Varför följa stigen, när jag kan gå där det inte finns någon stig och efterlämna fotspår?

Nu ska det alltså vara något av högsommar ute, men det jag ser är en molnig himmel och blåsten som tar tag i de fina träden utanför fönstret. Det är runt 16 grader i luften och det är väl ändå skapligt att det är uppehåll och att man kan vara ute utan att förfrysa.

Det har gått en vecka sedan sist, en vecka med mycket som fått mig att fundera över hur snabbt omvärlden kan förändras, men också en vecka som fått mig att inse att jag är en mycket stark person om jag bara ger mig fan på det. Jag får väl ta det i ordning annars blir det nog svårt att hänga med.

I helgen som passerade var det kongress för S-studenter och det var med blandade känslor jag entrade kongresslokalen på lördagen. Det var en sorts glädje för att äntligen skulle jag få se det som utgör förbundet igen och det är svårt att förstå att det redan gått ett år sedan sist. Det var också en sorts vemod då ny förbunsstyrelse ska väljas och jag själv valt att inte ställa upp för val på någon post. Jag vill dock passa på att tacka alla de som försökt få mig på andra tankar! Det värmer verkligen i hjärtat och jag hoppas att jag kommer fortsätta vara aktiv, men på andra sätt.

Det var en bra kongress med mycket debatter och åsikter. Jag blev avtackad och när Kajsa sa att jag är den i förbundsstyrelsen som varit utan tvekan mest privat och också anser att politik är privat så kände jag mig riktigt stolt! Jag står nämligen till 100% för den jag är och HBT politiken som jag ansvarat för är väldigt privat för mig då det rör mig i mitt liv hela tiden. Jag är nämligen inte som alla andra, jag passar inte in i den norm som finns i samhället och då måste jag se till att hela tiden synliggöra de problem som finns och det har jag gjort på varenda styrelsemöte med S-studenter och jag är stolt att förbundet t.ex. var först inom socialdemokratin att förorda civiläktenskap och även att vi varit aktiva i debatten. Jag är också stolt och tacksam mot de förbundare som deltagit under pride de två åren jag ansvarat för det och gjort det till en av förbundets höjdpunkter.

Jag vill dock också passa på att poängtera för de som inte känner mig så väl att jag driver inte bara HBT politiska frågor, men då dessa frågor inte tillhör det "normala" så sticker det kanske ut och tanken blir att det är det enda jag sysslat med….

I veckan har jag också varit orolig för min familj då min morbror ligger på sjukhus och är mycket dålig. Jag är orolig för min mor, morföräldrar, moster och morbror. Det tar på krafterna när någon i familjen mår dåligt och jag vet att vi alltid finns där för varandra, men det känns minst sagt motigt att sitta i Stockholm när jag borde vara i Malmö.

På jobbet är det också hela tiden förändringar. Sen jag började på kontoret för ett år sedan har 13 slutat/bytt arbetsplats och i måndags tog det hela priset då min chef samt en kollega meddelade att de kommer sluta efter sommaren. Då är det 4 stycken bara denna månaden som valt att gå vidare på sina vägar. Det är inte konstigt att man ibland knappt vågar gå till jobbet, vem vet liksom vad som sker efter denna helgen? Någon mer som ska sluta? Själv har jag beslutat mig för att sitta stilla i båten nu och se vad som händer och sker, men det känns bra att jag nu är fastanställd.

Detta är alltså anledningen till att jag helt enkelt inte orkat blogga. Jag har helt enkelt alldeles för mycket att skriva om, men jag kan inte kanalisera det hela och få ner det på pränt…jag vet bara att jag kommer sakna politiken och hoppas att jag lyckas bygga en plattform även här i Stockholm. Jag vet att min familj finns där för mig, men också för varandra, jag vet att jag har ett jobb något som är få förunnat i den kris som blåser över världen. Ja jag vet helt enkelt att jag kommer klara mig!

Ha en underbar midsommar därute så hörs vi!
MEGAKRAM Emil

Då har nästan en vecka gått sen förra inlägget och jag mår mycket bättre, det enda är att jag är grymt trött på morgnarna. Det hoppas jag dock ska lösa sig framåt veckan då jag inte vill vara som en zombie när klockan ringer. Idag var jag dock så pass viljestark att jag gick upp nästan direkt när radion började låta.

Idag är det en sådan seg dag när man inte riktigt vill vara vaken, men ändå av någon konstig anledning står och ler mot kunderna och hälsar dem välkommna. Det kommer nog bli en bra dag, men jag jobbar kväll och då kan det lätt bli lite segt.

Igår var det premiär för nypotatisen i det Adénska/Johannsonska hemmet och det var så gott! Vi åt lax, nypotatis och spenatsås till det. Tänk vad lättlagad mat kan vara utomordentligt gott. Ikväll ska vi bjuda vår kompis Per på sill och nypotatis, det måste innebära att sommaren äntligen är här. *Ler*

I helgen var vi hemma i Nybro och hälsade på min familj. Det var jätteskönt att se dem igen och att då ladda batterierna lite. Det var välbehövligt om jag säger så. Det enda som var lite trist var att jag inte fick möjligheten att träffa min farmor då hon inte var hemma när vi var där. Trist, men sånt som händer.

Go kväll,

Idag har vår underbara vän Per varit här och hjälpt oss att borra upp den nya hyllan som vi köpte på Mio i Söndags och den blev så fin brevid den nya spegeln. Så glad att det änligen känns klart i hallen och att vi sakta men säkert fixar till detalj efter detalj i vårt fina hem. Det finns såklart alltid något som man vill ändra på, men sånt är jag ganska dålig på att se så det blir oftast bäst när jag får se resultatet av ändringen som jag borde sett behövdes, men jag inser det först när ändringen är genomförd! *ler*

Jag borde egentligen sova nu, klockan är en bit efter 23 och detta var pice of cake för bara ett och ett halvt år sedan, men nu är det en bra stund efter läggdags. Jag har fått lite nyheter som oroar mig och därför går hjärnan på speed och jag måste varva ner i lugn och ro så nu ligger jag i soffan med Wera och Irma på varsin sida om mig. Det är så underbart att ha de nära…Irma spinner och Wera snarkar. Kan det bli bättre? Nä jag tror faktiskt inte det.

Den jag älskar så otroligt mycket ligger och andas tugnt inne i sovrummet och jag, ja jag bara är. Jag har ingen tv på, ingen musik och det enda som hörs är klockan som tickar och katterna. I normala fall skulle det fått mig att bli rastlös, men nu känner jag bara att det får mig att varva ner och att ta ännu ett djupt andetag. Allt kommer att bli bra och man ska aldrig ta ut något i förskott!

Vill också passa på att skriva att allt är bra med oss i Stockholm och att det går över all förväntan just nu i livet….

Kram på er därute och sov gott!

Vaknade klockan 05:00 av att Irma fick för sig att nu hade jag och David legat för länge bakom en stängd dörr och det gick då inte för sig. Så från och till under nästan en timma beklagade hon sig utanför dörren och till slut orkade jag inte mer och jag var ju ändå klarvaken så jag gick upp precis lagom till Tv4 Nyhetsmorgon. La mig i soffan med en filt, Irma på magen och Wera på sidan om spinnande. Utanför så viner vinden och det snöar som om det vore december. Ja jag kan bara inte känna mig neråt då! Detta är ju livet, det enda som inte passar in är snön, för den förstör lite av den vårkänslan som jag försöker uppbringa, men den kommer snart!

Jag fixade till mig, rakade mig och tog en dusch… David äter lite frukost (och jag som vanligt är inte riktigt redo för att äta något) och jag börjar dra av soffan och katternas klätterställning från hår och sen åker dammsugare fram och jag kör igenom lägenheten. Det känns så otroligt skönt att ha det rent omkring mig och det är skönt att ha lite mer tid på morgonen! Nu sitter jag här i soffan med Wera brevid och äter en liten skål med flingor och fil samt dricker the. Jag ska vara hos psykologen nio så jag har åtminstone 30 minuter till att bara slappna av och ta det lugnt.

Det enda som rusar runt i huvudet är att jag inte riktigt fått till uppgiften som jag har till besöket idag. Nämligen att skriva ner och inse vad som är bra med mig själv och hur jag ska kunna sätta mig själv i första rummet. Det låter inte så svårt när man skriver det såhär, men det är grymt jobbigt att faktiskt komma fram till något som man själv också tror på. Det är dock otroligt skönt att ha börjat på promenaden mot bättre självinsikt och självbild!

Ja vad ska jag mer skriva? Var hemma i Örsjö i helgen och det var otroligt skönt att få träffa familjen igen! Man saknar dem massor mellan varven och det är skönt att veta att de alltid finns där.

Nä nu måste jag fixa det sista och boka tvättid så att jag kan fixa det ikväll, fy tusan vad jag mår bra idag!

Hoppas ni alla får en lika bra dag som jag hoppas att jag kommer ha!

Over and out

Det råder kaos inom mig just nu! Jag är så orolig för min syster så jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Samtidigt är det kaotiskt på jobbet, med massa kunder i kö så jag kom på lunch vid halv tre.

Syrran åkte in akut till sjukhuset igår och blev inlagd redan innan läkaren undersökt henne, för hon har ju en del sjukhusbesök bakom sig så de kände väl att det var lika så bra. Idag skulle de kontraströntga hennes mage som hon har så ont i, men när läkaren kom in så sa han att de lika bra kunde öppna direkt och undersöka på det sättet. Till saken hör att hon har haft mycket problem de sista åren och för inte alltförlängesedan var hon inne på en gastroskopi som inte visade något.

Jag hoppas så innerligt att hon bara kan få bli frisk någon gång och slippa alla dessa jäkla sjukhusbesök!

Sen är jag lite besviken, inte en enda kommentar på föregående inlägg, ska jag tolka tystnaden som att jag skriver för mycket eller för tråkigt?!

Kram på er därute och ha en underbar fredag och helg!

Vi har ju besök av min syster, men också av Davids syster och hennes familj. Detta innebär att det i vår tvåa bor åtta personer! Det är trångt, men finns det hjärterum så finns det stjärterum som min mor alltid säger. Det har varit jättetrevligt att ha alla på besök och det roligaste är att Oskar (Davids yngsta systerbarn på fyra år) har kärat ner sig totalt i min syster som han inte ens vågade närma sig i lördags.

Igår när vi var på naturhistoriska museét så sa han helt plötsligt att nu vill jag gå med tjejen som Alva går med (hans storasyster) sen släppte han inte syrran på hela dagen och det lär vara likdant idag!

Vi var som sagt på naturhistoriska igår och även på cosmonova och såg en film, dock tyckte jag att den var lite väl svår för att vara från fem år och uppåt. Den handlade om uppkomsten av vårt solsytem och hur galaxer bildas och hela tiden förändras. Mycket intressant, men som sagt inte särskilt lätt för barn att förstå.

Igår firade vi också Alvas åttaårsdag och det avslutades med jättegoda tacos då det var hennes önskemål på mat! Mycket trevlig dag och kväll.

Så nu har jag skrivit lite om helgen också!
Kram på er därute!

God morgon på er, mina kära läsare.

Ibland så undrar jag vilka ni egentligen är som orkar läsa om allt. Jag måste framstå som lite smått galen emellanåt och då menar jag inte galen i den bemärkelsen att jag skulle gå bärsärkargång, men att jag verkar psykisk instabil.

Jag har ett ganska starkt psyke på många sätt och vis, vilket visar sig på olika sätt, men när det kommer till mina känslor så är jag enormt emotionell och tar väldigt illa vid mig när jag tycker att jag blivit felaktigt behandlad eller när jag märker att min omgivning inte är rak och ärlig.

Jag har under 2008 gått igenom en hel del när det kommer till förhållande på olika sätt och nivåer. Jag har mist två vänner som jag räknade som goda vänner. Den ena hög mig rejält i ryggen fastän jag ställt upp för henne i vått och torrt. Det fick mig direkt att komma tillbaka till den tiden jag var mobbad och utanför, med den enda skillnaden att jag denna gång var stark nog att bara klippa banden och därmed kontakten med personen ifråga. Jag kunde också genom att avsluta kontakten lägga det som hänt hyfsat bakom mig, men jag blev mycket tydligare mot mig själv att jag inte ska kuva mig för att alla runtomkring ska må bra.

Den andra vännen försvann väldigt hastigt och det har jag inte riktigt kommit över för när banden klipptes så var det inte på grund av att vi hade sårat varandra direkt, men indirekt så hade de världsliga omständigheterna gjort att jag för att orka leva vidare inte kunde behålla kontakten. Jag saknar denna person med jämna mellanrum, men på något konstigt sätt så tror jag ändå att det var det bästa. Jag är glad inombords för att allt har löst sig för honom och att han idag är mycket lycklig (det är i alla fall vad jag hoppas att han är!).

Jag är en mycket snäll person som har en ganska sned bild av mig själv och därför hela tiden söker bekräftelse för att inse att jag faktiskt duger, att jag är bra och att jag är värd att älska. Som jag visat gentemot mig själv så är jag ganska stark när det kommer till att inte längre bara ta emot utan faktiskt för att skydda mig själv kan klippa banden mot dem som bara tar min energi och inte kanske för tillfället kan tillföra något. Detta låter säkerligen egoistiskt, men för att inte gå under igen, som jag gjort flertalet gånger så var det ett måste.

Jag har det idag mycket bättre än jag någonsin kunnat tänka mig, jag har ett jättebra jobb som jag ska vara glad över, jag har vänner som finns där för mig när jag behöver dem liksom jag finns där för dem. Jag har en familj som jag älskar över allt annat och som turligt nog är besvarat! Jag har också en pojkvän som jag älskar så mycket att det ibland gör fysiskt ont. Han har en helt underbar familj som verkar ha tagit mig till sig och det är jag så glad över.

Varför mår jag då så dåligt ibland? Ja det kan man fråga sig och om jag bara kunnat ha en hjärna som jag själv kunde bestämma över på ett annat sätt så skulle säkerligen allt vara mycket lättare. Mitt liv har format mig till den jag är och då kan man fråga sig vem jag är? Jag är en riktigt smart person (och nej jag skryter inte och ska snart visa på att det inte är så jävla bra) som har fått en analytisk förmåga utan dess like. Det är mycket bra att ha när man pluggar, men inte lika bra när det kommer till mjuka ting såsom känslor. Jag kan nämligen inte släppa det som jag har problem med utan det ligger och gror i huvudet och bara växer. En fjäder blir lätt en höna när det kommer till känslorna. Lägger man därtill min dåliga självkänsla så är det ett rent jävla aber att vara smart och analytisk samtidigt som man har känslor!

Jag är så rädd för att de på jobbet inte anser att jag är bra nog och därför försöker jag nästan vända in och ut på mig för att hela tiden visa att jag faktiskt kan, att jag också är duktig. Detta är inte så lätt alltid för det sliter på en som person, detsamma gäller hemma där jag om jag t.ex. har lagat mat kan fråga flera gånger om det verkligen var gott för jag hittar hela tiden något fel med det jag gjort och behöver därför yttre bekräftelse på att det är bra. Det gäller också när jag provar kläder osv., men det som är allra värst är att då jag inte älskar mig själv så tror jag aldrig att någon kan älska mig. Detta är så in i helvete jobbigt för fastän jag vet att David säger att han älskar mig och visar det på alla sätt och vis så ifrågasätter jag detta, vilket ni säkerligen förstår är helt idiotiskt. Tänk om den jag säger att jag älskar hela tiden skulle ifrågasätta om det verkligen var så, det är ju apjobbigt ändå så gör jag detta själv. Jag vill det inte och jag försöker verkligen att ta till mig komplimanger och den kärlek jag får utifrån på olika sätt och jag jobbar dagligen på att bli bättre.

Detta blir nog ett rörigt inlägg, men ska jag vara ärlig så berör det mig inte för jag måste verkligen skriva av mig idag. Jag kunde inte sova riktigt i natt för som jag beskrivit nu så förstår ni att jag är väldigt emotionell och i natt drömde jag dröm på dröm. Drömmar har ju den tendensen att ta allt man tänker på, mixa ihop det och sen lägga till och dra ifrån lite. Det är precis som det var i natt. Jag var uppe någon gång och drack vatten, en annan då jag gick på toa och sen låg jag mest och vred på mig. När klockan sen drog igång lite efter 06:00 så var jag helt slut. Jag låg och halvslumra och lyssna när David duschade och fixade lite med frukost. Jag hade dock inte någon direkt lust att gå upp, men jag har lovat mig själv att varje morgon ska jag promenera minst 5000 steg innan jobbet och likaså efter jobbet för att komma upp i minst 12 000 steg per dag och det har funkat skitbra hitintills. Dock så är jag så borta i tankar idag att jag visste när jag steg upp att jag börjar sent, David fråga till och med och jag svarade det, men hjärnan registrerade inte det. Jag drog på mig skorna och sen bar det av till jobbet. Musiken spelades på hög volym i iPoden och jag tog raska kliv framåt. Jag gick till Slussen och tog tunnelbanan därifrån till Hötorget och när jag kommer in på jobbet så frågar mina kollegor varför jag är där en timma tidigare än planerat. Det var bara att ta på sig jackan igen för att ta ytterligare en promenad, så nu när jag börjar jobba har jag redan avverkat 9 000 steg.

Kram på er därute!

…för jag är förkyld! Jag kan inte heller låta bli att fundera på den reklam som gick på tv för några år sedan med en man som är riktigt förkyld och någon gång under reklamen säger "kvinnor pratar om att föda barn, men då har de inte mött en man som är riktigt förkyld!". Jag kommer dock inte ihåg vad det var reklam för, men just nu förstår jag lite vad han försöker förmedla, även om min förkylning inte är som att föda barn! Dock har jag skitdåliga bihållor så varje gång jag blir förkyld blir det knas i skallen och bihållerna blir fulla med var och det bara spränger i skallen. På grund av detta fick jag igår gå tidigare från jobbet och idag har jag varit hemma hela dagen. Det funkar helt ok om jag inte böjer mig framåt, eller sitter för länge framför tv eller datorn.

Ni som följer bloggen har också kunnat märka att jag varit grymt dålig på att skriva på sistone och även att jag inte svarat på kommentarer. Detta är till stor del på grund av att jag mått skitdåligt över olika yttre omständigheter i livet. Det är Yvonne som är dålig och vi inte riktigt vet hur det kommer att gå. Det är min farmor som opererade bort en tumör förra veckan (verkar dock som att det bara var den och att den var väl avgränsda). Uppe på allt detta så är min syrra sjuk igen och när det kommer till henne så är det en oändlig följetong som jag inte vet om jag ska ge mig in på att återberätta.

På jobbet flyter allt på som vanligt och jag trivs jättebra. Det är skoj att jobba där och jag har riktigt trevliga arbetskompisar. Det är en bra stämning och nu går vi alla och bara ser fram emot att få se våra nya chefer tillträda. Dessutom längtar vi som ska bemanna det nya kontoret efter att få öppna nu i slutet av novembet! Det ska bli så skoj att gemensamt få öppna detta kontor och lägga upp de nya rutinerna och möte de nya och gamla kunderna!

Nä nu ska jag börja göra kvällsmat, det kommer att bli lasagnetter och jag hoppas det går hem hos David också. Jag älskar det i alla fall och till lunch åt jag fiskbullar, något som jag också tycker mycket om.

Det är helt enkelt bara för mycket just nu! Jag börjar undra om det är all spänning som är upprinelsen till den oerhörda ryggsmärta som jag fått dras med de senaste veckorna? Jag har så in i helvete ont i ryggen rent ut sagt och nu räknar jag ner tills jag ska få träffa naprapaten på onsdag. Jag hoppas innerligt att han/hon bara kan trolla så att jag kan röra mig normalt igen!

I helgen har jag varit med David i Huskvarna och träffat hans underbara systrar och släkt igen! Davids såvger Lasse fyllde 40 och det firades igårkväll med både hans och Davids släkt närvarand. Ett tjugotal personer och det var riktigt trevligt! Kände dock att jag kanske var lite tråkig, men mina tankar var då och då under kvällen på annat håll. Jag tänker mycket på Yvonne och det jag skrev om i förra inlägget och sen är det utöver det min farmor som opereras på tisdag, också för cancer! Det är bara så otroligt jobbigt och jag fattar inte varför de ska drabbas! Farmors tumör sitter utvärtes och verkar vara väl avgränsad så jag håller tummarna för att operationen går väl på tisdag.

I lördags på förmiddagen var mina tankar i alla fall skingrade från allt skit som händer för då hade jag och David hand om hans tre syskonbarn och var med dem på något som kallas för Monkey Land och de hade så otroligt skoj därinne. Jag och David var med och lekte tjuv och polis och även herren på täppan. Skoj att se barn och deras underbara skratt, det är så lätt med barn för de är ärliga rakt igenom och jag tror att jag efter denna helgen har kommit lite närmre Alva, Ida och Oskar!

Nu ligger jag i sängen med Irma på bröstet, hon bara spinner och jag försöker att inte tänka på hur jävla ont jag har i ryggen. Irma gör det inte mycket bättre genom att hur vigt som helst lägga sig och tvätta sig med ryggen som i en jätteböj. Tänk om man klarade av det, nu kan man ju knappt böja sig!

Over and out och jag ber nu för min farmor och min "lånade" farmor Yvonne. Måtte de båda få leva länge till!!!!

PS. Tack för alla kommentarer i bloggen och sorry att jag inte skrivit så mycket på sistone, men det är mycket omkring mig och då har jag svårt att formulera mig och ta mig tid att skriva! DS.

Jag mår ganska okay idag, men igår mådde jag verkligen skit! En mycket nära vän till familjen (och hon är och har varit som min farmor/mormor under många år) är mycket sjuk. Jag fick reda på att hon har fått tillbaka cancern i tarmsystemet samt att hon fåt cancer i bukspottskörteln. När mamma berättade det så gör jag som jag alltid gör av någon konstig anledning, nämligen biter ihop och försöker hålla en stark fasad. Inom mig rasade dock känslorna och jag visste varken ut eller in. Några timmar senare skulle vi få främmande och jag tappade sugen lite. Jag försökte också ringa sjukhuset, men hon pratade i telefon hela tiden så det var upptaget, vilket var ganska befriande för då slapp jag ta tag i mina egna känslor.

Igår efter att våra gäster gått kände jag att nu måste jag ta tag i det och ringa. Jag vill ju prata med henne, samtidigt som jag bara vill lägga benen på ryggen och springa. Det är så jävla jobbigt när någon är dålig och man inget kan göra för att få personen i fråga att må bättre. Ett tankesätt som jag dock måste ändra på då en person faktiskt kan må bättre bara av att få prata lite med någon man tycker om. Jag fick hursom tag på henne i telefon och vi pratade i 20-30 minuter om hur hon mår, hur jag och David mår och lite smått och gott. Hela tiden sitter jag med en stor klump i halsen och bara hoppas att jag kan hålla mig tills samtalet är över. När vi lägger på brister allt och jag kan inte sluta gråta. Det känns så hemskt att någon ska drabbas så mycket av all skit som finns. Cancer är ett jävla mög som jag hoppas att vi en dag hittar ett bra botemedel mot, men just nu ser det mörkt ut. Hon har redan plockat bort en bit av tarmen och frågan är om de kan operera mer. Hon kan bara äta flytande föda för som jag förstod det så stoppar tumörerna i tarmen upp vanlig mat så att hon får kräkas upp den.

Jag sitter här just nu och tårarna bara trillar ner för kinderna och jag känner att jag inte orkar ta in tanken på att hon är jättedålig. Det känns lättare att bara fly undan….

I helgen har vi annars haft besök med jättegod middag och vin och igår träffa vi Davids vänner från Göteborg samt hans syster och man från Huskvarna. Så helgen har verkligen gått i ett. Det har varit mycket skratt, men också efter samtalet med min vän mycket gråt.

Nä nu ska jag torka tårarna och ta tag i mig själv, det är ju en dag av måsten idag. Jobbet om ett par timmar och sen försöka att faktiskt se positivt på tillvaron även om det är svårt!

Slutligen vill jag säga TACK Yvonne för att du har funnits där för mig genom många år med skratt och tårar och jag hoppas och ber för att det blir många fler!

Over and out
//Emil

Sitter och väntar på lektion och tänkte att jag då kunde skriva några rader till!

Det som jag tänkt skriva om länge, men aldrig kommit till skott med inträffade under priden och det är verkligen värt ett eget inlägg.

Vi är i vårt samhälle fast i normer och principer gällande hur allting ska vara. Det är dock inte alltid vi ser att vi är så styrda av dessa normer, men under pride märker nog många att de möter på patrull med sig själva.

När jag är var inne i pridepark så hör och ser man en massa, men det som blev mitt starkaste minne under prideveckan var en liten kille som på kvällen gick runt i parken helt själv. Han är uppskattningsvis fem år och det kommer två uniformerade poliser gående i parken och de stannar självfallet till och frågar killen var han har sin mamma och pappa. Pojken tittar storögt på polismannen och svarar som om det vore det självklaraste i värden att han minsan har två mammor, fattade inte polisen det?

Polismannen såg lite generad ut och fick omformulera sin fråga varpå killen svara att de sitter och dricker öl och så peka han mot ett bord inte så långt därifrån. Polismanen pratade en liten stund med killen och när han var på väg att avsluta samtalet för att gå vidare. Frågade pojken väldigt sturskt "Var har du din MAMMA och PAPPA då?".

Jag log med hela ansiktet när jag hörde konversationen och sen den slutklämmen där killen kastar tillbaka den förutfattade meningen till polismannen.

Detta är något som skulle kunna hända mig också för vi är alla så fast i de normer som finns i samhället. Jag gör vad jag kan för att inte ställa en sådan fråga utan det är bättre att fråga om föräldrarna så är det upp till barnet att avgöra vad jag får för svar. Detsamma gäller den ständiga frågan vad min flickvän heter och man får svara att min pojkvän heter David. Det är sådant som jag hoppas kommer ändra sig i samhället, men det är en lång bit kvar.

Nä nu kan jag inte svamla på för nu börjar lektionen!

Är tre ord som tillsammans är otroligt viktiga för alla människor skulle jag vilja påstå. Det är viktigt att känna sig älskad och även om någon visar att de hyser starka känslor för någon annan så är det otroligt viktigt att man också säger orden!

I veckan såg jag och David en film som heter Georgia Rules och filmens kontenta handlar om att inte bara våga visa sina känslor utan också vikten av att säga det till varandra. Filmens tre huvudkaraktärer (mormor, mor och dotter) har bestående sår i själen för att de inte känner sig älskade av respektive förälder. I en scen i filmen frågar maman sin mor (mormorn) om hon verkligen älskar henne. Mormorn svarar då att det är väl självklart att jag älskar dig, varför skulle jag annars sätta upp regler som skulle följas samt bry mig om dig? Svaret var ju självklart, men dottern hade gått genom livet och känt sig oälskad. Detta hade sedan förts vidare till nästa generation, vilket innebär att tre generationer skadas för att ingen i familjen säger de tre viktiga orden "Jag älskar dig"!

Det finns de som har lätt för att säga det och de som har otroligt svårt att säga det. Jag tror att det beror på hur man är uppväxt. Jag kommer själv från en familj där man säger "jag älskar dig" innan man skiljs åt, när man blev nattad osv. För vem vet när det är sista gången man ses? Det är så mycket som kan hända i denna hemska värld och jag vill inte skiljas från någon jag älskar utan att denne vet om hur mycket han eller de betyder för mig!

Det finns de som har otroligt svårt för att säga det också och där kan det säkerligen vara att man inte är van vid det från barndomen. Det som då är problematiskt är att jag kan se att någon älskar mig genom dennes handling, men om jag inte får höra det så känner jag mig oälskad och kan fråga mig själv om jag är omtyckt. Det kanske uppfattas som löjligt, men det är faktiskt otroligt viktigt!!!

Detta blev kanske snurrigt, men jag kände bara att jag måste kommentera filmen och jag kan varmt rekommendera er att se den!

Nu har jag lugnat ner mig och sitter och tittar på Morden i Midsummer. Alltså jag tror inte att det är tvätten i sig som fick mig att gå i taket idag. Jag tror det är många olika saker som legat under ytan och hla tiden fyllt på bägaren och nu när min nya fina gula tröja blev missfärgad så blev det droppen som fick bägaren att rinna över.

Jag är ytterst sällan arg, men idag var det faktiskt ganska skönt att få ge utlopp för sina känslor och få en nystart. Det är dock jobbigt när andra kommer i kläm och tror att det är de som är roten till en persons illska. Så var inte fallet, det låg ju hos mig så jag fick dåligt samvete och köpte lite ostbågar till David så han hade något att knapra på när han tittade på friidrotten. (Det är bra att köpa sånt man inte själv tycker om så behöver man inte frestas…)

Imorgon ska jag försöka bada Wera medans David är på jobbet och testa min nya trimfläkt som jag köpt idag. Det ska bli skönt att få bada igenom dem och slippa att de hårar så mycket. När jag bodde i Malmö så badade jag Irma och Wera varannan vecka och det är så underbart skönt att slippa hår överallt så jag ska försöka få in den rutinen här också.

Nä nu ska jag se upplösningen av Midsummer och jag hoppas att det blir den som jag tror är mördare denna gången!

men det är som man säger borta bra men hemma bäst!

I onsdag, torsdag och fredag var jag och killen i Jönköping och hälsade på hans släkt och vänner. Det var mycket trevligt och började med en lunch och kortspel hos hans morföräldrar i onsdags. Maten var jättegod och att spela kort gillar jag så det var självfallet också skoj. Dock var jag inte riktigt med på noterna när det gällde spelets regler. Nästa gång kommer jag dock att vara på det klara med hur man spelar det. På kvällen var det middag hos Davids föräldrar och kebabbpizza är något av en favorit för David och han anser att det inte går att få så god kebabb som man får i just Huskvarna/Jönköping. Det var en trevlig kväll med gott vin och trevligt samtal. Det är alltid trevligt att träffa Davids föräldrar och att bara vara i lugn och ro.

På torsdagen var vi och hälsade på en av Davids kompisar som precis skaffat hus. Det var ett jättemysigt hus och det var så att man för en liten stund vart sugen på att också ha ett eget litet hus, men sen kom insikten att det alltid är en himmelens massa arbete med hus. Det ska målas, klippas gräs och sen fixas och donas lite överallt. Det är mer än jag pallar med efter en jobbig arbetsvecka. Då räcker det gott för mig med att lägenheten måste städas, tvätten tvättas och mat ska handlas hem. Däremot är jag grymt glad att de hittat sitt drömhus och att jag har min lägenhet och en dröm som faktiskt blivit verklighet att få bo i Stockholm.

På eftermiddagen skulle David träffa en gammal skolkompis från universitetet och jag hade insett att de borde träffas själva så jag gick till biblioteket i Jönköping och började göra lite av alla de frågor som måste besvaras innan jag börjar jobba på banken. Det var ganska skoj att sitta med juridiska spörsmål igen, men det märks att kunskap verkligen är en färskvara som om den inte används frekvent tappas till en viss del. Jag satt på bibblan och funderade över mitt liv också och det resulterade i ett blogginlägg som kan läsas lite längre ner…

På torsdagskvällen var det så middag med två av Davids goda vänner och det vart mycket skratt, även om jag tyvärr hade tankarna en hel del på annat håll så försökte jag hålla skenet uppe. Vet inte varför, men just denna kvällen måde jag så in i skogen dåligt i bihållorna, men också rent psykiskt. Det som dock var det bästa på hela kvällen var att jag fick se min älskade så glad och skratta mycket. Det är mer än tillräkligt för mig. Jag älskar verkligen honom och att se honom så glad gör mig i grund och botten också glad!

På fredagen så var det dags att bege sig hemåt igen och jag började köra. Det gick undan och vi avverkade mil efter mil och David slumrade lite. När det var dags att byta så var jag helt slut och satt och funderade en massa när David körde. Det var tankar som for igenom skallen om och om igen och jag hade ett djupt samtal med mig själv. Mitt i det samtalet så frågar älsklingen vad det är för som han säger: "Det ser ut som att du sett döden och mingiporna kan ju inte vara längre ner på dig". Jag tänkte inte så långt att jag rent kroppsligt förmedlade det jag tänkte, men det var ett otroligt jobbigt samtal jag hade med mig själv, men jag tror jag kom fram till något i alla fall!

Jag fortsatte att tänka, men nu på lite roligare saker som Pride och att mina föräldrar snart kommer på besök när David återigen påkallade min uppmärksamhet på en vit pickup som körde rent ut sagt för jävligt. Jag vet inte vad föraren var påverkad av, men något var det. Vi tog reg nummret och försökte hålla bilen under uppsikt och han kryssade fram och tillbaka mellan körfälten och höllt på att krocka ett par gånger under tiden vi iaktog den. Slutligen blev jag kopplad från polisens anmälningscentral till polisens kommandocentral och fick prata med en mycket trevlig polisman. Han bad oss följa efter den vita bilen och när jag konstaterade att det var omöjligt utan att bryta mot hastighetsbegränsningen så sa han att sålänge vi inte utgjorde fara för oss själva och omgivningen skulle vi följa efter, men dock inte överstiga 180 km/h och det var det inte tal om vi låg någonstans runt 140 km/h. Inom loppet av tio minuter kom så en målad polisbil upp vid vår sida och komandocentralen bad oss sakta in och släppa in polisbilen mellan oss och den vita bilen och inom några minuter hade de stannat och vi kunde lungt köra vidare. Det kändes bra att kunna hjälpa till både för medtrafikanter och inte minst för den som körde bilen som stannades. Vem vill ha ett liv på sitt samvete? Om ni ser något som inte är som det ska i trafiken så ring 112 alternativt om det inte brådskar (vilket det nog alltid gör i trafiken) så kan man ringa polisen direkt på 114 14 men då hamnar man i kö! Vill avsluta denna lilla del om Polisen med att jag är grymt imponerad över hur fort de handlade från det att jag ringde till att de stoppade bilen. Det gick undan och väldigt smärtfritt, superbra jobbat!

Slutligen var vi så hemma och jag var helt död. Vi åt thaimat och sen såg vi en film och därefter var klockan 21 och jag var så slut så jag gick och la mig för att sova för natten. David var inte ett dugg trött och såg någon film. Denna gången tror jag dock inte att jag hade lagt beslag på hela sängen, eller jag hoppas det i alla fall!

Nu ska jag vila igen, man är inte helt i form det är bara att inse!

Dagens inlägg kommer handla om att vara ute som homosexuell eller inte och vad det för med sig. Jag gjorde själv ett avtal med mig den dagen jag kom ut att nu ska jag inte gå och bära på några hemligheter gällande min läggning och jag ska bara vara den jag är. Den enda skillnaden på mig och en heterosexuell kille när det kommer till det sexuella är att jag vill vara med en kille och han vill vara med en tjej.

Jag är också av den åsikten att om vi som är homosexuella inte är öppna med vår läggning så kommer det också att dröja otroligt länge innan acceptansen ökar i Sverige. Jag ska kunna gå och hålla min pojkvän i handen på stan utan att någon ska reagera på det. Jag ska kunna gå och handla och fråga min älskling vad han vill ha till middag utan att någon ska reagera och jag vet med mig att det också allt som oftast är fallet.

Det som då gör väldigt ont i mig är de som säger att de är öppet homosexuella och sen inte vågar stå för sina känslor. Jag älskar min pojkvän över allt annat, men just på denna punkt är vi riktigt långt isär varandra i åsikter.

Han anser att han är öppen mot sin omgivning då hans släkt och vänner vet om att han är homosexuell och att han är tillsammans med mig, men att hålla handen på stan eller som idag när vi klippt oss och han skulle köpa vax och jag bara konstaterade att jag redan köpt det och att det är onödigt att ha två burkar så surnar han ihop. Jag har ju nämligen ”röjt” hans heteroalibi just vid det tillfället och han anser inte att andra har med vår läggning att göra.

Detta stör mig något så in i helvete då jag har lovat mig själv att inte anpassa mig efter omgivningen och den jag lever ihop med vill att vi ska anpassa oss efter omgivningen och inte visa att vi är ett par utanför bekantskapskretsen. Jag är trött på att behöva väga orden när vi är ute och uppträda som att han är en killkompis.

Homo gjorde under förra året en utredning där man kartlade hur homosexuella agerade på arbetsplatsen för att undvika diskriminering. Rapporten bygger på en stor enkätstudie och därefter gjordes djupintervjuer och en majoritet av de som ansågs sig vara öppna med sin sexuella läggning visade sig vara det endast inför den närmsta kretsen.

Det är svårt för mig att förstå varför man hela tiden försöker undvika att konfronteras med heteronormen. Hade jag varit en tjej och tillsammans med min kille så skulle varken han eller omgivningen reagera på kommentaren om vaxet idag, men nu har vi samma kön och han är rädd för att gå emot normer och därför viker han sig utan att ens se att han är ett offer för de strukturer vi har i dagens samhälle!

Det är helt sjukt att många homosexuella uppfattar strukturproblem som personliga problem och att det har ingen annan med att göra. Det är ju otroligt påfrestande att hela tiden behöva vara vakande mot sing omgivning och jag pallar inte av att vara det hela tiden.

Jag är helt öppen med min läggning och jag är glad att jag slipper att ljuga, undanhålla sanningen och komma ihåg för vem man har berättat vad. Jag vill kunna sitta som vem som och fika på jobbet och berätta att jag och killen var i skärgården i helgen eller att jag och min pojkvän ska på semester osv. Varför ska detta bara vara något som heterosexuella ska få åtnjuta? De kan prata om vad deras respektive har för sig, ska då inte jag få göra samma sak? Jag är stolt över den jag är och jag är glad och stolt över den jag är tillsammans med, varför ska jag då undanhålla honom från de som finns i min omgivning?

Sist vill jag avsluta med att jag tror att de som är inne i hela den här karusellen och anser att deras privatliv är deras, vilket låter fint. Kan ni i så fall tänka på om alla andra som är heterosexuella också är så privata? Att de aldrig nämner sina respektive, att de aldrig håller i hand på stan, att de aldrig pussar eller kramar varandra när de ses på stan osv. Jag tror nämligen bara att ni lurar er själva.

Vill avsluta dagens inlägg med några rader från ”Kom Ut” som var för förra årets Pridelåt och de stämmer så bra på detta inlägg!:

”Kom ut, Livet är en fest!
Kom ut, När det är som bäst!
Kom ut, Inget är som förr!
Kom ut, Glänta lite på din dörr!
Kom ut, Ge dig själv en chans!”

Det är det jag tycker att alla ska göra, leva livet och njuta av det! Vågar alla vara öppna så kommer inget att vara som förr och jag tycker att vi alla är skyldiga oss själva att ge oss en chans att leva utan att behöva lura in oss i en massa lögner eller försök att inte bli avslöjade!

Nu börjar man närma sig, det man sett fram emot under sex långa månader! Det är målet som man har jagat efter i fyra år och som under de senaste sex månaderna bara funnits som en hägring bakom nästa sandkulle. Nu på måndag lämnar jag in min masteruppsats och det kommer bli en riktig lättnad att bli av med den. Visst har den varit rolig och utvecklande att skriva, men samtidigt har det varit en evig stress och jag har ju sådana krav på mig själv att jag ibland undrat om detta är det rätta. Gör jag rätt som har sådana krav på mig själv? Är ett VG så mycket värt? Jag kan lungt säga att jag har omvärderat ett betygs betydelse sen jag fick mitt jobb, de sista fyra veckorna har varit grymt svåra att få motivation för. Jag har mitt på det torra och då försvan all glöd som borde vara där när man är på upploppet. Ni vet när man springer och får håll då ger man oftast upp, men blir man jagad då springer man ta mig tusan lite till och struntar i smärtan. Det är där jag har varit….hållet har kommit, men jag har fortsatt springa för jag har haft panik över att inte få ett arbete. Nu när man har sitt på det torra och det börjar ta emot lite ja då känner man att det lika gärna kan vara. Har dock haft mycket sympati för min medförfattare så jag har kämpat på ändå.

Det ska bli så underbart att få lämna in uppsatsen att få känna att jag kan lägga mina fyra års studierr tilll handlingarna och se tillbaka på den oerhörda personlighetsutveckling jag har haft under dessa fyra år. Jag har gått från att vara en kraftigt överviktig kille på 107 kilo till att vara en hyfsat normalviktig kille på 77 kilo. Jag har gått från att vara heterosexuell (homosexuell i gaderoben) till att nu vara ute med det för allt och alla och samtidigt har jag börjat engagera mig otroligt mycket politiskt och fått uppleva så otroligt mycket mer än jag kunde få drömma om!

Jag har träffat på nya vänner som finns nära mitt hjärta och jag har fått säga vad jag tycker och tänker och som alltid annars (men jag har inte insett det tidigare) så lyssnar människor på mig. Per en kompis till mig som jag ibland skämtsamt kallat min personliga hjärnskrynklare säger att han har märkt en sådan otrolig skillnad på min självkänsla från det att vi lärde känna varandra för snart 3 år sedan till den jag är idag. Det ska faktiskt erkännas att jag känner av den skillnaden själv också och det är UNDERBART!

Jag är otroligt lycklig också för att jag har fått träffa David och att vi snart kommer vara sambos. Han är en helt underbar kille även om han på mångt och mycket är min raka motsat, men det är väl som man säger att "opposites attracts"! Vi brukar säga att jag är en kille som har hundra järn i elden och mitt liv går oftast för fort medans han är lugnet själv och kan vara nöjd med att bara vara, vilket jag har oerhört svårt för.

När det kommer till politiken så är jag ledsen att jag inte hunnit med att skriva här på bloggen om allt som sker i vårt avlånga land, men en sak måste jag bara få kommentera såhär lite kort och det gäller det äldre paret som efter över 60 år som gifta nu skiljs åt av kommunen. Jag vill fråga de ansvariga i den kommunen var de har sin ryggrad? Det är i mina ögon inte bara ett grymt beslut utan också ett känslokallt beslut. Visst det kan vara trångt med platser, men någon lösning måste väl kunna finnas på problemet?

Nä nu ska jag återgå till min analys och slutsats, men jag lever i alla fall och mer blogginlägg är att vänta!

Idag var jag bättre på att producera inlägg, får väl säga att de ska väga upp för den dåliga updateringen av bloggen på sista tiden! Jag satt och såg på sammandraget av QX gaygalan och jag måste säga att jag fick rysningar och började gråta när Anders Öhrman skulle dela ut pris. Det var inte för prisets skull som jag satt med gråten i halsen och sedan fällde en tår, utan mer för den otroliga smärta en ung kille/man känner nu när han blivit utslängd ur sin familj. En mor och en far sitter där någonstans i vårt avlånga land och har dragit undan mattan för en ung kille bara för att han råkar förälska sig i sitt eget kön.

Det är 2008 och det är för jävligt att det fortfarande är ett så trångsynt land vi lever i! Jag mår illa, blir förbannad, ledsen, upprörd och ja jag vet inte vad mer jag blir eller vad jag ska säga, men detta är helt enkelt oansvarig av föräldrarna! Hur kan man bara överge sitt eget kött och blod? Kan någon förklara det för mig? Vad är det för fel i huvudet på dessa människor?!

Jag var väldigt nervös när jag skulle komma ut, det finns ju alltid en risk för oss alla att detta händer att vi upplever våra och nära som något helt främmande bara för att ett par ord kommer över läpparna. Sen så finns det sådana som Åke Green som undrar varför bögar hela tiden måste hävda att de är bögar. Ja du Åke ett svar på det är att för det första är det ett helvete att leva innan man kommit ut och sen när man väl är ute måste man kämpa emot fördomar om inte dagligen så väldigt ofta. Världen är full av homofober som man hela tiden måste vara orolig att stöta på och man måste komma ut inte bara en gång utan väldans många gånger.

Sådan som Åke Green kan med lätthet prata om sin fru och därmed så outar han sig som heterosexuell, men om jag som bög säger att jag och min pojkvän ska göra ditt eller datt ja då är det bögar som outar sig igen och det är ju samhällsfarligt.

Usch detta blev ett lite rörigt inlägg, men jag hoppas att ni hänger med. Det är inte bra att skriva när man är lite upprörd, men det kommer nog mer på detta en annan dag!

Ha en underbar fredag därute!

Satt och läste lite bloggar på väg mot Växjö där DEMOS ska ha sitt årsmöte. Kom in på Charlie Weimers blogg och Det som fångade min uppmärksamhet där idag är ett inlägg om HIV och hur lagstiftningen ser ut idag.

För er som inte är insatt i den svenska lagstiftningen gällande smittskydd kan jag lite snabbt berätta att en person som är smittad med HIV är skyldig att berätta om sin sjukdomsstatus för alla sexualpartners, vilket kan anses vara en självklarhet. Detta är med anledning av att vi vill stoppa smittspridningen av HIV. Det som dock är fel med gällande lagstiftning är att allt ansvar har lagts på den som är smittad. Weimers går åt Lena Lennerhed som är ordförande för RFSU om hennes åsikt som är att dagens lagstiftning fungerar kontraproduktivt.

Jag däremot håller med Lennerhed helt och hållet när hon säger att ”informationsplikten riskerar att invagga människor i en falsk trygghet, där man utgår från att den som inget säger är fri från hiv. Smittskyddslagen lägger hela ansvaret på den smittade.” Det är nämligen så att det finns flertalet individer som aldrig testat sig mot HIV och om de skulle vara smittade och ingen frågar om deras HIV status samt att ingen säger något om att de aldrig testat sig så utgår parterna från att de är fria från sjukdomen.

Det är därför viktigt att vi för det första börjar testa alla som testar sig mot klamydia mot HIV och då kanske vi skulle kunna få en uppfattning om hur stor spridningen av HIV är och kan aktivt bekämpa det. Vi måste också lära oss att fråga om vår partners HIV status och inte utgå att denne är fri tills motsatsen är bevisad. Det är inte alla som har testat sig mot HIV och kan alltså inte veta att de bär på sjukdomen och då försvåras självfallet också anmälningsplikten! Det är klart att man ska upplysa den man har sex med om sin HIV-status och det tror jag inte att någon tycker är fel, däremot måste vi också börja fråga de vi har sex med ifall de har testat sig mot sjukdomen och inte minst har vi testat oss själva?! Det är nämligen ett första steg!

Det absolut bästa vore om alla började använda kondom, tänk vad det skulle kunna medföra! Vi har alla ett aktivt val som vi kan göra och det är att använda kondom eller inte samt att fråga eller inte fråga om sexpartnerns HIV-status!

För att avsluta så kan jag väl säga att den som inte frågar om en partners HIV-status och den som inte använder skydd och blir smittad av HIV får skylla sig själv! Hårt, men sant.

Det var inte igår som man faktiskt tog sig tiden att gå en skön promenad och hälsa på en vän! Tack Emma för trevligt sällskap! Det enda som är farligt med Emma är att hon gör grymt god kladdkaka och det är svårt att bara ta en liten bit… Jaja en gång är ingen gång eller hur det nu var som Björn Rosenström sjöng.

Sen så håller jag på att packa nu inför Stockholmshelgen och det ska bli så skoj! Har sett så fram emot detta länge och jag saknar David massor också. Ska bli skoj att han ska få träffa lite av mina vänner och jag hoppas att de också ser fram emot att få träffa honom!

Nä nu ska jag packa klart och vi höres,
Over and out

Det är med en oerhörd sorg i mitt hjärta jag skriver ikväll! Jag försökte redan igår, men jag kände mig bara så tom. Ja det gör jag fortfarande! Jag har gråtit massor sista tiden som jag skrivit i bloggen också, men just nu känner jag mig bara helt innehållslös och jag vet inte om jag ska gråta eller inte gråta.

Det kom inte en enda tår under gårdagen och jag kände mig bara helt känslokall, men idag när jag varit hos min faster och träffat min kusin och faster tillika Davids mamma och bror så kom allt över mig. När jag kom hem efter att träffat pappas syskon med mamma och syrran så var det bara tomt och jag satte mig i soffan….kunde inte ta mig för något alls. Sen brast det som om någon vred om kranen. Jag kunde inte sluta och tårarna har bara flödat, de gör de fortfarande från stund till stund.

David blev 26 år och jag hoppas att han har det bra där han är nu! Jag hoppas att han och farfar har fått återförenas på andra sidan! Jag vet hur mycket de tyckte om varandra och om de idag är tillsammans så är det glädje vi kan föreställa oss i deras ögon!

Jag är tacksam att han slapp lida och att allt gick så fort, men samtidigt är jag chockad över att det hände nu! Visst han hade problem med hjärtat, men att det skulle ske nu, här och på detta sättet!?

Jag känner mig också mer ensam än någonsin! Jag vet att jag har min släkt runtomkring mig och jag led så med min faster och kusin idag. Jag såg hur de sakta tar in bit för bit som vi alla måste göra för att inse att han inte finns med oss längre. Jag skulle vilja ha någon utomstående här just nu, någon som bara kan hålla om mig och låta mig gråta ut. Det är så otroligt jobbigt!

Jag hoppas att du får vila i frid David och jag hoppas att du finns någonstans därute med alla våra nära och kära som lämnat jordelivet!