och arbetet. Det är skoj när man läser en bok och lätt kan hänga med i vilka miljöer som personerna i boken rör sig i.

Det var också därför jag hajade till när man beskrev ett känt ”gayställe/porrbutik” på Regeringsgatan som var lätt omdöpt, eller när huvudpersonens expojkvän åkte till USA och blev känd porrskådis, vilket också har hänt i verkligheten. Detta gör att boken ger en känslan av att det händer här och nu, med riktiga händelser blandat med fiktion.

Det är en bok fylld av det som nog många bögar känner igen sig i, eller har åsikter om gällande sex på internet och i skumma källarlokaler. Om att ha en eller flera profiler på QX och andra gaycommunities samt om många tillfälliga sexkontakter. Boken driver också med folks fördomar och det är en kall och hård jargong i boken från ”straighta” personer. Författaren har verkligen lyckats göra en bra rundskrivning, men om själva historien tänker jag inte gå in på, men den är ganska bra den också!

Det är krävande, mycket krävande att öppna upp sig själv så totalt för en annan människa. Att sitta där och blotta sitt inersta. Det blir tårar, men också skratt och timmen går ibland olidligt långsamt och ibland så fort att man undrar om man verkligen varit där hela tiden.

Jag pratar såklart om mina besök hos kuratorn/psykologen som jag nu besökt åtta gånger. Det är svårt att beskriva de känslor som bubblar inom en ibland, men att få stöta och blöta med någon som faktiskt inte känner mig, inte dömmer mig utan bara lyssnar och försöker få en att vrida och vända på tankarna tills man själv vet vad man känner det är en ynnest.

Idag så pratade vi mycket om hur det fungerar i arbetslivet, hur mobbingen påverkat mig både positvit och negativt och jag har påbörjat ett asjobbigt arbete mot att bli en starkare och mer självsäker individ. Vi har också pratat om hur min osäkerhet samt saker som har hänt tidigare i mitt liv och i förhållanden har påverkat min osäkerhet på olika sätt och hur jag ska bearbeta detta. Hade ju inte tur med killar från början om man säger så, min första så kallade pojkvän bedrog mig mer än halva tiden vi var tillsammans med en annan kille. Andra var bara allmänt oseriösa osv. Detta har ju självfallet också påverkat hur jag tänker och reagerar idag. Klart som fan man är och blir svartsjuk ibland, men det får ju inte påverka ens liv alltförmycket.

Det där med svartsjuka är en otroligt jobbig sak att skriva om och kanske något jag inte ens borde skriva om, men det finns där och det är jobbigt. Jag kan ibland vara så vannsinigt avundsjuk på de som inte blir svartsjuka och för ett år sedan trodde jag att jag inte heller skulle vara det. Jag har i stort sätt aldrig varit det tidigare och det var väl därför jag var så blåögd med den första killen som bedrog mig, men efter det så finns det något inom mig som gör att jag är fruktansvärt osäker.

Nä ska inte ge mig in i detta mer, ville bara konstatera att det är skönt att han någon att prata med, jag är sådan som människa att jag behöver ha någon att prata med och om jag inte får det så mår jag helt enkelt jävligt dåligt.

Ha en underbar dag därute!
//Emil

Så var det äntligen fredag och helgen börjar om några timmar! Det ska bli så underbart skönt att bara få slappna av och ta det lugnt…eller ja lugnt vet jag inte om det blir.

Imorgon kommer Fredrik på middag och ska se körslaget med oss. Han åker upp från Borås idag och ska stanna i stan över helgen. Ska bli skoj att se honom igen, det var Pride sist vi sågs och det var ju ett bra tag sen. Får se om vi kommer på något gott att laga till middag också.

På söndag ska jag och David fika med en kille som jag inte träffat på två år. Sist var nyårsafton 2006 och det ska bli jätteskoj att få lite "catch up" på vad som hänt i hans liv. Han har ju återupptagit hästtränandet och tävlandet också har jag för mig. Alltid skoj att träffa gamla bekanta.

Förutom att träffa två trevliga killar så ska vi nog bara slappa i helgen, jag vill läsa ut min bok av Herman Lindqvist och sen leta upp någon annan bok jag inte läst. Jag ska också motivera mig själv att komma igång med träningen, det är inte det lättaste!! Varför ska det vara så svårt?!

Nä nu ska jag inte skriva mer utan försöka dra mig ut till jobbet igen, kan ju inte ha lunch hela dagen!

Kanske inte riktigt allt, men den bidrar nog till oändligt mycket. Jag kom att tänka på detta mycket just idag för jag prata med en kille som jag känt i ett par år och han har en riktigt taskig inställning till förhållanden. Han resonerar som så att man inte ska leva i nuet utan alltid utgå från att förhållandet kommer att ta slut, det är bara en fråga om när, för inget varar förevigt.

Med den inställningen kan jag förstå att förhållanden tar slut. Mig veterligen är det som så att alla förhållanden har upp- och nergångar, vilket är naturligt. Skulle man då vara i ett förhållande med den inställningen så kanske man inte försöker tillräkligt i en nergång för det är lika bra att avsluta det hela för det kommer ju för eller senare att ta slut ändå. Är detta verkligen den inställningen man bör ha till förhållande och är det möjligt att få något långvarigt förhållande med den tanken?

Det som också slog mig idag (och det har det gjort flertalet gånger tidigare så det finns ett och annat inlägg om det) är hur otroligt rädda bögar är för att bli dumpade och lämnade. Visst är detta ett problem för alla människor, men bland bögar känns det mer som att det hela handlar om att dumpa innan du blir dumpad och hur i helvete ska man då få ett förhållande att funka? Så fort det börjar skaka lite så drar ju en om inte båda gör det och ska man leva så hela livet så kommer man nog aldrig att få ett varaktigt förhållande.

Det jag vill säga med hela inlägget är att jag hoppas att jag inte får den inställningen och att David absolut inte får den! Jag hoppas att vi när det kommer till svårigheter tar oss igenom det och växer oss starkare av det som vi redan varit tvugna att göra en gång och att vi tar tillvara på våra uppgångar och njuter av livet ihop!

Det var lite funderingar från mig denna trettondagsafton och jag hoppas på många kommentarer gällande detta! Intressant att få höra andras åsikter och tankar också!

Kram på er därute och missa för guds skull inte Eva Rydberg ikväll! Uppsättningen är väl värd en titt!

Kom på att jag inte länkat till en artikel om mig i tidningen Frihet. Den rekommenderas varmt och kan läsas här!
Kom gärna med kommentarer!
Kram Emil

Dagens inlägg kommer handla om att vara ute som homosexuell eller inte och vad det för med sig. Jag gjorde själv ett avtal med mig den dagen jag kom ut att nu ska jag inte gå och bära på några hemligheter gällande min läggning och jag ska bara vara den jag är. Den enda skillnaden på mig och en heterosexuell kille när det kommer till det sexuella är att jag vill vara med en kille och han vill vara med en tjej.

Jag är också av den åsikten att om vi som är homosexuella inte är öppna med vår läggning så kommer det också att dröja otroligt länge innan acceptansen ökar i Sverige. Jag ska kunna gå och hålla min pojkvän i handen på stan utan att någon ska reagera på det. Jag ska kunna gå och handla och fråga min älskling vad han vill ha till middag utan att någon ska reagera och jag vet med mig att det också allt som oftast är fallet.

Det som då gör väldigt ont i mig är de som säger att de är öppet homosexuella och sen inte vågar stå för sina känslor. Jag älskar min pojkvän över allt annat, men just på denna punkt är vi riktigt långt isär varandra i åsikter.

Han anser att han är öppen mot sin omgivning då hans släkt och vänner vet om att han är homosexuell och att han är tillsammans med mig, men att hålla handen på stan eller som idag när vi klippt oss och han skulle köpa vax och jag bara konstaterade att jag redan köpt det och att det är onödigt att ha två burkar så surnar han ihop. Jag har ju nämligen ”röjt” hans heteroalibi just vid det tillfället och han anser inte att andra har med vår läggning att göra.

Detta stör mig något så in i helvete då jag har lovat mig själv att inte anpassa mig efter omgivningen och den jag lever ihop med vill att vi ska anpassa oss efter omgivningen och inte visa att vi är ett par utanför bekantskapskretsen. Jag är trött på att behöva väga orden när vi är ute och uppträda som att han är en killkompis.

Homo gjorde under förra året en utredning där man kartlade hur homosexuella agerade på arbetsplatsen för att undvika diskriminering. Rapporten bygger på en stor enkätstudie och därefter gjordes djupintervjuer och en majoritet av de som ansågs sig vara öppna med sin sexuella läggning visade sig vara det endast inför den närmsta kretsen.

Det är svårt för mig att förstå varför man hela tiden försöker undvika att konfronteras med heteronormen. Hade jag varit en tjej och tillsammans med min kille så skulle varken han eller omgivningen reagera på kommentaren om vaxet idag, men nu har vi samma kön och han är rädd för att gå emot normer och därför viker han sig utan att ens se att han är ett offer för de strukturer vi har i dagens samhälle!

Det är helt sjukt att många homosexuella uppfattar strukturproblem som personliga problem och att det har ingen annan med att göra. Det är ju otroligt påfrestande att hela tiden behöva vara vakande mot sing omgivning och jag pallar inte av att vara det hela tiden.

Jag är helt öppen med min läggning och jag är glad att jag slipper att ljuga, undanhålla sanningen och komma ihåg för vem man har berättat vad. Jag vill kunna sitta som vem som och fika på jobbet och berätta att jag och killen var i skärgården i helgen eller att jag och min pojkvän ska på semester osv. Varför ska detta bara vara något som heterosexuella ska få åtnjuta? De kan prata om vad deras respektive har för sig, ska då inte jag få göra samma sak? Jag är stolt över den jag är och jag är glad och stolt över den jag är tillsammans med, varför ska jag då undanhålla honom från de som finns i min omgivning?

Sist vill jag avsluta med att jag tror att de som är inne i hela den här karusellen och anser att deras privatliv är deras, vilket låter fint. Kan ni i så fall tänka på om alla andra som är heterosexuella också är så privata? Att de aldrig nämner sina respektive, att de aldrig håller i hand på stan, att de aldrig pussar eller kramar varandra när de ses på stan osv. Jag tror nämligen bara att ni lurar er själva.

Vill avsluta dagens inlägg med några rader från ”Kom Ut” som var för förra årets Pridelåt och de stämmer så bra på detta inlägg!:

”Kom ut, Livet är en fest!
Kom ut, När det är som bäst!
Kom ut, Inget är som förr!
Kom ut, Glänta lite på din dörr!
Kom ut, Ge dig själv en chans!”

Det är det jag tycker att alla ska göra, leva livet och njuta av det! Vågar alla vara öppna så kommer inget att vara som förr och jag tycker att vi alla är skyldiga oss själva att ge oss en chans att leva utan att behöva lura in oss i en massa lögner eller försök att inte bli avslöjade!

Skrev ett inlägg om svartsjuka igår och det är skoj att man får lite kommentarer via MSN och mail, men de uppskattas även här i bloggen! Det verkar som att jag satte fingret på någonting som en del av mina vänner kände igen sig i, vilket på ett sätt är skönt för då är jag inte ensam om att känna så.

En sak som kom upp under konversationen igår är att detta med svartsjuka kan ta dö på en relation och det är väldigt sant. Jag är av den uppfattningen att man i en relation måste ha en rak kommunikation för att det ska fungera och har självfallet försökt ta upp detta med att jag känner mig svartsjuk ibland. Det som dock är svårt är att David inte alls har denna typ av känslor och därför inte verkar förstå hur in i helvete jobbigt det kan vara.

Jag kommer slita med detta som med allt annat konstigt som far runt i min skalle och jag undrar ibland om det bara är jag som tänker för mycket eller om det faktiskt ska vara såhär. Det som dock skiljer mig från min pojkvän är att jag vill ventilera saker och ting medans han håller det inom sig. Det kan vara asjobbigt då jag vill prata och han bara lyssnar lite förströt och inte tar det som sägs på riktigt allvar, eller jag uppfattar det kanske bara som det.

Nästa inlägg kommer handla om gårdagen och blir inte alls om tankar och funderingar på samma sätt…..

Jag har mer eller mindre alltid ansett att det inte finns någon anledning att vara svartsjuk av den enkla anledningen att man inte kan bestämma vem en annan person ska älska eller vilja vara tillsammans med. I det tänket ingår dock en variabel som är oerhört viktigt för mig och det är att jag till hundra procent måste kunna lita på den person jag är tillsammans med och att han är helt ärlig mot mig.

Jag älskar min pojkvänn över allt annar, men tyvärr har det hänt något som gjort att min tilltro tillfälligt har rubbats och nu frågar jag mig hur jag ska komma vidare för det måste ju gå! Jag har redan beslutat mig för att lita på honom och att jag älskar honom är ett faktum som är så självklart att jag inte ens behöver reflektera över det, men nu kommer vi till det riktigt jobbiga och det är att denna förtroendekris har framkallat den förhatliga känslan av svartsjuka hos mig.

Det är asjobbigt att hela tiden vara på sin vakt och jag vet rent krasst att jag inte kan göra något om han skulle falla för någon annan och egentligen inte har något att oroa mig för, men ändå finns den hemska känslan där att jag snart kan bli lämnad ensam och att någon annan vill stjäla min älskade från mig. Jag ser faror i varenda hörn och det är så in i helvete jobbigt!

Jag frågar mig själv hela tiden varför jag känner som jag gör. Jag älskar en person av hela mitt hjärta, jag gör allt för att göra honom lycklig och jag kan inget mer än att vara mig själv. Mitt inre säger hela tiden att han är för bra för mig mednas jag måste intala mig att jag är minst lika bra för honom. Den lilla djävulen inom mig som jag pratat om tidigare som bara vill bli större och trycka ner mig har ännu en gång börjat tala inom mig och påtalar att jag inte ska tro jag är något och att han finns tills det kommer något bättre och jag hatar det! Jag hatar verkligen känslan av svartsjuka!

Dagens inlägg kommer handla om kommunikation och vikten av att att kommunicera så att de parter som är involverade förstår varandra. Jag vill börja med att göra en definiton av den mänskliga kommunikationen som kan beskrivas som ett tankeinnehåll som uttrycks verbalt eller skriftligen från en sändare till en specifik mottagare. Mottagagaren i sin tur tar emot signalen och gör om det till ett eget tankeinnehåll. För att en kommunikation ska vara fullständig måste också ett utbyte av information ske och vid en tvåvägskommunikation så bekräftar parterna att de tagit del av signalen som sändaren sänt ut genom att bekräfta att de förstått varandra. Det finns också en ofullständig form av kommunikation, nämligen envägskommunikationen där mottagaren inte lämnar respons på det som sägs.

Att envägskommunikationen inte fungerar i ett förhållande trodde jag i min enfald var ett faktum, men ack om allt hade varit som jag tycker då hade livet varit enkelt. För mig är det viktigt med en väl fungerande kommunikation mellan vänner, släkt och den jag delar mitt liv med. Om jag inte får någon form av bekräftelse eller motargument till det som sägs så känns det som att prata med en vägg och det funkar inte för mig. Jag vet att vi alla är olika och därför beter oss olika, men vissa saker kan man vänja sig vid och andra driver en till vansinne….

Det som får mig att skriva detta inlägg är att jag i morse väcktes av en av mina bästa vänner som messade att han inte mår så bra och att han inte vet om hans förhållande är på väg att rinna ut i sanden. Det är så sorgligt för de passar så bra ihop egentligen, men kommunikationen som är så otroligt viktig den brister och det fatalt! Det fungerar nämligen inte att bara sitta tyst i konversationer och sen när man blir pressad brusa upp eller bara lämna konversationen helt och hållet.

Det som också är viktigt när det kommer till kommunikation och som jag förstår samtidigt som jag har svårt att förstå det är att en del människor har lättare för att uttrycka sig i skrift, men kan man bygga ett förhållande med en kommunikation som främst sker skriftligen?

Jag har en sak som inte är den bästa heller (får tala för mig själv här för jag vet inte hur min vän är) och det är tolkning av kroppsspråk samt av det som sägs av min omgivning som inte alltid överensstämmer med hur det var tänkt att uppfattas. Jag kan se mycket mer än avsändaren hade tänkt sig i kroppspråket, eller lägga in mina värderingar och åsikter om mig själv i det som den jag pratar med säger. Vet inte om ni förstår hur jag menar, men det är så svårt att förklara.

Det jag vill ha sagt är att alla ni därute måste börja tänka på att kommunikation är A och O i ett förhållande och att så många problem som uppstår aldrig hade funnits om man från början har en rak och öppen kommunikation mellan varandra. Jag har länge sagt att jag hellre såras med en otäck sanning än görs glad med en lögn. Jag är nämligen av den åsikten att lögner allt som oftast en dag kommer upp till ytan och då såras man tiofalt mer!

Kommentera gärna om detta då mina tankar och funderingar inte är så klara…..ser fram emot att höra vad ni tycker!

Detta inlägg skulle egentligen skrivits förra veckan, men jag var alldeles för svag och ledsen för att palla med det då. Ibland går livet som på räls och allt känns bara underbart, men ibland så kommer det svackor och det är då man mår så jävla dåligt! Jag fick uppleva en sådan svacka under förra och för förra veckan och jag önskar så innerligt att jag inte behöver uppleva detta igen. Den psykiska smärtan gjorde så ont i mig över det svek jag upplevde att jag bara kräktes och grät om vartannat tills jag var utmattad. Tänker inte vara helt utlämnande i bloggen om detta, men jag vill skriva lite om varför jag inte bloggat.

Idag känns det hela bättre och det hela ser ut att lösa sig bra. Jag hoppas att det blir fallet och att jag aldrig blir utsatt för lögner och svek av samma typ igen för då vet jag inte vad jag tar mig till!

Jag vill avsluta med att jag älskar dig David och det som inte splitrat oss det stärker oss!

Igår fick jag en mycket trevlig lunch med Henrik. Det var så otroligt gott att få äta sushi igen, var ju inte igår om jag säger så! Det var också kul att träffa Henrik igen och jag tror det ligger för oss skåningar att prata otroligt mycket, för det är svårt att få en syl i vädret! :O

Det var ett konstruktivt möte igår och jag tycker att vi fick gjort en hel del, även om mötet imorgon kommer att ge massor med mer information. Det som kan nämnas som riktigt bra är att vi från i gårkväll har beslutat att anställa en ny ombudsman som ska gå på Hannas mammavikariat. En annan rolig sak är att jag har fått uppdraget att vara S-Studenters koordinater för Europride 2008. Kommer bli en hel del information att ta reda på, men samtidigt så kommer det bli jätteskoj! Bara att sätta igång i utskottet och ta reda på så mycket vi kan om semenarie och prideutformningen samt hur arbetarrörelsen ska samordna sig under den kommande priden.

När mötet ajournerats så bar det iväg till krogen för att fira Sapere Audes 10 års jubileum. Det var riktigt trevligt och snart var vi fem stycken som beslutade oss för att dra vidare till klubb G vid slussen. Det är en nyöppnad gayklubb och jag hade skitskoj, även om klubben kanske inte var den roligaste. Den får ha ett par chanser till, vem vet kanske kommer att slå mig med häpnad nästa gång!

Det enda som inte var skoj på hela kvällen var att ett av mitt livs misstag var där och han tisslade och tasslade som tusan… Det var tyvärr den första personen jag såg när vi kom innanför dörren och han såg mig ganska omgående också. Jag valde att inte ens hälsa, men han var tvungen att gå igenom vårt lilla gäng som dansa flertalet gånger omslingrad med en kille som för att demonstrera att han hade någon där. Kändes bara patetiskt och jag är väl den som i alla fall kan ha gott samvete från den gången vi sågs… Nej usch nu ska jag inte tänka på det, har ju min älskling nu och det är jag glad för!

Idag så vakna jag faktiskt ganska utvilad även om jag bara hade sex timmars sömn och ingen baksmälla heller så jag sköte mig nog ganska bra. En tanke till som slog mig är att när jag är i Stockholm så är det så lätt att gå långt. Igår gick jag över två mil om jag ska lite till stegräknaren och idag lite mindre än en mil.

Nu sitter jag på tåget mot Nybro igen och det känns som att jag är helt mör i hela kroppen av att resa så tätt fram och tillbaka, men vad gör man inte för något man verkligen brinner för?!

Tjabba, tjena, hallå!

Är uppe i Huskvarna hos älsklingen för tillfället och det är skönt att  vila upp sig lite inför kursstarten på tisdag. Tiden har bara rusat iväg och jag kan inte förstå att det redan är dags för skolan igen!

Igår blev jag utbjuden på restaurang av David och vi åt ute på piren…det blev en salsaburgare med grymt goda potatis till! Därefter gick vi och såg Underbar och älskad av alla. Det var en rolig och mysig film som jag kan rekomendera. Underfundig humor på sina ställen och det var skönt att få sig några riktiga skratt.

Idag är det fallen dag här i Huskvarna så vi ska väl ut och titta lite snart hade jag tänkt mig.

Jag har skaffat Facebook och det är fortfarande lite svårt tycker jag, men skoj sätt att samla ihop sina vänner….får se om jag får några till att skaffa det.

Nu är det väl dags att göra något åt dagen och se om David kan slita sig från friidrotten.

Have fun outh there!
Emil

Då har man börjat jobba för fullt och det känns ganska skönt att vara ifrån skolan! Att känna sig ledig när arbetsdagen är slut är faktiskt något man saknar när man pluggar, men det går inte att komma ifrån att man är hemma mycket mer när man pluggar!

Jag har varit skitdålig med mina morgonpromenader, vet inte varför det ska vara så svårt att komma ur sängen på morgonen? Det är ju inte svårt när man är två i den!!

På tal om två, i måndags blev jag och David tillsammans! Det är underbart minst sagt, att få känna närhet och att någon faktiskt kan tycka om en! Ni som följt bloggen har sett de upp och nergångar som varit genom nästan 3/4 år. Det är otroligt vad som kan hända genom livet och min osäkerhet gällande förhållande känns minimerad!

I helgen var han här och i fredags hade jag bokat bord på Zorbas som är en grekisk resturang i Kalmar och det var bara så underbart. Stämningen var nästan för bra för att vara sann och jag kunde inte släppa honom med blicken. Det var bara så underbart att veta att killen som sitter framför mig är min pojkvän och faktiskt tycker oerhört mycket om mig. Maten var också underbart god och jag vet att vi båda uppskattade just denna middagen oerhört mycket!

I lördags var vi hos mamma och han fick träffa henne och syrran och mamma hade bakat äppelpaj så en fika blev det också, därefter åkte vi hem och började förbereda inför kvällens grillfest. Jag hade bjudit lite vänner så vid 18 började det droppa in hungriga polare som ville vara med och grilla samt träffa David. Det blev en riktigt trevlig kväll med jättegoda grillspätt, lite rödvin för mig och Helena och andra alkoholhaltiga drycker för resterande del av gänget. Efter maten och en jättegod kladdkaka som Emma lagat så vart det dags för kubb och det var killarna mot tjejerna och ojoj vad stryck vi fick! :S Det är sånt man får ta så jag tog fram TP och då började jag känna att jag också kan något! *ler*

Igår så var det bara att ta tag i disken och sen åkte vi och sola på öland, men det blev inget badande då jag inte hade något ombyte med mig! Dålig planering, men badbyxorna jag tänkt ha var från förra sommaren och ja de var minst sagt för stora…..

Nä nu ska jag sova och drömma om min underbara prins!

Kram på er alla därute!

Jag får börja med att ge mig själv en reprimand för att jag inte korrekturläser mina blogginlägg…ser när jag suttit och läst igenom delar av bloggen att det fattas ord och är en hel del stavfel, men jag hoppas det går bra ändå! *ler*

Åter till dagens inlägg! Är det så att jag bara skriver när jag är deprimerad och nere. Det ter sig inte bättre faktiskt. Det är glest mellan inläggen nu och livet är bara underbart för tillfället! David som killen jag träffar heter är urmysig och vi delar värderingar och åsikter. Vi skrattar mycket ihop och det känns inte som om något är tvunget eller att man måste anpassa sig på något sätt utefter honom. Jag kan vara mig själv och det känns som att han tycker detsamma.

Han var hos mig förra helgen och jag hos honom denna. Visst det är distans mellan oss, men inte så att det är för långt för att faktiskt ses varje helg. Detta med att bara ses på helgerna ger möjlighet till eftertänksamhet och faktiskt ge sig själv tid att anpassa sig till situationen!

Politiken rullar på i rask takt, jag kämpar för rätten att få lämna blod. Jag har mailat ansvarig minister och väntar med spänning på svar. Ska bli mycket intressant att se vad det hela kan resultera i. Jag har fått in min insändare i östra småland, fick ett stort repotage i Barometern och försöker nu få till en bra debattartikel som kanske kan publiceras också.

Jag kan väl avsluta bloggen med att jag har börjat kämpa med vikten igen, uppsatsen gjorde att jag inte åt som jag borde och därför fick jag också ett och annat pluskilo som måste bort. Får se om jag kan lyckas igen, har ju målet på 65 kg som jag vill till men idag är det 12 kg dit så nu är det bara att kämpa stenhårt! Det får vara allt för nu så skriver jag mer inom en snar framtid!

Äntligen är man klar med sina 120 poäng på högskolan! Ja det har ju blivit mer än 120 under de tre åren som gått då jag passat på att läsa lite kvällskurser och andra halvfartskurser paralellt med de normala studierna. Jag har idag varit på oponering och min, Håkans och Jockes uppsats fick VG! Det känns bra att uppsatsen blev hyfsat bra med tanke på den usla avslutning som vi fick när vår handledare tyckte att 1/3 av uppsatsen skulle strykas 24 timmar innan inlämning! Det var ingen lätt uppgift att fixa om alla rekomendationer och slutsatser på den korta tiden. Jag känner att jag kan vara stolt över det slutresultat som kom utifrån de förutsättningar som fanns! Jag är däremot upprörd över att handledaren inte tidigare reagerade över att delproblemen ansågs felaktiga. Jaja inte gnälla om det nu för jag har mitt VG och min Ekonomie kandidatexamen, det är kandidatcermoni på torsdag och allt känns bara så overkligt! Jag har nu gått på BBS i tre år och lärt mig oerhört mycket och mitt liv har genomgått en resa utan dess like!

Jag har gått från att vara en lycklig kille med inte så mycket tankar på mer än att åka land och rike runt och ställa ut katter. Jag var en av de bättre på min ras och plockade hem mer Best In Shows än jag kunnat tänka mig. Jag hade gott om vänner inom kattvärlden och jag hade ett jobb som jag var riktigt duktig på. Idag så är jag en öppet homosexuell kille som varit i djupa dalar och på höga höjder, jag har insett var kärlek är och hur illa det kan vara när man blir sårad. Jag har märkt att de vänner som man bara hade genom katterna inte hör av sig på samma sätt, men en del var riktiga vänner vilket är skönt! Jag har upplevt massor genom min utbildning och fått upp ett kritiskt tänkande som går långt utanför det jag hade tidigare. Jag har kommit igång med mitt politiska engagemang och omvanlade mitt passiva medlemskap i SSU till att bli synnerligen aktivt!

Igår var jag i tidningen, en helsida och då menar jag faktiskt jag för bilden tog upp en sida och sen den andra sidan vara artiklar! Det var i Barometern och behandlade ämnet att jag inte får lämna blod för att jag är homosexuell. Det är sanslöst sjukt! Mer info kan ses på min politiska sida www.s-info.se/aden under dokument.

Vad har mer hänt på sistone? Jo jag har träffat en underbar kille som verkar för bra för att vara sann! Jag hoppas att han inte är det, alltså för bra för att vara sann för då försvinner han ju… Vi ska ses på fredag igen och sågs i helgen. Jag tror jag är på väg att falla och han verkar redan ha gjort det…. Nu säger jag bara till mig själv hela tiden att "hold your horses" men samtidigt kan jag inte hålla för mycket för då dör allt kanske…

Nä dags för sängen och jag lovar att bättra mig nu med bloggen när uppsatsen är klar!

Over and out!
Kram Emil

Jag börjar undra om jag inte tar mig tid till att skriva härinne?!

Ja det har blivit underprioriterat nu när solen lyser, uppsatsen ska bli klar och livet ska levas. Jag har dock en himmla massa att skriva om, men jag får se vad jag får med denna gång!

Jag var i Västerås och lärde känna många trevliga människor och det är konstigt att fler inte är intresserade av politik! Detta forum som ger upphov till så mycket tänkande, men också möjligheten att utöka sitt kontaktnät. Networking är nog främmande för många svenskar, men det är nyckeln till mycket i världen. Bränn aldrig era broar vänner! Det kommer en dag då ni behöver dem, glöm aldrig det! Man måste inte vara bästis med alla, men behandla alla människor som du själv vill bli behandlad och låt inte världen bli en kall värld som den redan är på väg att bli!

Detta får mig att komma in på något hemskt som berört mig väldigt mycket denna veckan som gått. Det är så att en liten flicka på 11 år har blivit mobbad och även slagen. Nu senast så kraftigt att hon hamnade på akuten och svävade i stort mellan liv och död. Vem hade då åsamkat denna flicka sådana oerhörda skador? Jo två pojkar 11 och 12 år gammla! Detta har alltså skett i min kommun, i mitt Nybro! Vad är det för värld jag lever i? Vad är det för ungdomar som växer upp? Att attackera och åsamka en annan medmänniska sådan oerhörd smärta som en fysisk kränkning är, vad tänker de på? Vad tänker de med? Hur ser deras förhållande ut hemma och vad har eller skulle skolan ha gjort?! Har de gjort det de kan?

En annan sak som slår mig är att en flicka som nu blir utsatt för detta genererar uppmärksamhet och ska så självfallet ha, men vad hade hänt om detta istället varit psykisk mobbing? Hade någon sett det då? Hade flickan i sådana fall fått någon uppmärksamhet för de inre ärr som aldrig kommer att läka, de finns nämligen alltid kvar. Hade flickan fått någon hjälp då, eller hade det inte uppdagats förren den dagen hon kanske försöker ta sitt liv? Jag vet att jag flummar iväg nu, men det jag vill komma till är att vi i samhället måste ta vårat ansvar! Vi måste se till våra nära, kära och medmänniskor så att detta inte kan förekomma! Varken fysisk eller psykisk mobbing är okay i dagens samhälle och vi måste vara observanta så att det inte kan förekomma!

Jag kan skriva metervis om detta, men det ska jag bespara er och gå vidare i min vecka som varit. Jag har varit på begravning av David i tisdags och det var något av det värsta jag varit med om på mycket länge. Det som dock gör mig lite tillfreds är att jag vet att han någonstans därute är tillsammans med farfar som alltid hade en speciell kontakt med David. De älskade varandra intensivt, ja vi älskades ju alla och alla tycker om varandra, men farfar och David hade något. Jag hoppas de har de bra därute och att de ser ner på oss med leende över våra små och stora problem samt glädjeskutt.

I västerås träffa jag en kille som heter Emil som kommer och hälsar på i sommar! En mycket go kille, lugn och lite norrlänning över sig! Han var döskön och fick mig att acceptera min nominering till förbundsstyrelsen för S-Studenter sen återstår det att se om jag kan bli vald. Jag träffa också en kille som heter Robin som var jättecharmig och jag hoppas på att träffa de båda snart igen!

När det kommer till mer politik så ska jag iväg hela helgen på distriktsmöte för SSU och vi ska dra upp en verksamhetsplan, vilket kan bli intressant! Jag hoppas på ett väl samordnat möte!

Nä nu ska jag ut i den varma solen och sen ska jag och Emma gå på stan! UNDERBART var så längesedan!

Kram kram på er därute och ta vara på varandra! Det är nu vi måste börja, för ingen och då menar jag ingen kan ursäkta sig med att de inget såg!

Ja jag får ju fortsätta min antibiotikakur några dagar till så det blir ingen träning innan helgen! Jag börjar få panik nu så jag har börjat använda min stegräknare igen och jag har som mål att gå minst 12 000 steg om dagen och det ska jag bara lyckas med! Jag tänkte också börja med morgon och/eller kvällspromenad varje dag. Det är ju bättre än inget och sen ska jag spinna med Emma när jag blir friks igen. Börja använda mitt gymkort också…massor som ska göras och det kan väl inte vara så svårt att finna motivationen, eller? Jag har ju ett mål, att vara nöjd med mitt yttre och det är jag nog först när magen är helt borta även när jag inte har tröja på mig! Jag ser idag inte överviktigt ut och är inte det heller för den delen, men den lösa huden gör att man ser kraftigare ut än man är! Jag ska ner lite till i fettprocent och det kollar jag med min våg som även visar på nivån av fett och vätska i kroppen! Det är jättebra för då kan man se om propotionerna förändras i kroppen.

Jag har inte pratat med Fredrik som jag var på dejt med sist jag var i Stockholm, men jag tänkte ringa någon dag. Vi har ju haft lite sporadisk kontakt på QX, men det är svårt att avgöra något på det. Det kommer inte heller gå att avgöra på telefon tror jag, utan jag måste nog ta mig till Stockholm snart och träffa honom igen.

Häromnatten inträffade dock något som förvånade mig, en kille skrev och verkade jättetrevlig. Det var något speciellt med de meddelandet för det var inte lika nödtorftigt som de brukar vara. Jag svarar ju på alla meddelande så även detta och la ner lite energi att faktiskt svara på allt i meddelandet. Det kom ett ännu längre meddelande tillbaka och så fortsatte det några timmar. Jag kände hur ögonlocken bara blev tyngre och hur jag måste dra mig till sängen, men han var så trevlig. Då kom ett meddelande att han sällan är online på datorn och måste sova, men vi kunde kanske byta telefonnummer. Självklart kunde vi det och jag sände över mitt hem- samt mobilnummer och jag fick hans. Han skrev också att han skulle ringa mig dagen därpå, vilket lät helt okay. Dagen därpå (i förgår) väntade jag på att han skulle ringa, men när han fortfarande vid 21:30 inte ringt tänkte jag att han nog inte hör av sig. Då ringer telefonen och han var så lätt och trevlig att prata med så vi avslutade 02:30 för vi skulle båda upp tidigt igår. Igår kväll så ringde han igen och vi pratade en bra stund igen och han är jättetrevlig. Återstår att se om man känner likadant om ett par samtal till. Det är ju alltid skoj att lära känna nya människor.

Livet i stort då? Ja vad ska jag säga om det….jag har fått till ett utkast till mitt första majtal och det ser bra ut, finns lite att finjustera såklart och jag måste veta vad den andre talaren ska prata om samt vem det är. Hade möte om S-Studenter igår också och det ska nog bli bra, jag ska på deras ordförandeträff som är i Västerås nästa helg och det ska bli skoj.

Nä nu måste jag sluta för dagen i skolan är slut, jag ska till mamma och pappa på middag samt hem och städa. Visst är livet underbart ibland?!

Over and out

Jaha då var den här igen! Jag har varit sjuk i snart fem veckor från och till och nu klättrar jag snart på väggarna härhemma för att jag inte får träna! Det känns som att allt jag stoppar i mig går direkt ner och sätter sig på magen och låren. Visst jag har "bara" gått upp ett kilo över påsken, men det hade hellre fått vara ett kilo ner istället för upp!

Jaja, ska inte klaga för mycket för då kommer jag bara att bli deppig också och det behöver jag inte nu! Jag har faktiskt blivit alltmer positiv till livet igen och det känns underbart. Att vakna upp och säga till sig själv varje morgon att idag kanske är den första dagen på ditt nya liv. Visst det är ju inte det, men vem vet när den dagen kommer? Fram till dess så ska jag ta vara på det jag faktiskt har! Jag har lyckats med bra mycket mer än många andra. Jag har snart en civilekonomexamen (mindre än 2 månader!!) och bara det är ju stort. Jag har sedan tidigare en yrkesexamen som jag faktiskt praktiserat också med goda resultat genom åren.

Samtidigt som jag vet och inser att jag gjort ganska mycket så har jag panik för min vikt, jag har panik för min ålder och jag har panik för att jag inte gjort något med mitt liv. Hur kan man vara så delad som person? Ena sekunden är man stolt över det man gjort och i nästa har man panik för att man känner att man inte åstadkommit något?! Jag blir 25 år i år. Det är svårt att förstå att åren har gått så fort, jag konfimerades ju precis och tog min student. Vart har åren tagit vägen och det är där detta kommer in med att inte ha gjort något! Jag kom ut som homosexuell förra året, varför väntade jag så länge? Varför dejtade jag inte tidigare, varför vågade jag inte? Visst jag har gått miste om massor där, men jag har istället haft en stor personlig njutning av att ha många vänner, vara omtyckt av de flesta och älskat det jag jobbat med.

Många tankar, många funderingar. Det är väl så det ska vara? Jag har också kommit fram till att jag skriver en massa dynga i bloggen, så jag får be om ursäkt till den som läser mycket härinne för att ni får stå ut med mina ostrukturerade tankar. Det är som min dagbok detta så det är väl det som får vara försvaret.  Det hade varit skoj att se vad man får för bild av mig när man bara läser bloggen. Det är nog inte samma bild som man får om man träffar mig på stan eller över en fika. Jag är en ganska strukturerad kille med fötterna på jorden. En kille som har alldeles för bra koll på det mesta och lägger nästan allt onödigt vetande på minnet för att dra upp det vid ibland passande och ibland mindre passande tillfällen.

Om jag återgår till vikten så har jag i alla fall kommit fram till att den tydligen stör mig själv mer än andra! Jag har fått in en ny bild på QX som Teo tagit och det har faktiskt tro det eller ej kommit riktigt snälla mess! Det glädjer mig att faktiskt få känna att även på QX så kan människor vara riktigt gulliga och jag har varit på lite dejter och blivit bjuden på en drink på krogen, så jag är inte helt fel längre! Tänk den dagen man känner sig smal och vacker i sina egna ögon, den dagen jag kan gå runt med högburet huvud och känna "yes detta är jag och om det inte passar så dra!" Jag gör det redan idag för passar inte jag då är det deras förlust, men samtidigt älskar jag inte mig själv och kan då inte heller begära att andra ska göra det.

Nä nu ska jag avsluta detta långa och ganska röriga inlägg med en liten tankeställare som rör hundar och katter och den är underbar! Ni kan inte säga annat än att katterna verkligen tänker såhär! Jag vill citera den otroliga vandringen där katten i filmen säger: "Katter styr och hundar lyder" och det är så sant!

Skillnad mellan hundar och katter

En hund tänker: Schysst, de här människorna som jag bor hos ger mig mat, låter mig bo i ett varmt och torrt hus, de tar hand om mig, och bryr sig verkligen om mig. De måste vara gudar!

En katt tänker: Schysst, de här människorna som jag bor hos ger mig mat, låter mig bo i ett varmt och torrt hus, de tar hand om mig, och bryr sig verkligen om mig. Jag måste vara en gud!

Jag har idag suttit och slösurfat på QX och det kom några meddelande, hör inte till vanligheterna, men har faktiskt börjat hända sen jag fick in en ny lite tuffare bild! Den vanligaste frågan i dessa meddelande är tyvärr ”vad söker du?”. Ja vad ska man svara på det? Jag söker ju självklart nya trevliga människor att ha en konversation med. Sen ska jag inte sticka under stolen med att förhoppningen finns att stöta på Mr. Right en dag även om den chansen är ganska minimal via Internet.

Hur ska då denna mystiska person vara? Ja det kan jag inte heller svar riktigt på för om man har för många krav så kanske man missar honom i bruset! Det jag dock kan säga är måsten är att det är en trevlig, smart och ambitiös kille för annars kommer det inte att fungera. Intelligens är för mig sexigt och det är också tilltalande när en person vill göra något med sitt liv och försöker att fullfölja sina drömmar! En intensiv blick och förmågan att se humor i det mesta och ha nära till skratt är också något som tilltalar mig. Det ska vara en kille som inte tror att han har världen för sina fötter, även om så skulle vara fallet. Han ska leva i nuet och inte sitta på alltför höga hästar, det gör så ont när man skrapar på ytan och inser att det kanske inte är så att han har rätten att inta den positionen som han ger sken av. Ja det är lite åsikter ändå om hur han ska vara när jag tänker efter, men det är ju sånt som kan ändras från dag till dag och från person till person. Det enda jag är ganska säker på är att det nog lär ta ett bra tag innan jag finner honom eller han mig. Han kanske redan har korsat min stig, då hoppas jag att han gör det igen och vi inser det tillsammans!

Fram till dess tänker jag i alla fall försöka att roa mig och ha skoj! Jag ska leva livet och inte ömka så mycket som jag har gjort. Varje dag är en ny dag och varje dag ska man ta vara på! Kan jag försöka hålla mig till detta då? Ja och nej tror jag….jag är ju svensk så jag får svara kanske! *LER*

Over and out kosmonaut!

Ja då har man varit i Stockholm igen! Det börjar bli en trevlig vana detta och jag trivs som fisken i vattnet. Det enda jag måste vara försiktig med är att inte göra det till en drömvärld så att jag blir besviken när jag flyttar dit. Det finns ju en vardag även i Stockholm, men den känner man inte av när man är där ett par dagar bara.

Jag var ute igår på Patricia som är en båt som ligger vid Slussen och på söndagar sen många år tillbacka är det gayklubb. Det är så grymt skoj att dansa på schlagergolvet där och bara få låta kroppen följa musiken och inte behöva tänka på att någon stöddig kille kanske tycker att man ser fjollig ut, eller att man ser ut som en bög osv. Det är också underbart att se killar som hånglar med varandra och själv klart tjejer också! Att alla bara vågar vara sig själva och ha skoj!

Jag fick bo hos Teo under helgen och jag skulle sova där från fredag till söndag, men jag sov där bara från fredagen till lördagen för sen så var jag på dejt och vi såg på en film och klockan vart så mycket att jag inte kunde åka över hela staden för att komma hem. Jag sov därför över hos honom och det var inte heller helt fel! Det är så mysigt att få känna närhet, att någon håller om en och bara finns där. Att någon säger att man är söt, charmig, trevlig osv. Ja det lyfter en till nya höjder och min brist på självkänsla börjar sakta men säkert att bli greppbar. Nu kanske jag kan ta till mig Mias bok igen. Ska ta och börja med det imorgon så att det händer något.

Dejten bestod av en middag på en jättemysig restaurang i gamla stan där vi åt och drack gott. Tänk en kille som precis som jag älskar rött vin och är en (ursäkta ordvalet) jävel på att prata. Han hade långa utläggningar om sitt liv, hur han ser på dets olika skeden och hur han väljer att hantera olika livssituationer. Filmen vi såg var ett monster till svärmor och den var riktigt bra, jag har inte sett den tidigare, men kan rekommendera den!

På söndagen följde jag min dejt till jobbet och sen åkte jag förbi Håkan och Christian för att se på deras nya lägenhet uppe på söder och den var jättemysig med en liten uteplats. Jag passade också på att strosa runt lite i hammarbyhöjden och det är ett vackert område så jag ber till gud att allt löser sig med en lägenhet där! Det återstår att se, men någon måste väl flytta tycker jag?!

Jag och Teo åt middag tillsammans och jag packade ihop mina saker för jag fick för mig att jag skulle på Patricia och sen åka direkt därifrån till Kalmar. Jag är knäpp, det är det nog ingen som säger emot på! Vem festar hela natten för att sen sitta på centralen i tre timmar och vänta på bussen hem? Jag tänkte göra det, men det slutade med att jag fick låna en soffa ett par timmar! UNDERBART skönt att undvika att somna på stationen.

Oj nu var jag nära att glömma Henrik som jag träffa för två veckor sedan, vi var ute och åt middag tillsammans runt medborgarplatsen och det var jättegott. Därefter följde han med mig till Patricia trots att han var sjuk! Vi dansade ett par danser, spelade lite roulette och bara hade skoj! Jag fick några kramar och det kändes som en vän. Det blir nog inget mer där och jag är väl inte förvånad….det är svårt att få till något när man bara ses med en människa ett par timmar då och då. Jag är med andra ord fast i hamsterhjulet och kommer inte därifrån på ytterligare ett år, men då får man göra det bästa av det och faktiskt se att det finns killar därute som tycker att jag är snygg! Bara det liksom att det kommer fram en kille och säger att man är snygg! Det är så nytt för mig, det är så främmande och det känns kymigt, Jag har börjat suga åt mig nu och inser att om det är vilt skilda människor som säger detta till mig vid olika tillfällen så kan inte alla ljuga! Ingen röd utan eld sägs det och jag tror att det är ganska så sant.

Vad har Emil då kommit fram till när det gäller sig själv då? Han har insett att han faktiskt inte är så ful, han är inte korkad och han är inte misslyckad! Jag vet det låter skumt att sitta och räkna upp det där, men det är detta jag känner de dagar när det är dåligt. En kille jag träffa i natt sa att om jag bara började tro på mig själv så har jag världen för mina fötter. Jag ler lite nu när jag skriver det, men det var gulligt sagt och jag lyckas faktiskt med det jag tagit mig för i arbets- och föreningslivet.

Nu ska jag börja runda av det hela med ett litet citat av Albert Schweitzer som en gång i tiden sa: ”Success is not the key to happiness. Happiness is the key to success. If you love what you are doing, you will be successful”. Det är detta killen i natt var ute efter tror jag, nämligen att om jag har trevligt och trivs med mig själv så kommer det andra av sig själv. Jag kan inte leva mitt liv enbart via skolan och arbetslivet. Sen så sa Cher något som också är väldigt bra, men ack så svårt att leva efter, nämligen: "It’s not necessary, in order to be a complete person, that I have a man. It’s not the end-all, be-all of my life." Det är detta jag måste försöka leva efter! Jag måste vara en komplett person innan jag har en man, för det är inte det som är livsavgörande. Visst måste det vara underbart att veta att det finns en person därute som bara älskar dig och vill dela sitt liv med dig, men ska livet stå på hold fram tills den dagen kommer och han uppenbaras? Nej nu ska jag försöka leva livet precis som alla andra gör. Jag ska njuta av varje dag och inse värdet av dagarna för jag vill när jag sitter på ålderns höst se tillbaka på ett liv fyllt av år, utan det jag vill se är år fyllda med liv!

Over and out från en idag hoppfull och förbaskat trött bloggare!