Varför följa stigen, när jag kan gå där det inte finns någon stig och efterlämna fotspår?

Nu ska det alltså vara något av högsommar ute, men det jag ser är en molnig himmel och blåsten som tar tag i de fina träden utanför fönstret. Det är runt 16 grader i luften och det är väl ändå skapligt att det är uppehåll och att man kan vara ute utan att förfrysa.

Det har gått en vecka sedan sist, en vecka med mycket som fått mig att fundera över hur snabbt omvärlden kan förändras, men också en vecka som fått mig att inse att jag är en mycket stark person om jag bara ger mig fan på det. Jag får väl ta det i ordning annars blir det nog svårt att hänga med.

I helgen som passerade var det kongress för S-studenter och det var med blandade känslor jag entrade kongresslokalen på lördagen. Det var en sorts glädje för att äntligen skulle jag få se det som utgör förbundet igen och det är svårt att förstå att det redan gått ett år sedan sist. Det var också en sorts vemod då ny förbunsstyrelse ska väljas och jag själv valt att inte ställa upp för val på någon post. Jag vill dock passa på att tacka alla de som försökt få mig på andra tankar! Det värmer verkligen i hjärtat och jag hoppas att jag kommer fortsätta vara aktiv, men på andra sätt.

Det var en bra kongress med mycket debatter och åsikter. Jag blev avtackad och när Kajsa sa att jag är den i förbundsstyrelsen som varit utan tvekan mest privat och också anser att politik är privat så kände jag mig riktigt stolt! Jag står nämligen till 100% för den jag är och HBT politiken som jag ansvarat för är väldigt privat för mig då det rör mig i mitt liv hela tiden. Jag är nämligen inte som alla andra, jag passar inte in i den norm som finns i samhället och då måste jag se till att hela tiden synliggöra de problem som finns och det har jag gjort på varenda styrelsemöte med S-studenter och jag är stolt att förbundet t.ex. var först inom socialdemokratin att förorda civiläktenskap och även att vi varit aktiva i debatten. Jag är också stolt och tacksam mot de förbundare som deltagit under pride de två åren jag ansvarat för det och gjort det till en av förbundets höjdpunkter.

Jag vill dock också passa på att poängtera för de som inte känner mig så väl att jag driver inte bara HBT politiska frågor, men då dessa frågor inte tillhör det "normala" så sticker det kanske ut och tanken blir att det är det enda jag sysslat med….

I veckan har jag också varit orolig för min familj då min morbror ligger på sjukhus och är mycket dålig. Jag är orolig för min mor, morföräldrar, moster och morbror. Det tar på krafterna när någon i familjen mår dåligt och jag vet att vi alltid finns där för varandra, men det känns minst sagt motigt att sitta i Stockholm när jag borde vara i Malmö.

På jobbet är det också hela tiden förändringar. Sen jag började på kontoret för ett år sedan har 13 slutat/bytt arbetsplats och i måndags tog det hela priset då min chef samt en kollega meddelade att de kommer sluta efter sommaren. Då är det 4 stycken bara denna månaden som valt att gå vidare på sina vägar. Det är inte konstigt att man ibland knappt vågar gå till jobbet, vem vet liksom vad som sker efter denna helgen? Någon mer som ska sluta? Själv har jag beslutat mig för att sitta stilla i båten nu och se vad som händer och sker, men det känns bra att jag nu är fastanställd.

Detta är alltså anledningen till att jag helt enkelt inte orkat blogga. Jag har helt enkelt alldeles för mycket att skriva om, men jag kan inte kanalisera det hela och få ner det på pränt…jag vet bara att jag kommer sakna politiken och hoppas att jag lyckas bygga en plattform även här i Stockholm. Jag vet att min familj finns där för mig, men också för varandra, jag vet att jag har ett jobb något som är få förunnat i den kris som blåser över världen. Ja jag vet helt enkelt att jag kommer klara mig!

Ha en underbar midsommar därute så hörs vi!
MEGAKRAM Emil

Ja det är synd att påstå att jag är direkt överaktiv här på bloggen, men jag tänker ofta på att skriva. Det är dock lite grejer som pågår just nu som jag inte kan skriva om i bloggen, men så fort det är något klart kommer jag självfallet att skriva det här. Det är i alla fall en utveckling som känns glädjande även om jag inte riktigt vet vad den kommer att medföra.

En annan glad nyhet är att David bestämt sig för att köpa en ny bil. Visst jag fick också säga vad jag tycker, men det är han som tagit besult och som också ska köpa så jag kommer få åka riktigt fint framöver. Det blev beslut om en Seat Leon efter att ha besökt de flesta bilfirmorna och tittat på bilar i den klassen vi var ute efter. Det är en miljöbil, vilket känns bra då man måste tänka på miljön. Sen att etanol kanske inte är världens bästa drivmedel det heller är en helt annan historia.

Annars mår jag riktigt bra just nu! Det funkar bra på jobbet, jag har lite att se fram emot, men också att sluta tänka på. Jag har mer och mer funnit mig i vad det är jag ska göra och vad jag inte behöver göra. Det finns ingen anledning att oroa sig över saker och ting som inte ligger inom ens eget ansvarsområde.

I helgen bär det av till Göteborg för kongress/konvent med S-studenter. Det är lite vemodigt att åka dit då jag efter denna helgen inte längre kommer vara HBT-ansvarig styrelseledamot i styrelsen utan blir en föredetting. Jag hyser dock mycket varma känslor gentemot studentförbundet och hoppas kunna fortsätta att engagera mig lite där. Jag kommer också att försöka engagera mig mer igen i politiken, inte minst i min områdesförening. Det är ju svårt att börja om på ny kula, men samtidigt spännande. Måste bara våga ta klivet ut i det dolda!

Annars händer det inte så mycket, snart semester och det ser jag fram emot! Blir en liten roadtrip och vad kan passa bättre med ny bil? Blir besök i Skåne, Halland, Småland och Västra Götaland som det ser ut just nu. Blir teaterbesök, slottsövernattning och en massa annat spännande tror jag.

Ha en underbar dag på er och om ni är i Stockholm så tänk på att det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder vilket jag märker som har vita jeans idag när det ösregnar! *ler*

Det är krävande, mycket krävande att öppna upp sig själv så totalt för en annan människa. Att sitta där och blotta sitt inersta. Det blir tårar, men också skratt och timmen går ibland olidligt långsamt och ibland så fort att man undrar om man verkligen varit där hela tiden.

Jag pratar såklart om mina besök hos kuratorn/psykologen som jag nu besökt åtta gånger. Det är svårt att beskriva de känslor som bubblar inom en ibland, men att få stöta och blöta med någon som faktiskt inte känner mig, inte dömmer mig utan bara lyssnar och försöker få en att vrida och vända på tankarna tills man själv vet vad man känner det är en ynnest.

Idag så pratade vi mycket om hur det fungerar i arbetslivet, hur mobbingen påverkat mig både positvit och negativt och jag har påbörjat ett asjobbigt arbete mot att bli en starkare och mer självsäker individ. Vi har också pratat om hur min osäkerhet samt saker som har hänt tidigare i mitt liv och i förhållanden har påverkat min osäkerhet på olika sätt och hur jag ska bearbeta detta. Hade ju inte tur med killar från början om man säger så, min första så kallade pojkvän bedrog mig mer än halva tiden vi var tillsammans med en annan kille. Andra var bara allmänt oseriösa osv. Detta har ju självfallet också påverkat hur jag tänker och reagerar idag. Klart som fan man är och blir svartsjuk ibland, men det får ju inte påverka ens liv alltförmycket.

Det där med svartsjuka är en otroligt jobbig sak att skriva om och kanske något jag inte ens borde skriva om, men det finns där och det är jobbigt. Jag kan ibland vara så vannsinigt avundsjuk på de som inte blir svartsjuka och för ett år sedan trodde jag att jag inte heller skulle vara det. Jag har i stort sätt aldrig varit det tidigare och det var väl därför jag var så blåögd med den första killen som bedrog mig, men efter det så finns det något inom mig som gör att jag är fruktansvärt osäker.

Nä ska inte ge mig in i detta mer, ville bara konstatera att det är skönt att han någon att prata med, jag är sådan som människa att jag behöver ha någon att prata med och om jag inte får det så mår jag helt enkelt jävligt dåligt.

Ha en underbar dag därute!
//Emil

Go kväll,

Idag har vår underbara vän Per varit här och hjälpt oss att borra upp den nya hyllan som vi köpte på Mio i Söndags och den blev så fin brevid den nya spegeln. Så glad att det änligen känns klart i hallen och att vi sakta men säkert fixar till detalj efter detalj i vårt fina hem. Det finns såklart alltid något som man vill ändra på, men sånt är jag ganska dålig på att se så det blir oftast bäst när jag får se resultatet av ändringen som jag borde sett behövdes, men jag inser det först när ändringen är genomförd! *ler*

Jag borde egentligen sova nu, klockan är en bit efter 23 och detta var pice of cake för bara ett och ett halvt år sedan, men nu är det en bra stund efter läggdags. Jag har fått lite nyheter som oroar mig och därför går hjärnan på speed och jag måste varva ner i lugn och ro så nu ligger jag i soffan med Wera och Irma på varsin sida om mig. Det är så underbart att ha de nära…Irma spinner och Wera snarkar. Kan det bli bättre? Nä jag tror faktiskt inte det.

Den jag älskar så otroligt mycket ligger och andas tugnt inne i sovrummet och jag, ja jag bara är. Jag har ingen tv på, ingen musik och det enda som hörs är klockan som tickar och katterna. I normala fall skulle det fått mig att bli rastlös, men nu känner jag bara att det får mig att varva ner och att ta ännu ett djupt andetag. Allt kommer att bli bra och man ska aldrig ta ut något i förskott!

Vill också passa på att skriva att allt är bra med oss i Stockholm och att det går över all förväntan just nu i livet….

Kram på er därute och sov gott!

Det var riktigt skönt att gråta! Det var som om något tungt inom mig fick lite frid och kom ur mig…jag är inne i en process nu och jag tror att den är jättebra för mig. Det finns dock alltid avigsidor med allt och denna avigsidan är att jag blir lättirriterad och det har tyvärr gått ut över nära och kära som jag älskar över allt annat. Jag har varit lätt frånvarande, krävande och inte alltid så lyssnande.

En annan sak som slått mig är att jag inte varit lika frispråkig i bloggen längre som när jag en gång startade den. Då var jag mer öppen och jag tänkte inte igenom det jag skrev så mycket innan jag publicerade det. Nu när jag vet att många av de jag känner läser bloggen så har jag blivit mer fundersam på hur det jag skriver ska tas emot och därför inte skrivit ut allt. Det kanske jag ändrar på nu för jag måste bara skriva av mig!

Detta har på sätt och vis hämat mig i mitt skrivande som var meningen att det skulle vara en ventil och på så sätt skulle jag kunna släppa på alla de tankar jag har. Det är inte alltid skoj att läsa bloggen, det vet jag för en del inlägg (ganska många!) är jättelånga och ibland riktigt tunga att ta sig igenom. Det som också slagit mig när jag ser tillbaka i bloggen är att samtidigt som den är väldigt ledsen och deprimerad i långa avsnitt så finns det alltid en gnutta hopp och glädje.

Jag var iväg till kuratorn igår och detta besöket var nog det jobbigaste hittills och värre kommer det säkerligen att bli, men samtidigt så känner jag att vi är på rätt väg. Jag börjar förstå varför jag t.ex. kan tända på en sekund mot min pappa som jag tycker mycket om och det är helt enkelt att när jag känner att jag har fel eller blir “hotad” så är det direkt istället för att säga; “du har rätt”, alla taggar utåt och så blir det en lång diskussion där ingen ger sig. Detta har även hänt med David som jag älskar över allt annat, men han har precis samma sätt att trigga igång mig som pappa. De är för övrigt lika i mycket de två!

En annan sak är att jag genom livet istället för att ta tag i mina känslor av t.ex. att inte räcka till, skam, ledsamhet, glädje och sorg så har jag dränkt mig i aktiviteter. Det har varit på gymnasiet att jag grottade ner mig i skolan, valde till så många kurser jag fick och pluggade jättemycket (men fick med mig en riktigt god vän i Jenny som alltid fanns där för mig!) för att slippa ta tag i mig själv. Jag funderade inte ens på förhållande som de flesta i den åldern både har och skaffar sig. Därefter kom en mellanperiod då jag jobba heltid på djursjukhuset och extra på McDonald’s, inte heller där mycket tid över för att fundera på sig själv och sitt liv?

Sen flyttade jag till Malmö och det var nu jag i alla fall fick en liten ändring i livet och började komma på rätt spår. Jag var helt själv i den bemärkelsen att jag bode ensam i en lägenhet och kände inte någon mer därnere förutom min släkt. Jag jobbade på dagarna på Apoteket, men på kvällarna hade man en hel del tid att fundera. Det var här jag blev medlem på QX och började erkänna för mig själv att jag är homosexuell. Det var också här jag började att sörja det jag missat i livet och att det kom upp en massa känslor som jag inte ville ta tag i. Jag åkte på kattutställningar i stort sätt varje helg och även om jag älskat det jag gjort så är det en sorts flykt från känslorna.

Jag sökte in till högskolan och samma sak nu att jag började som alla i normal takt, jag träffade Thomas som sårade mig rejält och alla gamla sår fläktes upp igen och jag började plugga mer och mer. Till slut fick kattutställningarna inte plats i livet då jag valde till nya extrakurser hela tiden. Allt för att hålla mig ovanför vattenytan, men tillslut brakade allt och jag åkte in till psykakuten i Kalmar och fick då äntligen lite hjälp, eller ja det var vad jag hade hoppats! Jag fick antidepressiva utskrivet (som jag vägra ta för jag ville åt problemet inte bara ha något emot depressionen) och den samtalsterapeuten jag fick ansåg efter två gånger att vi inte behövde ses för att jag var smart nog att klara mina problem själv, för jag kände ju till dem och kunde klargöra vad felet var. Det han dock missade var att jag inte visste hur jag skulle ta mig ur det hela!

Det blev helt enkelt en lång utbildning på kort tid med toppbetyg och stipendie. Alla runtomkring var jätteglada för min skull och jag borde vara jättestolt, men det var jag inte. Jag kände bara tomhet som jag då inte kunde förklara, men som jag nu insett berode på att ännu en flyktväg hade stängts.

Det som dock såg annorlunda ut i livet då var att jag hade en vid min sida som jag älskar mycket och han mig. Men tilliten sattes på ett stort prov då det var långt emellan oss och för en stund så tappade jag all tilltro på att det skulle vara vi. Det som hände gjorde otroligt ont i mig och jag kom åter tillbaka till alla sår från förr som inte fått läka ut. Jag bestämde mig dock för att inte fly för detta är den mannen jag vill dela mitt liv med!

För att göra en lång historia lite kortare så tog jag tillslut kontakt med bankhälsan för att jag mådde så psykiskt dåligt. Jag kunde inte somna på kvällarna och jag var alltid helt slut. En konflikt på jobbet var droppen som fick bägaren att rinna över och jag kände att nur orkar jag bara inte mer. Jag var nästan på väg in i den berömda väggen.

Det är jag glad för idag för nu äntligen kanske jag kan få ro! Kanske bara kan sitta ner och bara vara utan att känna att jag är onyttig eller egentligen borde göra en massa annat. Jag vill också finna den enorma ro och trygghet som jag kan se i David. Jag hade ett jobbigt samtal igår med min älskade igår om vad det är som händer inom mig och jag hoppas han förstår i alla fall en del av det. Skulle så inte vara fallet så hoppas jag att han säger något för om inte han förstår hur ska någon annan kunna göra det?

Jag håller på att tvinga mig själv att inte fly in i något nytt utan att faktiskt ta tag i mig själv, låta mig känna och faktiskt släppa en tår eller två. Det är kanske det kroppen behöver och det var otroligt skönt efter att jag haft min gråtattack igår! Detta blev ett långt inlägg, men jag har så mycket tankar och funderingar inom mig som jag måste få ut. Jag har bestämt mig och det är att en gång för alla göra upp med det förflutna och äntligen hitta fram till kärleken åt mig själv och även om jag är rädd så ska det bara gå vägen denna gången!

Det råder kaos inom mig just nu! Jag är så orolig för min syster så jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Samtidigt är det kaotiskt på jobbet, med massa kunder i kö så jag kom på lunch vid halv tre.

Syrran åkte in akut till sjukhuset igår och blev inlagd redan innan läkaren undersökt henne, för hon har ju en del sjukhusbesök bakom sig så de kände väl att det var lika så bra. Idag skulle de kontraströntga hennes mage som hon har så ont i, men när läkaren kom in så sa han att de lika bra kunde öppna direkt och undersöka på det sättet. Till saken hör att hon har haft mycket problem de sista åren och för inte alltförlängesedan var hon inne på en gastroskopi som inte visade något.

Jag hoppas så innerligt att hon bara kan få bli frisk någon gång och slippa alla dessa jäkla sjukhusbesök!

Sen är jag lite besviken, inte en enda kommentar på föregående inlägg, ska jag tolka tystnaden som att jag skriver för mycket eller för tråkigt?!

Kram på er därute och ha en underbar fredag och helg!

…det var väl roligt? Hurra….NOT! Nu ska det vara vår och det är inte längre en vacker syn att komma upp och titta ut och se hur snön bara faller ner från skyn. Det är nu det ska vara sådär lagom varmt med en sol som tittar fram och bar mark som det snart tittar fram lite snödroppar på. Jag är så trött på kylan och snön nu och vill ha tillbaka det vackra Stockholm som man ser på våren, sommaren och hösten, men som helt försvinner under vintern. Då är det bara grått, grått, grått och mera grått.

Jag vill ha grönt och värme och sol och kommer det inte snart får jag väl emigrera till ett annat land!

Vad händer idag då? Ja jag ska väl försöka gå en långpromenad till, har ju kvar mitt mål på 12 000 steg om dagen och igår fick jag ihop 19 000, vilket kändes skönt när det var gjort. Det är också en sak som jag hoppas blir lättare när det blir ljusare, att gå ut och gå promenader…

Annars tror jag bara det blir avkoppling idag, ska försöka sortera lite kvitton och  papper inför deklarationen. Ser fram emot att få den så att jag kan få min lägenhetsförsäljning i Nybro bakom mig. Vet ju inte hur mycket jag ska skatta ännu, men hoppas att det inte blir mer än det som jag satt undan till just det.

Nä nu ska jag gå och göra mig iordning, ha en underbar dag därute!

PS. Jag kommer med ett långt inlägg framöver om hur jag mår och vad läkaren sa, med tanke på kommentarer jag har fått i bloggen. Jag har inte valt bort att svara, men det är ett jobbigt inlägg att skriva! DS.

Idag har jag varit hos läkaren då jag sen två till tre veckor haft riktigt ont i käken på höger sida. Han trodde att det kan bero på en lagning som jag var hos tandläkaren och gjorde för tre till fyra månader sedan och som nu gör sig påmind. Om man inte får tuggytan helt korrekt (och det kan vara så lite som en halv milimeter) så blir käken lite sne och det resulterar i en inflammation i käken, något som jag nu alltså har. *Suck*

Jag har också varit riktigt, riktigt trött under en lång tid och varit allmänt deppig. Läkaren visste inte ritkigt vad det kunde vara så jag ska fasta från klockan 20:00 ikväll och imorgon ska jag och ta en massa provor. Jag hoppas att han kan komma på vad det är och att det inte är någon form av depression som han också pratade om att det kan vara.

Nu är det snart lunch! Ska bli jättegott och jag är riktigt hungrig nu!

God morgon på er, mina kära läsare.

Ibland så undrar jag vilka ni egentligen är som orkar läsa om allt. Jag måste framstå som lite smått galen emellanåt och då menar jag inte galen i den bemärkelsen att jag skulle gå bärsärkargång, men att jag verkar psykisk instabil.

Jag har ett ganska starkt psyke på många sätt och vis, vilket visar sig på olika sätt, men när det kommer till mina känslor så är jag enormt emotionell och tar väldigt illa vid mig när jag tycker att jag blivit felaktigt behandlad eller när jag märker att min omgivning inte är rak och ärlig.

Jag har under 2008 gått igenom en hel del när det kommer till förhållande på olika sätt och nivåer. Jag har mist två vänner som jag räknade som goda vänner. Den ena hög mig rejält i ryggen fastän jag ställt upp för henne i vått och torrt. Det fick mig direkt att komma tillbaka till den tiden jag var mobbad och utanför, med den enda skillnaden att jag denna gång var stark nog att bara klippa banden och därmed kontakten med personen ifråga. Jag kunde också genom att avsluta kontakten lägga det som hänt hyfsat bakom mig, men jag blev mycket tydligare mot mig själv att jag inte ska kuva mig för att alla runtomkring ska må bra.

Den andra vännen försvann väldigt hastigt och det har jag inte riktigt kommit över för när banden klipptes så var det inte på grund av att vi hade sårat varandra direkt, men indirekt så hade de världsliga omständigheterna gjort att jag för att orka leva vidare inte kunde behålla kontakten. Jag saknar denna person med jämna mellanrum, men på något konstigt sätt så tror jag ändå att det var det bästa. Jag är glad inombords för att allt har löst sig för honom och att han idag är mycket lycklig (det är i alla fall vad jag hoppas att han är!).

Jag är en mycket snäll person som har en ganska sned bild av mig själv och därför hela tiden söker bekräftelse för att inse att jag faktiskt duger, att jag är bra och att jag är värd att älska. Som jag visat gentemot mig själv så är jag ganska stark när det kommer till att inte längre bara ta emot utan faktiskt för att skydda mig själv kan klippa banden mot dem som bara tar min energi och inte kanske för tillfället kan tillföra något. Detta låter säkerligen egoistiskt, men för att inte gå under igen, som jag gjort flertalet gånger så var det ett måste.

Jag har det idag mycket bättre än jag någonsin kunnat tänka mig, jag har ett jättebra jobb som jag ska vara glad över, jag har vänner som finns där för mig när jag behöver dem liksom jag finns där för dem. Jag har en familj som jag älskar över allt annat och som turligt nog är besvarat! Jag har också en pojkvän som jag älskar så mycket att det ibland gör fysiskt ont. Han har en helt underbar familj som verkar ha tagit mig till sig och det är jag så glad över.

Varför mår jag då så dåligt ibland? Ja det kan man fråga sig och om jag bara kunnat ha en hjärna som jag själv kunde bestämma över på ett annat sätt så skulle säkerligen allt vara mycket lättare. Mitt liv har format mig till den jag är och då kan man fråga sig vem jag är? Jag är en riktigt smart person (och nej jag skryter inte och ska snart visa på att det inte är så jävla bra) som har fått en analytisk förmåga utan dess like. Det är mycket bra att ha när man pluggar, men inte lika bra när det kommer till mjuka ting såsom känslor. Jag kan nämligen inte släppa det som jag har problem med utan det ligger och gror i huvudet och bara växer. En fjäder blir lätt en höna när det kommer till känslorna. Lägger man därtill min dåliga självkänsla så är det ett rent jävla aber att vara smart och analytisk samtidigt som man har känslor!

Jag är så rädd för att de på jobbet inte anser att jag är bra nog och därför försöker jag nästan vända in och ut på mig för att hela tiden visa att jag faktiskt kan, att jag också är duktig. Detta är inte så lätt alltid för det sliter på en som person, detsamma gäller hemma där jag om jag t.ex. har lagat mat kan fråga flera gånger om det verkligen var gott för jag hittar hela tiden något fel med det jag gjort och behöver därför yttre bekräftelse på att det är bra. Det gäller också när jag provar kläder osv., men det som är allra värst är att då jag inte älskar mig själv så tror jag aldrig att någon kan älska mig. Detta är så in i helvete jobbigt för fastän jag vet att David säger att han älskar mig och visar det på alla sätt och vis så ifrågasätter jag detta, vilket ni säkerligen förstår är helt idiotiskt. Tänk om den jag säger att jag älskar hela tiden skulle ifrågasätta om det verkligen var så, det är ju apjobbigt ändå så gör jag detta själv. Jag vill det inte och jag försöker verkligen att ta till mig komplimanger och den kärlek jag får utifrån på olika sätt och jag jobbar dagligen på att bli bättre.

Detta blir nog ett rörigt inlägg, men ska jag vara ärlig så berör det mig inte för jag måste verkligen skriva av mig idag. Jag kunde inte sova riktigt i natt för som jag beskrivit nu så förstår ni att jag är väldigt emotionell och i natt drömde jag dröm på dröm. Drömmar har ju den tendensen att ta allt man tänker på, mixa ihop det och sen lägga till och dra ifrån lite. Det är precis som det var i natt. Jag var uppe någon gång och drack vatten, en annan då jag gick på toa och sen låg jag mest och vred på mig. När klockan sen drog igång lite efter 06:00 så var jag helt slut. Jag låg och halvslumra och lyssna när David duschade och fixade lite med frukost. Jag hade dock inte någon direkt lust att gå upp, men jag har lovat mig själv att varje morgon ska jag promenera minst 5000 steg innan jobbet och likaså efter jobbet för att komma upp i minst 12 000 steg per dag och det har funkat skitbra hitintills. Dock så är jag så borta i tankar idag att jag visste när jag steg upp att jag börjar sent, David fråga till och med och jag svarade det, men hjärnan registrerade inte det. Jag drog på mig skorna och sen bar det av till jobbet. Musiken spelades på hög volym i iPoden och jag tog raska kliv framåt. Jag gick till Slussen och tog tunnelbanan därifrån till Hötorget och när jag kommer in på jobbet så frågar mina kollegor varför jag är där en timma tidigare än planerat. Det var bara att ta på sig jackan igen för att ta ytterligare en promenad, så nu när jag börjar jobba har jag redan avverkat 9 000 steg.

Kram på er därute!

Kanske inte riktigt allt, men den bidrar nog till oändligt mycket. Jag kom att tänka på detta mycket just idag för jag prata med en kille som jag känt i ett par år och han har en riktigt taskig inställning till förhållanden. Han resonerar som så att man inte ska leva i nuet utan alltid utgå från att förhållandet kommer att ta slut, det är bara en fråga om när, för inget varar förevigt.

Med den inställningen kan jag förstå att förhållanden tar slut. Mig veterligen är det som så att alla förhållanden har upp- och nergångar, vilket är naturligt. Skulle man då vara i ett förhållande med den inställningen så kanske man inte försöker tillräkligt i en nergång för det är lika bra att avsluta det hela för det kommer ju för eller senare att ta slut ändå. Är detta verkligen den inställningen man bör ha till förhållande och är det möjligt att få något långvarigt förhållande med den tanken?

Det som också slog mig idag (och det har det gjort flertalet gånger tidigare så det finns ett och annat inlägg om det) är hur otroligt rädda bögar är för att bli dumpade och lämnade. Visst är detta ett problem för alla människor, men bland bögar känns det mer som att det hela handlar om att dumpa innan du blir dumpad och hur i helvete ska man då få ett förhållande att funka? Så fort det börjar skaka lite så drar ju en om inte båda gör det och ska man leva så hela livet så kommer man nog aldrig att få ett varaktigt förhållande.

Det jag vill säga med hela inlägget är att jag hoppas att jag inte får den inställningen och att David absolut inte får den! Jag hoppas att vi när det kommer till svårigheter tar oss igenom det och växer oss starkare av det som vi redan varit tvugna att göra en gång och att vi tar tillvara på våra uppgångar och njuter av livet ihop!

Det var lite funderingar från mig denna trettondagsafton och jag hoppas på många kommentarer gällande detta! Intressant att få höra andras åsikter och tankar också!

Kram på er därute och missa för guds skull inte Eva Rydberg ikväll! Uppsättningen är väl värd en titt!

…för jag är förkyld! Jag kan inte heller låta bli att fundera på den reklam som gick på tv för några år sedan med en man som är riktigt förkyld och någon gång under reklamen säger "kvinnor pratar om att föda barn, men då har de inte mött en man som är riktigt förkyld!". Jag kommer dock inte ihåg vad det var reklam för, men just nu förstår jag lite vad han försöker förmedla, även om min förkylning inte är som att föda barn! Dock har jag skitdåliga bihållor så varje gång jag blir förkyld blir det knas i skallen och bihållerna blir fulla med var och det bara spränger i skallen. På grund av detta fick jag igår gå tidigare från jobbet och idag har jag varit hemma hela dagen. Det funkar helt ok om jag inte böjer mig framåt, eller sitter för länge framför tv eller datorn.

Ni som följer bloggen har också kunnat märka att jag varit grymt dålig på att skriva på sistone och även att jag inte svarat på kommentarer. Detta är till stor del på grund av att jag mått skitdåligt över olika yttre omständigheter i livet. Det är Yvonne som är dålig och vi inte riktigt vet hur det kommer att gå. Det är min farmor som opererade bort en tumör förra veckan (verkar dock som att det bara var den och att den var väl avgränsda). Uppe på allt detta så är min syrra sjuk igen och när det kommer till henne så är det en oändlig följetong som jag inte vet om jag ska ge mig in på att återberätta.

På jobbet flyter allt på som vanligt och jag trivs jättebra. Det är skoj att jobba där och jag har riktigt trevliga arbetskompisar. Det är en bra stämning och nu går vi alla och bara ser fram emot att få se våra nya chefer tillträda. Dessutom längtar vi som ska bemanna det nya kontoret efter att få öppna nu i slutet av novembet! Det ska bli så skoj att gemensamt få öppna detta kontor och lägga upp de nya rutinerna och möte de nya och gamla kunderna!

Nä nu ska jag börja göra kvällsmat, det kommer att bli lasagnetter och jag hoppas det går hem hos David också. Jag älskar det i alla fall och till lunch åt jag fiskbullar, något som jag också tycker mycket om.

Det är helt enkelt bara för mycket just nu! Jag börjar undra om det är all spänning som är upprinelsen till den oerhörda ryggsmärta som jag fått dras med de senaste veckorna? Jag har så in i helvete ont i ryggen rent ut sagt och nu räknar jag ner tills jag ska få träffa naprapaten på onsdag. Jag hoppas innerligt att han/hon bara kan trolla så att jag kan röra mig normalt igen!

I helgen har jag varit med David i Huskvarna och träffat hans underbara systrar och släkt igen! Davids såvger Lasse fyllde 40 och det firades igårkväll med både hans och Davids släkt närvarand. Ett tjugotal personer och det var riktigt trevligt! Kände dock att jag kanske var lite tråkig, men mina tankar var då och då under kvällen på annat håll. Jag tänker mycket på Yvonne och det jag skrev om i förra inlägget och sen är det utöver det min farmor som opereras på tisdag, också för cancer! Det är bara så otroligt jobbigt och jag fattar inte varför de ska drabbas! Farmors tumör sitter utvärtes och verkar vara väl avgränsad så jag håller tummarna för att operationen går väl på tisdag.

I lördags på förmiddagen var mina tankar i alla fall skingrade från allt skit som händer för då hade jag och David hand om hans tre syskonbarn och var med dem på något som kallas för Monkey Land och de hade så otroligt skoj därinne. Jag och David var med och lekte tjuv och polis och även herren på täppan. Skoj att se barn och deras underbara skratt, det är så lätt med barn för de är ärliga rakt igenom och jag tror att jag efter denna helgen har kommit lite närmre Alva, Ida och Oskar!

Nu ligger jag i sängen med Irma på bröstet, hon bara spinner och jag försöker att inte tänka på hur jävla ont jag har i ryggen. Irma gör det inte mycket bättre genom att hur vigt som helst lägga sig och tvätta sig med ryggen som i en jätteböj. Tänk om man klarade av det, nu kan man ju knappt böja sig!

Over and out och jag ber nu för min farmor och min "lånade" farmor Yvonne. Måtte de båda få leva länge till!!!!

PS. Tack för alla kommentarer i bloggen och sorry att jag inte skrivit så mycket på sistone, men det är mycket omkring mig och då har jag svårt att formulera mig och ta mig tid att skriva! DS.

Jag mår ganska okay idag, men igår mådde jag verkligen skit! En mycket nära vän till familjen (och hon är och har varit som min farmor/mormor under många år) är mycket sjuk. Jag fick reda på att hon har fått tillbaka cancern i tarmsystemet samt att hon fåt cancer i bukspottskörteln. När mamma berättade det så gör jag som jag alltid gör av någon konstig anledning, nämligen biter ihop och försöker hålla en stark fasad. Inom mig rasade dock känslorna och jag visste varken ut eller in. Några timmar senare skulle vi få främmande och jag tappade sugen lite. Jag försökte också ringa sjukhuset, men hon pratade i telefon hela tiden så det var upptaget, vilket var ganska befriande för då slapp jag ta tag i mina egna känslor.

Igår efter att våra gäster gått kände jag att nu måste jag ta tag i det och ringa. Jag vill ju prata med henne, samtidigt som jag bara vill lägga benen på ryggen och springa. Det är så jävla jobbigt när någon är dålig och man inget kan göra för att få personen i fråga att må bättre. Ett tankesätt som jag dock måste ändra på då en person faktiskt kan må bättre bara av att få prata lite med någon man tycker om. Jag fick hursom tag på henne i telefon och vi pratade i 20-30 minuter om hur hon mår, hur jag och David mår och lite smått och gott. Hela tiden sitter jag med en stor klump i halsen och bara hoppas att jag kan hålla mig tills samtalet är över. När vi lägger på brister allt och jag kan inte sluta gråta. Det känns så hemskt att någon ska drabbas så mycket av all skit som finns. Cancer är ett jävla mög som jag hoppas att vi en dag hittar ett bra botemedel mot, men just nu ser det mörkt ut. Hon har redan plockat bort en bit av tarmen och frågan är om de kan operera mer. Hon kan bara äta flytande föda för som jag förstod det så stoppar tumörerna i tarmen upp vanlig mat så att hon får kräkas upp den.

Jag sitter här just nu och tårarna bara trillar ner för kinderna och jag känner att jag inte orkar ta in tanken på att hon är jättedålig. Det känns lättare att bara fly undan….

I helgen har vi annars haft besök med jättegod middag och vin och igår träffa vi Davids vänner från Göteborg samt hans syster och man från Huskvarna. Så helgen har verkligen gått i ett. Det har varit mycket skratt, men också efter samtalet med min vän mycket gråt.

Nä nu ska jag torka tårarna och ta tag i mig själv, det är ju en dag av måsten idag. Jobbet om ett par timmar och sen försöka att faktiskt se positivt på tillvaron även om det är svårt!

Slutligen vill jag säga TACK Yvonne för att du har funnits där för mig genom många år med skratt och tårar och jag hoppas och ber för att det blir många fler!

Over and out
//Emil

Ikväll kände jag att det kunde vara skoj att kolla om jag fått några meddelande på QX nu när jag inte varit inloggad på nästan två månader. Tror ni att jag fått ett enda? Nej just de….detta kanske än mer bekräftar att jag inte har där att göra. Anledningen till att jag logga in är att jag två gånger fått mail från QX där de uppmanar en till att logga in samt att de undrar om man glömt bort att man har konto där.

Det ser dock so far ut som att det är samma sak som tidigare, en massa nakna människor som vill visa upp sina vältränade magar och som bara känns utseendefixerade. Jag tror att jag kommer att fortsätta timeouten framöver! Kanske till och med avsluta hela skiten. ;)

Idag har det annars varit en riktigt bra dag på jobbet. Har träffat många trevliga kunder och bara ett fåtal som haft en dålig dag. Det händer väl alla då och då. Jag intalar mig det i alla fall! Jag försöker gå minst 8000 steg per dag och so far har jag lyckats bra med det hela.

Något som dock suger ut en hel del energi är allt prat om finanskrisen som vi befiner oss mitt inne i just nu, det är klart att vi alla är oroliga för hur det går med våra placeringar. Det man dock måste ha med i beräkningen är att media är ganska bra på att skrämmas också. Det låter ju som om varenda bank i Sverige är på väg i konkurs. Det är ju inte riktigt fallet….

Nä nu ska jag ta en varm och skön dusch så hörs vi snart igen!
Over and out

Det har varit otroligt konstigt på sista tiden. Jag har känslor som är så motstridiga så det finns inte. Ena dagen är jag jättelycklig för att dagen efter eller senare på kvällen vara jättedeppig. Det har hänt så otroligt mycket sen jag tog min examen och jag önskar att många av de saker som inträffat aldrig hade ägt rum!

Jag vill leva det liv jag sett fram emot och dela det med den jag älskar. Jag vill utan att behöva fundera på det vara säker på att han vill dela sitt liv med mig också och jag vill inte vara svartsjuk eller ses som en belastning, vilket jag säkerligen gör just nu!

Det är klart att man när man är tillsammans måste ge varandra utrymme och man måste få umgås med sina vänner och skaffa sig nya vänner, men ändå finns oron där att den där vänskapen som är ny kanske leder till något mer, något som får min älskade att välja bort mig och det är där svartsjukan kommer in i det hela. Detta kan inte vara något som är ett specifikt problem bara för mig antar jag, men jag har råkat ut för så mycket skit med killar som inte varit ärliga mot mig så jag är rädd att alla i grund och botten är likadana….detta är absolut ingen snäll tanke, men vad fan gör man?!

Jag gjorde ett avtal med mig själv i natt, men redan nu har jag haft svårt att hålla det. Jag har lovat mig själv att inte fråga vem han har kontakt med för att vara den som vill ha koll. Att fråga för nyfikhetens skull ibland hoppas jag inte ses som att jag försöker ha kontroll för då är vi ute på hal is. Jag måste lära mig att lita på min omgivning även om den svikit mig sen jag gick i första klass (om ni undrar finns det många inlägg om mobbing i denna blogg) och jag är så trött på att bli sårad att jag analyserar allt min omgivning tar sig för och försöker förutse när jag kan bli sårad så att jag kan förbereda mig på det och slippa att bli helt nerbruten.

Ett par gånger har jag förmått mig själv att inte analysera allt utan lita på personen istället och det har allt som oftast slutat med att jag blivit grymt sårad i slutändan. Jag vill inte råka ut för det igen, men samtidigt vill jag inte stöta bort de som tycker om mig genom att inte lita på dem. Jag vill inte heller ses som någon som måste ha full kontroll på allt, för jag måste inte det. Det jag måste är att få känna att jag kan lita på de jag tycker om och att de är ärliga mot mig.

Det blev ett snurrigt inlägg, men just nu är alla tankarna i ett enda stort kaos och jag vet inte vad jag ska göra. Det enda jag vet är att jag älskar David och att jag vill att han ska älska mig. Jag vet också att jag måste sluta vara så svartsjuk och han vet vad han måste göra. Jag tror att det kommer lösa sig, men jag har fortfarande en hel del kvar att kämpa emot när det gäller mig själv, det enda som känns skönt är att de som finns runtomkring mig inte känner igen min beskrivning av mig själv. De ser en helt annan person och det är jag väldigt glad och tacksam för. Detta innebär nämligen att jag har kommit en bra bit på vägen i det hårda arbete som jag sliter med gentemot mig själv!

Over and out!

Jag har mer eller mindre alltid ansett att det inte finns någon anledning att vara svartsjuk av den enkla anledningen att man inte kan bestämma vem en annan person ska älska eller vilja vara tillsammans med. I det tänket ingår dock en variabel som är oerhört viktigt för mig och det är att jag till hundra procent måste kunna lita på den person jag är tillsammans med och att han är helt ärlig mot mig.

Jag älskar min pojkvänn över allt annar, men tyvärr har det hänt något som gjort att min tilltro tillfälligt har rubbats och nu frågar jag mig hur jag ska komma vidare för det måste ju gå! Jag har redan beslutat mig för att lita på honom och att jag älskar honom är ett faktum som är så självklart att jag inte ens behöver reflektera över det, men nu kommer vi till det riktigt jobbiga och det är att denna förtroendekris har framkallat den förhatliga känslan av svartsjuka hos mig.

Det är asjobbigt att hela tiden vara på sin vakt och jag vet rent krasst att jag inte kan göra något om han skulle falla för någon annan och egentligen inte har något att oroa mig för, men ändå finns den hemska känslan där att jag snart kan bli lämnad ensam och att någon annan vill stjäla min älskade från mig. Jag ser faror i varenda hörn och det är så in i helvete jobbigt!

Jag frågar mig själv hela tiden varför jag känner som jag gör. Jag älskar en person av hela mitt hjärta, jag gör allt för att göra honom lycklig och jag kan inget mer än att vara mig själv. Mitt inre säger hela tiden att han är för bra för mig mednas jag måste intala mig att jag är minst lika bra för honom. Den lilla djävulen inom mig som jag pratat om tidigare som bara vill bli större och trycka ner mig har ännu en gång börjat tala inom mig och påtalar att jag inte ska tro jag är något och att han finns tills det kommer något bättre och jag hatar det! Jag hatar verkligen känslan av svartsjuka!

Detta inlägg är jättejobbigt att skriva, men samtidigt måste jag få ur mig det!

Jag mådde så in i helvete dåligt igår att jag bara ville krypa in i mig själv och bara vara. Helst inte bli störd, men samtidigt bara bli sedd och inte förbisedd. Det är en otroligt jobbig del av mig som jag jobbar stenhårt med, men som ibland tar övertaget. Det är en liten del av min själ som talar om för mig vad jag inte kan och hur jag inte räcker till och ibland orkar jag inte stå emot utan låter denna del av mig själv ta över.

Min självkänsla har varit usel om inte obefintlig och jag har kämpat massor för att få en självkänsla och att älska mig själv. Det sägs att älskar du inte dig själv så kan ingen annan älska dig. Jag vet att jag har en pojkvän och att jag då borde känna mig älskad, men det som är så otroligt jobbigt är att jag hela tiden undrar hur David kan älska mig när jag inte gör det själv. Jag är i mina ögon en kraftig kille som aldrig når fram till målet att vara som alla andra. Att kunna känna sig snygg och attraktiv och inte bara ful och avstötande.

Jag har gått ner från 107 till 77 vilket är en jättebedrift, jag vet att det är duktigt osv., men problemet är att jag fortfarande har mage och vill gå ner mer. Det är dock bara ett problem och det är att kroppen vill stå kvar på de där förhatliga 77 och jag är lönfet, vilket inte är skoj efter allt kämpande. Jag har precis genomgått en plastikoperation för att ta bort överbliven hud och jag hade någon förskönad bild om hur jag ville att det skulle bli, men jag har kvar en form som ett päron och det vill jag verkligen inte.

Sen kommer vi till nästa bit som handlar om att prestera, jag vet att jag har gått ut med flaggan i topp från gymnasiet och nu även från högskolan. Avslutade båda mina utbildningar som stipendiat och med högsta betyg, men ändå känner jag mig som en fejk. Jag går och känner mig som att jag inte förtjänar mina betyg, att jag inte förtjänar att anses vara duktig för jag kan ju inte mer än någon annan. Samtidigt så går jag och intalar mig om att jag inte hade fått dessa betyg om jag inte ansetts duktig nog, men det är ett jättedilemma och nu är jag bara helt livrädd för att påbörja mitt nya jobb för tänk om de inte tycker att jag duger.

Det som är jobbigt med att känna såhär är att jag hela tiden letar efter signaler och bekräftelser som den lilla delen i mig kan använda för att påtala att den faktiskt har rätt. Uppträder inte min pojkvän lite avstötande nu, aha då älskar han mig inte eller kan den där kommentaren innebära att de anser att jag inte är duktig nog så är det nog så. Det är många nog och kanske, men likförbannat så påverkar det min självkänsla.

Jag har varit aktiv i politiken en hel del nu och det värmer jättemycket att bli inröstad och få kommentarer och stöd från människor runtomkring, men samma sak här. Jag är livrädd för att inte räcka till, för vad folk ska anse och om jag verkligen kan tillföra någonting. Jag borde inte vara där jag är i dag om så inte var fallet, men ändå så är det kämpigt. Jag vet med mig att allt handlar om självkänsla, men det är något som är otroligt svårt och jobbigt att arbeta bort. Den lilla del av mig som idag påtalar alla fel och brister var för bara något år sedan mycket större och jag har lyckats decimera det så mycket så jag borde kunna göra det mycket mer, men det tar tid och det tar även på min omgivning och då speciellt David. Jag hoppas dock att han förstår eller i alla fall kan försöka förstå hur otroligt jobbigt det är att må såhär och att man faktiskt inte gör det med flit!

Ska avsluta detta långa och röriga inlägg med att mitt liv suger inte hela tiden och jag tänker inte dö på länge, men det finns mycket kvar att göra innan jag är en hel människa och det måste få ta tid. Detsamma intalar jag mig gällande vikten och utseendet att det måste få ta tid, men samtidigt vill jag att det ska vara klart nu för jag orkar fan inte kämpa på alla fronter!

Over and out…..

Idag var jag bättre på att producera inlägg, får väl säga att de ska väga upp för den dåliga updateringen av bloggen på sista tiden! Jag satt och såg på sammandraget av QX gaygalan och jag måste säga att jag fick rysningar och började gråta när Anders Öhrman skulle dela ut pris. Det var inte för prisets skull som jag satt med gråten i halsen och sedan fällde en tår, utan mer för den otroliga smärta en ung kille/man känner nu när han blivit utslängd ur sin familj. En mor och en far sitter där någonstans i vårt avlånga land och har dragit undan mattan för en ung kille bara för att han råkar förälska sig i sitt eget kön.

Det är 2008 och det är för jävligt att det fortfarande är ett så trångsynt land vi lever i! Jag mår illa, blir förbannad, ledsen, upprörd och ja jag vet inte vad mer jag blir eller vad jag ska säga, men detta är helt enkelt oansvarig av föräldrarna! Hur kan man bara överge sitt eget kött och blod? Kan någon förklara det för mig? Vad är det för fel i huvudet på dessa människor?!

Jag var väldigt nervös när jag skulle komma ut, det finns ju alltid en risk för oss alla att detta händer att vi upplever våra och nära som något helt främmande bara för att ett par ord kommer över läpparna. Sen så finns det sådana som Åke Green som undrar varför bögar hela tiden måste hävda att de är bögar. Ja du Åke ett svar på det är att för det första är det ett helvete att leva innan man kommit ut och sen när man väl är ute måste man kämpa emot fördomar om inte dagligen så väldigt ofta. Världen är full av homofober som man hela tiden måste vara orolig att stöta på och man måste komma ut inte bara en gång utan väldans många gånger.

Sådan som Åke Green kan med lätthet prata om sin fru och därmed så outar han sig som heterosexuell, men om jag som bög säger att jag och min pojkvän ska göra ditt eller datt ja då är det bögar som outar sig igen och det är ju samhällsfarligt.

Usch detta blev ett lite rörigt inlägg, men jag hoppas att ni hänger med. Det är inte bra att skriva när man är lite upprörd, men det kommer nog mer på detta en annan dag!

Ha en underbar fredag därute!

Satt och läste lite bloggar på väg mot Växjö där DEMOS ska ha sitt årsmöte. Kom in på Charlie Weimers blogg och Det som fångade min uppmärksamhet där idag är ett inlägg om HIV och hur lagstiftningen ser ut idag.

För er som inte är insatt i den svenska lagstiftningen gällande smittskydd kan jag lite snabbt berätta att en person som är smittad med HIV är skyldig att berätta om sin sjukdomsstatus för alla sexualpartners, vilket kan anses vara en självklarhet. Detta är med anledning av att vi vill stoppa smittspridningen av HIV. Det som dock är fel med gällande lagstiftning är att allt ansvar har lagts på den som är smittad. Weimers går åt Lena Lennerhed som är ordförande för RFSU om hennes åsikt som är att dagens lagstiftning fungerar kontraproduktivt.

Jag däremot håller med Lennerhed helt och hållet när hon säger att ”informationsplikten riskerar att invagga människor i en falsk trygghet, där man utgår från att den som inget säger är fri från hiv. Smittskyddslagen lägger hela ansvaret på den smittade.” Det är nämligen så att det finns flertalet individer som aldrig testat sig mot HIV och om de skulle vara smittade och ingen frågar om deras HIV status samt att ingen säger något om att de aldrig testat sig så utgår parterna från att de är fria från sjukdomen.

Det är därför viktigt att vi för det första börjar testa alla som testar sig mot klamydia mot HIV och då kanske vi skulle kunna få en uppfattning om hur stor spridningen av HIV är och kan aktivt bekämpa det. Vi måste också lära oss att fråga om vår partners HIV status och inte utgå att denne är fri tills motsatsen är bevisad. Det är inte alla som har testat sig mot HIV och kan alltså inte veta att de bär på sjukdomen och då försvåras självfallet också anmälningsplikten! Det är klart att man ska upplysa den man har sex med om sin HIV-status och det tror jag inte att någon tycker är fel, däremot måste vi också börja fråga de vi har sex med ifall de har testat sig mot sjukdomen och inte minst har vi testat oss själva?! Det är nämligen ett första steg!

Det absolut bästa vore om alla började använda kondom, tänk vad det skulle kunna medföra! Vi har alla ett aktivt val som vi kan göra och det är att använda kondom eller inte samt att fråga eller inte fråga om sexpartnerns HIV-status!

För att avsluta så kan jag väl säga att den som inte frågar om en partners HIV-status och den som inte använder skydd och blir smittad av HIV får skylla sig själv! Hårt, men sant.

Jaha nutrilett i all ära, men inte fan är det skoj när man efter en helg nästan gått upp allt som man kämpat i två veckor för att gå ner?! Min ämnesomsättning är ju som den är och det är konstig! Jag måste verkligen börja skärpa mig med att äta fem gånger om dagen och med mina långpromenader och friskis. Det finns inget som heter jag hinner inte.

Nä så nu ska jag ut till mamma sen till friskis!