Varför följa stigen, när jag kan gå där det inte finns någon stig och efterlämna fotspår?

…vem kom på det? Att säga så alltså? Det är bara jobbigt att gå upp på morgonen ju, men på helgerna är det mycket lättare än på vardagarna. Har varit uppe lite mer än en halvtimma nu och är redan igång med tvätten. Känns jätteskönt att i alla fall bli av med det som går att torktumla. Egentligen har vi tvättid ikväll efter 19, men när jag boka den var det ledigt på morgonen. Jag glad i hågen går ner i källaren för att upptäcka att första passet blivit bokat sen igår, men det börjar först 10. Jag bryter därför regeln om att inte tvätta för 10 på en helgdag. Visste inte ens om att det fanns förrens jag satt igång maskinerna och man kan ju inte bara stänga av dem igen.

Jaja hursomhelst så är det strålande solsken ute och inte regn som det var igår morse. Igår var jag jätterastlös när jag kom upp, gjorde mig iordning ganska fort för att komma iväg någonstans. När jag var klar var David inte ens påbörjad för att bli klar och då tappa jag bara sugen och satte mig i soffan och spelade på Facebook samt letade efter information om börshandlade fonder. Det är otroligt intressant att se hur folk kan tjäna grymma pengar på att bara flytta ett kapital mellan olika lösningar olika dagar. Självfallet måste man ju också ha timing för lika lätt som det är att få pengar, lika lätt är det att bli av med dem om man inte vet vad man håller på med.

Det blev bio igår i alla fall och även en lunch inne i stan. David har sagt en längre tid att han vill köpa nya jeans så han hittade ett par skitsnygga på G-Star som satt fint. Jag vill också kunna köpa något dyrt utan att den lilla rösten i min hjärna säger att vänta tills du gått ner klart, eller vänta tills du är i form och jag viker mig för den rösten så nu får jag fan komma igång igen och nå min målvikt samt träna!

Filmen som vi såg var Harry Potter-Halvblodsprinsen och det känns bara som en lång transportsträcka till den sista filmen. Visst det fanns en och annan bra scen även i denna filmen, men överlag vart jag inte imponerad.

Annars händer inte mycket i livet. På jobbet har det varit lika mycket kaos som vanligt och jag är ganska trött på det ibland. Jag pluggar så mycket jag bara kan för att klara SwedSec och det är ju en utvecklingsgrej, när den är avklarad kan jag söka tjänster som personlig bankman. Det känns som att det skulle passa mig bättre och då kanske jag mer kan känna att jag inte utbildat mig för att mestadels vara en mänsklig bankomat!

Nog om allt, nu ska jag ner i tvätten igen! Ha en underbar söndag!

Det var riktigt skönt att gråta! Det var som om något tungt inom mig fick lite frid och kom ur mig…jag är inne i en process nu och jag tror att den är jättebra för mig. Det finns dock alltid avigsidor med allt och denna avigsidan är att jag blir lättirriterad och det har tyvärr gått ut över nära och kära som jag älskar över allt annat. Jag har varit lätt frånvarande, krävande och inte alltid så lyssnande.

En annan sak som slått mig är att jag inte varit lika frispråkig i bloggen längre som när jag en gång startade den. Då var jag mer öppen och jag tänkte inte igenom det jag skrev så mycket innan jag publicerade det. Nu när jag vet att många av de jag känner läser bloggen så har jag blivit mer fundersam på hur det jag skriver ska tas emot och därför inte skrivit ut allt. Det kanske jag ändrar på nu för jag måste bara skriva av mig!

Detta har på sätt och vis hämat mig i mitt skrivande som var meningen att det skulle vara en ventil och på så sätt skulle jag kunna släppa på alla de tankar jag har. Det är inte alltid skoj att läsa bloggen, det vet jag för en del inlägg (ganska många!) är jättelånga och ibland riktigt tunga att ta sig igenom. Det som också slagit mig när jag ser tillbaka i bloggen är att samtidigt som den är väldigt ledsen och deprimerad i långa avsnitt så finns det alltid en gnutta hopp och glädje.

Jag var iväg till kuratorn igår och detta besöket var nog det jobbigaste hittills och värre kommer det säkerligen att bli, men samtidigt så känner jag att vi är på rätt väg. Jag börjar förstå varför jag t.ex. kan tända på en sekund mot min pappa som jag tycker mycket om och det är helt enkelt att när jag känner att jag har fel eller blir “hotad” så är det direkt istället för att säga; “du har rätt”, alla taggar utåt och så blir det en lång diskussion där ingen ger sig. Detta har även hänt med David som jag älskar över allt annat, men han har precis samma sätt att trigga igång mig som pappa. De är för övrigt lika i mycket de två!

En annan sak är att jag genom livet istället för att ta tag i mina känslor av t.ex. att inte räcka till, skam, ledsamhet, glädje och sorg så har jag dränkt mig i aktiviteter. Det har varit på gymnasiet att jag grottade ner mig i skolan, valde till så många kurser jag fick och pluggade jättemycket (men fick med mig en riktigt god vän i Jenny som alltid fanns där för mig!) för att slippa ta tag i mig själv. Jag funderade inte ens på förhållande som de flesta i den åldern både har och skaffar sig. Därefter kom en mellanperiod då jag jobba heltid på djursjukhuset och extra på McDonald’s, inte heller där mycket tid över för att fundera på sig själv och sitt liv?

Sen flyttade jag till Malmö och det var nu jag i alla fall fick en liten ändring i livet och började komma på rätt spår. Jag var helt själv i den bemärkelsen att jag bode ensam i en lägenhet och kände inte någon mer därnere förutom min släkt. Jag jobbade på dagarna på Apoteket, men på kvällarna hade man en hel del tid att fundera. Det var här jag blev medlem på QX och började erkänna för mig själv att jag är homosexuell. Det var också här jag började att sörja det jag missat i livet och att det kom upp en massa känslor som jag inte ville ta tag i. Jag åkte på kattutställningar i stort sätt varje helg och även om jag älskat det jag gjort så är det en sorts flykt från känslorna.

Jag sökte in till högskolan och samma sak nu att jag började som alla i normal takt, jag träffade Thomas som sårade mig rejält och alla gamla sår fläktes upp igen och jag började plugga mer och mer. Till slut fick kattutställningarna inte plats i livet då jag valde till nya extrakurser hela tiden. Allt för att hålla mig ovanför vattenytan, men tillslut brakade allt och jag åkte in till psykakuten i Kalmar och fick då äntligen lite hjälp, eller ja det var vad jag hade hoppats! Jag fick antidepressiva utskrivet (som jag vägra ta för jag ville åt problemet inte bara ha något emot depressionen) och den samtalsterapeuten jag fick ansåg efter två gånger att vi inte behövde ses för att jag var smart nog att klara mina problem själv, för jag kände ju till dem och kunde klargöra vad felet var. Det han dock missade var att jag inte visste hur jag skulle ta mig ur det hela!

Det blev helt enkelt en lång utbildning på kort tid med toppbetyg och stipendie. Alla runtomkring var jätteglada för min skull och jag borde vara jättestolt, men det var jag inte. Jag kände bara tomhet som jag då inte kunde förklara, men som jag nu insett berode på att ännu en flyktväg hade stängts.

Det som dock såg annorlunda ut i livet då var att jag hade en vid min sida som jag älskar mycket och han mig. Men tilliten sattes på ett stort prov då det var långt emellan oss och för en stund så tappade jag all tilltro på att det skulle vara vi. Det som hände gjorde otroligt ont i mig och jag kom åter tillbaka till alla sår från förr som inte fått läka ut. Jag bestämde mig dock för att inte fly för detta är den mannen jag vill dela mitt liv med!

För att göra en lång historia lite kortare så tog jag tillslut kontakt med bankhälsan för att jag mådde så psykiskt dåligt. Jag kunde inte somna på kvällarna och jag var alltid helt slut. En konflikt på jobbet var droppen som fick bägaren att rinna över och jag kände att nur orkar jag bara inte mer. Jag var nästan på väg in i den berömda väggen.

Det är jag glad för idag för nu äntligen kanske jag kan få ro! Kanske bara kan sitta ner och bara vara utan att känna att jag är onyttig eller egentligen borde göra en massa annat. Jag vill också finna den enorma ro och trygghet som jag kan se i David. Jag hade ett jobbigt samtal igår med min älskade igår om vad det är som händer inom mig och jag hoppas han förstår i alla fall en del av det. Skulle så inte vara fallet så hoppas jag att han säger något för om inte han förstår hur ska någon annan kunna göra det?

Jag håller på att tvinga mig själv att inte fly in i något nytt utan att faktiskt ta tag i mig själv, låta mig känna och faktiskt släppa en tår eller två. Det är kanske det kroppen behöver och det var otroligt skönt efter att jag haft min gråtattack igår! Detta blev ett långt inlägg, men jag har så mycket tankar och funderingar inom mig som jag måste få ut. Jag har bestämt mig och det är att en gång för alla göra upp med det förflutna och äntligen hitta fram till kärleken åt mig själv och även om jag är rädd så ska det bara gå vägen denna gången!

God morgon på er därute!

Som jag skrivit tidigare har jag svårt för att vara lagom, det yttrar sig på många sätt och vis och jag försöker mer och mer att bli lite mer lagom! Det gäller nog det mesta när det kommer till mig, jag blir lätt insöad på saker och ting och då tar det upp allt mitt fokus. Det var t.ex. så när det gällde katterna och när jag höllt på med det som mest, var det kring det som hela jorden kretsade, ja förutom arbetet då. Det var stamtavlor, det var utställningar och det var att hålla koll på allt och alla för att hänga med i vad som hände. Jag fick vänner inte bara i Norden utan också i USA, Malaysia osv., det som dock var den gemensama nämnaren för det hela var katterna och när jag sedan började lugna ner mig med utställningar och kattvärlden så blev det inom en ganska kort tid inget engagemang alls.

Då kom mitt liv att kretsa kring studier och då var det de som jag gick in för till 110% och ville prestera och göra bra ifrån mig på. Toppbetyg var ett måste annars ansåg jag mig ha misslyckats med kursen, vilket hände då och då. Det var vid sådana tillfällen som hela min värld rämnade och jag kände mig grymt misslyckad.

Nu är det studierna som är på noll och när jag ser tillbaka på det så hade jag en grymt skoj tid, men jag skulle kunnat varit mer social på fritiden med mina klasskompisar. Det är något jag kan ångra i efterhand…

Det är likadant med politiken att där har jag också bara kastat mig rakt in och det fick fylla tomrummet av att inte vara en aktiv kattuställare och jag kom fort in i både min arbetarkommun och i en nämnd. Jag avancerade snabbt inom studentförbundet och jag fick fram mina åsikter, vilket jag är mycket stolt över.

Ändå kvarstår frågan hur man blir lagom! Jag verkar ju bara ha en on och en off knapp och däremellan är det i stort inget. Det är så svårt att balansera det hela och bara göra lite. Antingen är det full fart framåt, eller så är det att ligga på soffan och slappa…

Jag tror att min självkänsla spelar en stor roll i det hela genom att jag hela tiden måste prestera för att visa för mig själv att jag duger, att jag räcker till, men nu ska jag försöka finna ännu en balans och bli lite mer lagom!

Vaknade klockan 05:00 av att Irma fick för sig att nu hade jag och David legat för länge bakom en stängd dörr och det gick då inte för sig. Så från och till under nästan en timma beklagade hon sig utanför dörren och till slut orkade jag inte mer och jag var ju ändå klarvaken så jag gick upp precis lagom till Tv4 Nyhetsmorgon. La mig i soffan med en filt, Irma på magen och Wera på sidan om spinnande. Utanför så viner vinden och det snöar som om det vore december. Ja jag kan bara inte känna mig neråt då! Detta är ju livet, det enda som inte passar in är snön, för den förstör lite av den vårkänslan som jag försöker uppbringa, men den kommer snart!

Jag fixade till mig, rakade mig och tog en dusch… David äter lite frukost (och jag som vanligt är inte riktigt redo för att äta något) och jag börjar dra av soffan och katternas klätterställning från hår och sen åker dammsugare fram och jag kör igenom lägenheten. Det känns så otroligt skönt att ha det rent omkring mig och det är skönt att ha lite mer tid på morgonen! Nu sitter jag här i soffan med Wera brevid och äter en liten skål med flingor och fil samt dricker the. Jag ska vara hos psykologen nio så jag har åtminstone 30 minuter till att bara slappna av och ta det lugnt.

Det enda som rusar runt i huvudet är att jag inte riktigt fått till uppgiften som jag har till besöket idag. Nämligen att skriva ner och inse vad som är bra med mig själv och hur jag ska kunna sätta mig själv i första rummet. Det låter inte så svårt när man skriver det såhär, men det är grymt jobbigt att faktiskt komma fram till något som man själv också tror på. Det är dock otroligt skönt att ha börjat på promenaden mot bättre självinsikt och självbild!

Ja vad ska jag mer skriva? Var hemma i Örsjö i helgen och det var otroligt skönt att få träffa familjen igen! Man saknar dem massor mellan varven och det är skönt att veta att de alltid finns där.

Nä nu måste jag fixa det sista och boka tvättid så att jag kan fixa det ikväll, fy tusan vad jag mår bra idag!

Hoppas ni alla får en lika bra dag som jag hoppas att jag kommer ha!

Over and out

Vad är ärlighet? Det är en fråga som jag ställt mig rätt många gånger på sistone och jag har kommit fram till att det är en fråga utan ett självklart svar. Jonas Gardell skriver på sin blogg att ”så länge ärligheten inte utesluter humor och kärlek är det möjligen okej”, just denna mening har fått mig att fundera och han har helt klart en poäng. När ska man vara ärlig och när passar sig en vit lögn? Vidare skriver Carl Svanberg att ”ärlighet är vägran att fejka verkligheten. Det handlar om att inte låtsas som att verkligheten är någonting annat än vad den är. Det handlar med andra ord om att hålla sig till sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen”.

I min kanske inskränkta värd har jag alltid försökt leva efter mottot att jag hellre blir sårad av sanningen än glad av en lögn, men hur ärlig är jag mot mig själv då? Jag hoppas och tror att jag har varit väldigt ärlig med det mottot och jag försöker att alltid tänka igenom hur mitt handlande skulle uppfattas av någon annan som direkt eller indirekt påverkas av det jag gör. Detta är något som Svanberg också berör när han skriver att ”ärlighet är ett uttryck för rationalitet eftersom ärlighet handlar om att erkänna att verkligheten är det enda som finns. Ärlighet är en dygd eftersom människan måste hålla sig till verkligheten för att kunna överleva. Att låtsas eller ljuga eller fejka verkligheten är därför någonting som inte är moraliskt eller lämpligt. De som söker fejka verkligheten gör det i regel därför att de tror sig kunna vinna någonting på det. Men de enda de lurar är sig själva.” Jag kan inte annat än hålla med Svanberg i detta och jag tycker att hans åsikter överensstämmer väldigt mycket med mina egna.

Jonas Gardell skriver vidare att vi alltid har ett val när det kommer till ärlighet och att ”liksom i bridge när vi sitter med ett antal kort på hand men spelar ut - och visar därmed upp – endast ett i taget av dem. Det säger bara att i det här givna ögonblicket är det detta kort vi väljer att visa upp för omvärlden. Inte att det inte fanns andra möjliga - och lika ärliga - kort att visa.” Detta säger det självklara för mig att det kan finnas mängder med sidor av en sak och att personen som sitter inne med all fakta därmed också är den enda som har en full bild av situationen och därmed kan välja hur pass ärlig man vill vara. Det finns dock en fara med att bara spela ut ett av de kort som det talas om, för har man otur så har medspelaren räknat ut hur några av de andra korten ser ut och bluffar personen ifråga då så är det i mina ögon samma som att man bluffspelat och då har man bara varit ärlig så att det passar ens egen agenda och intentioner. Är det då fortfarande ärligt? Svanberg ser på detta genom att skriva att man ”kan därför inte börja ljuga om en sak utan att det också gör dig, förr eller senare, tvungen att börja ljuga om någonting annat. Så en lögn föder en ny lögn.”

Gardell avslutar sitt inlägg med ”viktigare än att i varje ögonblick vara uppriktig är att i varje ögonblick vara uppriktigt mån om sin nästas bästa” och för att kunna vara det så måste man fråga sig själv hur man vill bli behandlad för annars kommer man med största sannolikhet att såra sin medspelare och det finns stor risk att hamna i kniviga situationer och enligt Jonas är det ”när vi avstår från makt som vi blir människor” och den makten är i mina ögon att släppa den personliga agendan och visa upp alla kort som finns på hand, det är först då man har varit riktigt ärlig och gjort en uppoffring gentemot den eller de som berörs av handlandet. Det handlar med andra ord om att vara ärlig gentemot sig själv för att undvika de destruktiva sidor som oärlighet för med sig. En person som medvetet ljuger eller undanhåller delar av sanningen för att framstå i bättre dager kommer för eller senare att falla dit. Det är som Svanberg skriver ” Den som är oärlig inför andra förlorar sin självständighet. När hans liv kretsar kring lögner då sätter han andra människor framför sin eget grepp om verkligheten.” Han skriver också att ”Ärlighet handlar inte bara om att vara ärlig gentemot andra, det handlar framför allt om att vara ärlig gentemot sig själv”.

Vad kommer jag fram till gällande ärlighet då? Jo att vara ärlig mot sig själv och sin omgivning är deffinitivt något som är nödvändigt och oärlighet är och kommer alltid att vara en belastning som till slut kommer att slå tillbaka emot en för eller senare. Frågan är då hur man ser på sig själv när fällan till slut drar ihop sig för att slå ihop, försöker man då ta sig ur den med ännu fler lögner, eller vågar man göra upp med sig själv och vara rakt igenom ärlig gentemot den det berör utan att försöka spela sin hand på bästa möjliga sätt? Ja det är en fråga som jag vill att ni bloggläsare ställer er själva och jag ser fram emot kommentarer på detta inlägg som jag hoppas inte är alltför rörigt!

Stor kram på er därute!

God morgon på er, mina kära läsare.

Ibland så undrar jag vilka ni egentligen är som orkar läsa om allt. Jag måste framstå som lite smått galen emellanåt och då menar jag inte galen i den bemärkelsen att jag skulle gå bärsärkargång, men att jag verkar psykisk instabil.

Jag har ett ganska starkt psyke på många sätt och vis, vilket visar sig på olika sätt, men när det kommer till mina känslor så är jag enormt emotionell och tar väldigt illa vid mig när jag tycker att jag blivit felaktigt behandlad eller när jag märker att min omgivning inte är rak och ärlig.

Jag har under 2008 gått igenom en hel del när det kommer till förhållande på olika sätt och nivåer. Jag har mist två vänner som jag räknade som goda vänner. Den ena hög mig rejält i ryggen fastän jag ställt upp för henne i vått och torrt. Det fick mig direkt att komma tillbaka till den tiden jag var mobbad och utanför, med den enda skillnaden att jag denna gång var stark nog att bara klippa banden och därmed kontakten med personen ifråga. Jag kunde också genom att avsluta kontakten lägga det som hänt hyfsat bakom mig, men jag blev mycket tydligare mot mig själv att jag inte ska kuva mig för att alla runtomkring ska må bra.

Den andra vännen försvann väldigt hastigt och det har jag inte riktigt kommit över för när banden klipptes så var det inte på grund av att vi hade sårat varandra direkt, men indirekt så hade de världsliga omständigheterna gjort att jag för att orka leva vidare inte kunde behålla kontakten. Jag saknar denna person med jämna mellanrum, men på något konstigt sätt så tror jag ändå att det var det bästa. Jag är glad inombords för att allt har löst sig för honom och att han idag är mycket lycklig (det är i alla fall vad jag hoppas att han är!).

Jag är en mycket snäll person som har en ganska sned bild av mig själv och därför hela tiden söker bekräftelse för att inse att jag faktiskt duger, att jag är bra och att jag är värd att älska. Som jag visat gentemot mig själv så är jag ganska stark när det kommer till att inte längre bara ta emot utan faktiskt för att skydda mig själv kan klippa banden mot dem som bara tar min energi och inte kanske för tillfället kan tillföra något. Detta låter säkerligen egoistiskt, men för att inte gå under igen, som jag gjort flertalet gånger så var det ett måste.

Jag har det idag mycket bättre än jag någonsin kunnat tänka mig, jag har ett jättebra jobb som jag ska vara glad över, jag har vänner som finns där för mig när jag behöver dem liksom jag finns där för dem. Jag har en familj som jag älskar över allt annat och som turligt nog är besvarat! Jag har också en pojkvän som jag älskar så mycket att det ibland gör fysiskt ont. Han har en helt underbar familj som verkar ha tagit mig till sig och det är jag så glad över.

Varför mår jag då så dåligt ibland? Ja det kan man fråga sig och om jag bara kunnat ha en hjärna som jag själv kunde bestämma över på ett annat sätt så skulle säkerligen allt vara mycket lättare. Mitt liv har format mig till den jag är och då kan man fråga sig vem jag är? Jag är en riktigt smart person (och nej jag skryter inte och ska snart visa på att det inte är så jävla bra) som har fått en analytisk förmåga utan dess like. Det är mycket bra att ha när man pluggar, men inte lika bra när det kommer till mjuka ting såsom känslor. Jag kan nämligen inte släppa det som jag har problem med utan det ligger och gror i huvudet och bara växer. En fjäder blir lätt en höna när det kommer till känslorna. Lägger man därtill min dåliga självkänsla så är det ett rent jävla aber att vara smart och analytisk samtidigt som man har känslor!

Jag är så rädd för att de på jobbet inte anser att jag är bra nog och därför försöker jag nästan vända in och ut på mig för att hela tiden visa att jag faktiskt kan, att jag också är duktig. Detta är inte så lätt alltid för det sliter på en som person, detsamma gäller hemma där jag om jag t.ex. har lagat mat kan fråga flera gånger om det verkligen var gott för jag hittar hela tiden något fel med det jag gjort och behöver därför yttre bekräftelse på att det är bra. Det gäller också när jag provar kläder osv., men det som är allra värst är att då jag inte älskar mig själv så tror jag aldrig att någon kan älska mig. Detta är så in i helvete jobbigt för fastän jag vet att David säger att han älskar mig och visar det på alla sätt och vis så ifrågasätter jag detta, vilket ni säkerligen förstår är helt idiotiskt. Tänk om den jag säger att jag älskar hela tiden skulle ifrågasätta om det verkligen var så, det är ju apjobbigt ändå så gör jag detta själv. Jag vill det inte och jag försöker verkligen att ta till mig komplimanger och den kärlek jag får utifrån på olika sätt och jag jobbar dagligen på att bli bättre.

Detta blir nog ett rörigt inlägg, men ska jag vara ärlig så berör det mig inte för jag måste verkligen skriva av mig idag. Jag kunde inte sova riktigt i natt för som jag beskrivit nu så förstår ni att jag är väldigt emotionell och i natt drömde jag dröm på dröm. Drömmar har ju den tendensen att ta allt man tänker på, mixa ihop det och sen lägga till och dra ifrån lite. Det är precis som det var i natt. Jag var uppe någon gång och drack vatten, en annan då jag gick på toa och sen låg jag mest och vred på mig. När klockan sen drog igång lite efter 06:00 så var jag helt slut. Jag låg och halvslumra och lyssna när David duschade och fixade lite med frukost. Jag hade dock inte någon direkt lust att gå upp, men jag har lovat mig själv att varje morgon ska jag promenera minst 5000 steg innan jobbet och likaså efter jobbet för att komma upp i minst 12 000 steg per dag och det har funkat skitbra hitintills. Dock så är jag så borta i tankar idag att jag visste när jag steg upp att jag börjar sent, David fråga till och med och jag svarade det, men hjärnan registrerade inte det. Jag drog på mig skorna och sen bar det av till jobbet. Musiken spelades på hög volym i iPoden och jag tog raska kliv framåt. Jag gick till Slussen och tog tunnelbanan därifrån till Hötorget och när jag kommer in på jobbet så frågar mina kollegor varför jag är där en timma tidigare än planerat. Det var bara att ta på sig jackan igen för att ta ytterligare en promenad, så nu när jag börjar jobba har jag redan avverkat 9 000 steg.

Kram på er därute!

Igårkväll tog jag mod till mig och det är så underbart att få ha lättat på det som tyngt mig en längre tid! Skönt att få gensvar och att det nu känns som en stor sten har lyfts ifrån mitt hjärta!

Är det inte konstigt att vi människor är så konflikträdda, eller för att vara mer precis, är så rädda för följderna av att säga vad vi tänker så att vi därmed drar oss för att ta upp det som tynger oss. Istället försöker man knata på som om ingenting är fel och går egentligen bara som katter kring het gröt (har blivit en bra beskrivning av hur det kan vara) och egentligen bara förvärrar allt.

Nu känns det i alla fall som att vi är på det klara med vad jag har tänkt och kännt och att vi förstår varandra. Det är ju det som är huvudsaken och utan samtal och diskussioner så kan man inte växa som individer och som par. Kommunikation är ju A och O i alla typer av förhållande om det så är mellan arbetskamrater eller älskande i förhållande.

Jag vill också passa på här i inlägget att säga till David att jag lovar att jobba på att vara snällare mot mig själv, det är dock oerhört svårt och jag förstår att det är svårt att förstå! Det som är mitt stora problem är att jag under så lång tid i livet fick veta att jag inget var värd och det skapar sår som är väldigt svårläkta. Ibland tror jag att de är helt läkta, men det är bara en skorpa på dem. Det som hände under de åren har bland annat fått mig att alltid tro att jag inte riktigt förtjänar att vara lycklig så när jag väl är det så blir jag livrädd att allt bara ska gå åt helvete.

Hursomhelst så är jag otroligt lycklig över att jag får dela mitt liv med David, att vi bor så otroligt fint som vi gör och att vi båda jobbar och trivs med vårt liv. Det känns med andra ord underbart och jag kommer att fortsätta att skriva i bloggen om vad jag känner och det behöver inte betyda att något är alvarligt fel för jag har mycket som snurrar i huvudet och bloggen är mitt lufthål.

Ha en bra dag!

Gud vad jag skulle vilja ha någon som sköter tvätten för det är bland det tråkigaste som finns och tvättberget växer som tusan varje vecka! Nu är det i och för sig "bara" fem maskiner, men det är ändå urtråkigt! Jag är ju dessutom hemma och är sjuk och då är det inte så roligt att flåsande gå upp och ner i trappan. Låter ju som att jag håller på att dö…

Jaja, jag mår bättre idag i alla fall och har bestämt mig för att gå och jobba imorgon. Jag klättrar ju snart på väggarna här hemma. Det är grymt tråkigt att vara hemma när man skulle kunnat vara på jobbet, men jag har i alla fall försökt göra något konstruktivt idag. Jag har läst en hel bok om fondsparande och lärt mig en hel del nytt. Nästa sak som jag vill lära mig allt om är aktiehandel och hur det fungerar. Det är nu jag retar mig att jag aldrig slutförde aktiekunskapskursen som jag påbörjade för två år sedan på högskolan, men om jag minns rätt så påbörjade jag den när jag mådde som sämst och det var nog en bättre investering att gå och prata med en psykolog och lägga den kursen åt sidan. Nu mår jag ju bättre och ser fram emot att läsa om aktier!

Idag kommer middagen att bestå av bakad potatis med skinkröra och vitlöksbröd. Tror det kommer bli uppskattat, jag gillar det skarpt i alla fall och att det dessutom är lite points i det gör inte saken sämre.

Ja jag har kommit till en insikt till och det är att jag måste börja jobba mycket mer med självkänslan och det har kommit mer och mer tankar kring det, inte minst efter att ha läst Mia Törnbloms bok "Så dumt". En bra bok som kan rekommenderas! Det som dock grep tag hårdast i mig av hela boken var de ord som min älskling skrivit i början nämligen: "Att älska och respektera sig shälv som den man är, är otroligt viktigt! Jag älskar dig för den du är, därför vill jag dela mitt liv med dig!"

Om han älskar mig för den den jag är varför kan jag då inte själv göra det när jag älskar honom så oerhört mycket? Det är så många delar av mig själv som inte är fullt läkta ännu. Visst jag har inte blivit mobbad sen nian, vilket är många år sedan, men de hårda orden finns kvar där inom mig.

Nä nu ska jag ner och ta tvätten, får skriva mer sen!

Nu var man hos mamma och pappa nere i Nybro för att hälsa på! Jag tog mig ledigt från jobbet igår och David hade en reflektionsdag (de får typ en ledig dag i månaden). Det var skönt att få komma ner en dag tidigare så att man hann göra lite smått och gott.

Igår gick jag upp tidigit och begav mig in till Kalmar innan resten av gänget inte ens hunnit vakna. Jag åkte till djursjukhuset och hälsade på alla mina gamla kollegor, vilket som alltid var otroligt trevligt! Därifrån bar det av till partiet i Kalmar för att träffa lite partister samt känna hur otroligt mycket jag har saknat kanslisterna samt det politiska arbetet. Jag var ju uppe på plan 6 som vi kallar det ett par gånger i veckan tidigare och debatterade, hade nya idéer samt fick ta del av andras tankar och ideér.

Igårkväll så lagade jag sallad (med god hjälp av David som skar upp allt så det jag gjorde var i stort att krydda och steka kyckling :S) och sen åt vi kassler med rotfruktsgratäng samtidigt som det kollades på idol. Jag har dock fortfarande svårt för det för jag tycker så synd om de som är med och tror att de ska bli stjärnor och sen blir det med lite tur ett "one hit wonder". Det jag talar om är vinnaren såklart för det finns ju de som lyckats lite bättre också, men frågan är hur länge de håller? Det är ju inte direkt några nya Cher, Celiné Dion eller Lill-Babs som vaskas fram. Det är artister som i bästa fall håller i melodifestivalen ett par gånger och på så sätt får en hit…..

Jag fick lite födelsedagspresenter också, en kommer jag återkomma till senare i ett eget inlägg, men jag fick en verktygslåda av min älskling (precis vad jag alltid önskat mig!) och av min syster fick jag en jättefin tröja och ett tufft skärp som jag kan använda till jeans. Jag fick av mamma och pappa en jättefin skjorta och två slipsar, så nu kanske jag kan göra min chef glad och skippa slipsstrejken en dag eller två, men inte alltid för då blir det kanske en vana!

Nä nu ska jag ut och gå en långpromenad och försöka bli mindre lättirriterad för idag är ingen bra dag, vet kanske inerst inne varför, men det är något jag får jobba på med, det är ju hos mig det ligger. Det är därför skönt att bara ta en stund för sig själv. Ladda batterierna och sen försöka vara go och glad som vanligt! Jag är för dålig på att ta dessa lugna ensama stunder för mig själv och det ska jag försöka bli bättre på.

Over and out så hörs vi!
Kram Emil

Jag har nämligen klarat min tredje och sista certifiering för att vara fullfjädrar teoretiskt för att arbeta som kundtjänstrådgivare. Jag har nu slutfört testerna och erhållit certifieringar i placeringsrådgivning, försäkringsförmedling av sakförsäkringar samt försäkringsförmedling för privat- och företagskunder.

Det känns jättebra att klarat detta på så kort tid och det känns skönt att inse att jag faktiskt fortfarande pallar med att plugga lite! Det är bra att det inte försvinner för fort. Jag håller också på att lära mig jobbet och det går bättre och bättre för varje dag. Jag har t.ex. sen ett par dagar tillbaka varit helt själv i kassalinjen och min fadder har kunnat ha sin egna kassa, vilket känns jättebra. Det som också värmer är när mina kollegor berömer mig för att jag redan utvecklats mycket. Mer ska det ju självfallet bli också, försöker suga åt mig som en svamp av allt som sägs och hur saker och ting ska göras.

Detta jobbet är bra för min självkänsla, jag känner att jag verkligen utvecklas och att jag gör något bra! Det var längesedan jag klappade mig själv på axlen och sa att jag gjort något bra. Nu känner jag dock att jag med glädje kan säga, fan var bra gjort Emil och det är UNDERBART!

Vad har annars hänt sen sist? Ja det är jobbet för nästan hela slanten nu. På fredag kommer dock Davids två systrar samt han mormor på besök vilket kommer att bli underbart skoj! Dessutom kommer min morfars syster och hennes man till Stockholm och de ska hjälpa mig upp med de sista luckorna samt dörrhantagen för de vågar jag inte ge mig på själv.

Nä nu ska jag ta och krama lite på min älskling innan jag drar mig mot sängen för att sova…

Ha en underbar kväll därute!

Kom på att jag inte länkat till en artikel om mig i tidningen Frihet. Den rekommenderas varmt och kan läsas här!
Kom gärna med kommentarer!
Kram Emil

Ja det var ju lite mer än en vecka sedan jag skrev sist så detta blir nog ett långt inlägg vilket jag redan nu ber om ursäkt för, men jag hoppas att du orkar med att läsa allt!

Om vi återgår till den 28 juli då det äntligen bildades en riksorganisation för HBT(s) så var det en underbar kväll. Jag var ditbjuden av tre anledningar nämligen som medlem i HBT(s) Stockholm, som förbundsstyrelseledamot med ansvar för HBT frågor i Socialdemokratiska Studentförbundet samt som nominerad till valberedningen för den nya riksorganisationen. Tanken var också att jag skulle hålla tal något som gjorde mig lite nervös då partisekreteraren Marita Ulvskog samt LOs vice ordförande Ulla Lindqvist satt ordförande. Det var ett ganska kritiskt tal, men samtidigt i mina ögon ett tal som skulle egga alla inom HBT(s) samt främst den nya styrelsen till att ta tag och jobba hårt för våra frågor inom partiet för det behövs!

Det var en kongress med många i talarstolen och det vändes och vreds på alla beslut innan de fattades. Detta är något som jag tycker är bra för då får alla lufta sina tankar och ideér och det var högt i tak under diskussionerna. Det är också bra att vi har så många medlemar som har åsikter och gärna yttrar dem. Jag blev invald i valberedningen och fick också den stora äran att vara sammankallande, vilket jag ser som utmaning och jag vill återigen tacka för förtroender och jag ska förvalta det så gott jag kan!

Efter kongressen så närmade sig Pride med stormsteg och det var ju en utmaning det också bland allt annat. Jag och David hade lovat min syster att hon skulle få komma och hälsa på och en kompis till mig samt hans kompis skulle också komma hit. Det vart mycket folk och samtidigt så var jag huvudansvarig tillsammans med en ombudsman från SSU att ta hand om vårt tält i Pridepark. Det gällde med andra ord att vara på topp både hemma och i parken, något som jag inte lyckades med hela tiden.

I parken flöt allt som det skulle och alla "mina" s-studenter (som jag var ansvarig för) skötte sig exemplariskt och jag är så glad att så många ställde upp under dessa dagar! Däremot så var jag själv hela tiden stressad och det blev inte bättre av att en kompis när jag väl försökte festa och ha skoj hela tiden tjatade om att jag drack för långsamt, för lite och vart vi skulle festa efter att vi förfestat i parken. Det var ju bara de att som ansvarig så kan jag inte ligga bakis dagenefter utan jag måste vara i parken klockan 14. Det gick inte direkt in och jag vart irriterad. Det som dock drog ner det hela var en episod i parken som jag fortfarande ångrar.

Det var när jag skulle möta David och Fredrik och prata med David. Det blev miss i kommunikationen och efter att ha letat i över tjugo minuter hitta jag dem och var lite irriterad. Det första en kompis då säger är "fan vad du tar tid på dig". Jag fullkomligen exploderade och jag och David hade vårt första "bara skrika på varandra" gräl någonsin. Han tyckte att jag var den dummaste på jorden osv. Usch vad jag mådde dåligt efter det! Återigen FÖRLÅT David!

Annars var det en undebar Pride och Schlagerkvällen var superbra! Jag är så glad att jag fick med mig David på Pride och att han uppskattade det lika mycket som jag, detsamma går för min syster som stannade fyra dagar extra för att hon hade så skoj!

Då kommer vi in på nästa del som hänt och det är att min syster hade en dejt här i Stockholm och det gick riktigt bra så han sov över här hos oss några nätter också, mycket folk blev det med andra ord! Det var dock underbart att ha syrran här, även om jag kanske var lite grinig emellanåt så älskar jag henne oerhört mycket och är så glad över att se henne glad!

Jag har mått sådär på sista tiden och jag tror det är det som speglas i det jag skriver också. Jag har fått en massa pusch framåt när jag får förtroende från andra och det är en ära som jag tar åt mig, men samtidigt är jag hela tiden livrädd att folk ska tycka att jag inte räcker till. När jag fick beröm av RFSLs ordförande för mitt tal vart jag först skitstolt, men sen kom tanken att ja det är ju lätt att säga men menar han det. Jag hatar när det tanken kommer. Jag hatar också när jag kommer in i perioder då jag bara är deppig och surmulen. Varför frågar jag mig då om och om igen….

Så slutligen så kommer vi till det sista stora som hänt och det är att jag i måndags började min anställning på NORDEA. Det känns stort, underbart, läskigt och bara skoj! Det är mycket nytt, men mina arbetskamrater verkar helt underbara, vilket gör jobbet mycket roligare också. Det är mycket nytt att läsa och jag ska göra ett certifieringsprov om några veckor. Jag hoppas att jag kan plugga in allt tills dess för det måste jag bara klara!

Nä nu är klockan mycket och det är en dag imorgon också, men nu ska jag skriva lite dagligen igen så att det händer något härinne.

En stor kram till er alla och god natt!
//Emil

Det har varit otroligt konstigt på sista tiden. Jag har känslor som är så motstridiga så det finns inte. Ena dagen är jag jättelycklig för att dagen efter eller senare på kvällen vara jättedeppig. Det har hänt så otroligt mycket sen jag tog min examen och jag önskar att många av de saker som inträffat aldrig hade ägt rum!

Jag vill leva det liv jag sett fram emot och dela det med den jag älskar. Jag vill utan att behöva fundera på det vara säker på att han vill dela sitt liv med mig också och jag vill inte vara svartsjuk eller ses som en belastning, vilket jag säkerligen gör just nu!

Det är klart att man när man är tillsammans måste ge varandra utrymme och man måste få umgås med sina vänner och skaffa sig nya vänner, men ändå finns oron där att den där vänskapen som är ny kanske leder till något mer, något som får min älskade att välja bort mig och det är där svartsjukan kommer in i det hela. Detta kan inte vara något som är ett specifikt problem bara för mig antar jag, men jag har råkat ut för så mycket skit med killar som inte varit ärliga mot mig så jag är rädd att alla i grund och botten är likadana….detta är absolut ingen snäll tanke, men vad fan gör man?!

Jag gjorde ett avtal med mig själv i natt, men redan nu har jag haft svårt att hålla det. Jag har lovat mig själv att inte fråga vem han har kontakt med för att vara den som vill ha koll. Att fråga för nyfikhetens skull ibland hoppas jag inte ses som att jag försöker ha kontroll för då är vi ute på hal is. Jag måste lära mig att lita på min omgivning även om den svikit mig sen jag gick i första klass (om ni undrar finns det många inlägg om mobbing i denna blogg) och jag är så trött på att bli sårad att jag analyserar allt min omgivning tar sig för och försöker förutse när jag kan bli sårad så att jag kan förbereda mig på det och slippa att bli helt nerbruten.

Ett par gånger har jag förmått mig själv att inte analysera allt utan lita på personen istället och det har allt som oftast slutat med att jag blivit grymt sårad i slutändan. Jag vill inte råka ut för det igen, men samtidigt vill jag inte stöta bort de som tycker om mig genom att inte lita på dem. Jag vill inte heller ses som någon som måste ha full kontroll på allt, för jag måste inte det. Det jag måste är att få känna att jag kan lita på de jag tycker om och att de är ärliga mot mig.

Det blev ett snurrigt inlägg, men just nu är alla tankarna i ett enda stort kaos och jag vet inte vad jag ska göra. Det enda jag vet är att jag älskar David och att jag vill att han ska älska mig. Jag vet också att jag måste sluta vara så svartsjuk och han vet vad han måste göra. Jag tror att det kommer lösa sig, men jag har fortfarande en hel del kvar att kämpa emot när det gäller mig själv, det enda som känns skönt är att de som finns runtomkring mig inte känner igen min beskrivning av mig själv. De ser en helt annan person och det är jag väldigt glad och tacksam för. Detta innebär nämligen att jag har kommit en bra bit på vägen i det hårda arbete som jag sliter med gentemot mig själv!

Over and out!

Detta inlägg är jättejobbigt att skriva, men samtidigt måste jag få ur mig det!

Jag mådde så in i helvete dåligt igår att jag bara ville krypa in i mig själv och bara vara. Helst inte bli störd, men samtidigt bara bli sedd och inte förbisedd. Det är en otroligt jobbig del av mig som jag jobbar stenhårt med, men som ibland tar övertaget. Det är en liten del av min själ som talar om för mig vad jag inte kan och hur jag inte räcker till och ibland orkar jag inte stå emot utan låter denna del av mig själv ta över.

Min självkänsla har varit usel om inte obefintlig och jag har kämpat massor för att få en självkänsla och att älska mig själv. Det sägs att älskar du inte dig själv så kan ingen annan älska dig. Jag vet att jag har en pojkvän och att jag då borde känna mig älskad, men det som är så otroligt jobbigt är att jag hela tiden undrar hur David kan älska mig när jag inte gör det själv. Jag är i mina ögon en kraftig kille som aldrig når fram till målet att vara som alla andra. Att kunna känna sig snygg och attraktiv och inte bara ful och avstötande.

Jag har gått ner från 107 till 77 vilket är en jättebedrift, jag vet att det är duktigt osv., men problemet är att jag fortfarande har mage och vill gå ner mer. Det är dock bara ett problem och det är att kroppen vill stå kvar på de där förhatliga 77 och jag är lönfet, vilket inte är skoj efter allt kämpande. Jag har precis genomgått en plastikoperation för att ta bort överbliven hud och jag hade någon förskönad bild om hur jag ville att det skulle bli, men jag har kvar en form som ett päron och det vill jag verkligen inte.

Sen kommer vi till nästa bit som handlar om att prestera, jag vet att jag har gått ut med flaggan i topp från gymnasiet och nu även från högskolan. Avslutade båda mina utbildningar som stipendiat och med högsta betyg, men ändå känner jag mig som en fejk. Jag går och känner mig som att jag inte förtjänar mina betyg, att jag inte förtjänar att anses vara duktig för jag kan ju inte mer än någon annan. Samtidigt så går jag och intalar mig om att jag inte hade fått dessa betyg om jag inte ansetts duktig nog, men det är ett jättedilemma och nu är jag bara helt livrädd för att påbörja mitt nya jobb för tänk om de inte tycker att jag duger.

Det som är jobbigt med att känna såhär är att jag hela tiden letar efter signaler och bekräftelser som den lilla delen i mig kan använda för att påtala att den faktiskt har rätt. Uppträder inte min pojkvän lite avstötande nu, aha då älskar han mig inte eller kan den där kommentaren innebära att de anser att jag inte är duktig nog så är det nog så. Det är många nog och kanske, men likförbannat så påverkar det min självkänsla.

Jag har varit aktiv i politiken en hel del nu och det värmer jättemycket att bli inröstad och få kommentarer och stöd från människor runtomkring, men samma sak här. Jag är livrädd för att inte räcka till, för vad folk ska anse och om jag verkligen kan tillföra någonting. Jag borde inte vara där jag är i dag om så inte var fallet, men ändå så är det kämpigt. Jag vet med mig att allt handlar om självkänsla, men det är något som är otroligt svårt och jobbigt att arbeta bort. Den lilla del av mig som idag påtalar alla fel och brister var för bara något år sedan mycket större och jag har lyckats decimera det så mycket så jag borde kunna göra det mycket mer, men det tar tid och det tar även på min omgivning och då speciellt David. Jag hoppas dock att han förstår eller i alla fall kan försöka förstå hur otroligt jobbigt det är att må såhär och att man faktiskt inte gör det med flit!

Ska avsluta detta långa och röriga inlägg med att mitt liv suger inte hela tiden och jag tänker inte dö på länge, men det finns mycket kvar att göra innan jag är en hel människa och det måste få ta tid. Detsamma intalar jag mig gällande vikten och utseendet att det måste få ta tid, men samtidigt vill jag att det ska vara klart nu för jag orkar fan inte kämpa på alla fronter!

Over and out…..

Vad är värst? Smärtan efter snittet som håller en vaken på nätterna eller klådan som kommer när det börjar läka och att inte klia i såret?!

Det är sådana dilemma som jag ställs inför just nu, visst låter det underbart?

Jag måste säga att jag är så positivt överraskad så det finns inte när det kommer till själva ingreppet som är gjort. Det är ett stort snitt, många stygn osv. Jag var helt övertygad om att jag skulle ligga helt pall och inte orka röra mig en centimeter och bara ha ont. Det jag dock upplever är att jag har svårt att gå en längre strecka, men jag har inte så ont som jag trodde. Jag var ute och gick en kort promenad igår och jag klarar mig på alvedon och diklofenak för att hålla smärtan i schack.

Det som dock är irriterande är klådan som började i morse. Det kliar överallt och det krävs verkligen en stark vilja för att inte bara börja riva loss i det hela. Jag vet inte om det är för att jag reagerat på tejpen som är över hela magen eller om det är läkningsprocessen som tagit fart. Det enda jag vet är att jag snart blir tokig!!!!!

Jag hoppas det blir bra resultat av operationen, just nu ser det bara svullet ut och jag känner mig lika tjock som innan! :S

Over and out!

Nu börjar man närma sig, det man sett fram emot under sex långa månader! Det är målet som man har jagat efter i fyra år och som under de senaste sex månaderna bara funnits som en hägring bakom nästa sandkulle. Nu på måndag lämnar jag in min masteruppsats och det kommer bli en riktig lättnad att bli av med den. Visst har den varit rolig och utvecklande att skriva, men samtidigt har det varit en evig stress och jag har ju sådana krav på mig själv att jag ibland undrat om detta är det rätta. Gör jag rätt som har sådana krav på mig själv? Är ett VG så mycket värt? Jag kan lungt säga att jag har omvärderat ett betygs betydelse sen jag fick mitt jobb, de sista fyra veckorna har varit grymt svåra att få motivation för. Jag har mitt på det torra och då försvan all glöd som borde vara där när man är på upploppet. Ni vet när man springer och får håll då ger man oftast upp, men blir man jagad då springer man ta mig tusan lite till och struntar i smärtan. Det är där jag har varit….hållet har kommit, men jag har fortsatt springa för jag har haft panik över att inte få ett arbete. Nu när man har sitt på det torra och det börjar ta emot lite ja då känner man att det lika gärna kan vara. Har dock haft mycket sympati för min medförfattare så jag har kämpat på ändå.

Det ska bli så underbart att få lämna in uppsatsen att få känna att jag kan lägga mina fyra års studierr tilll handlingarna och se tillbaka på den oerhörda personlighetsutveckling jag har haft under dessa fyra år. Jag har gått från att vara en kraftigt överviktig kille på 107 kilo till att vara en hyfsat normalviktig kille på 77 kilo. Jag har gått från att vara heterosexuell (homosexuell i gaderoben) till att nu vara ute med det för allt och alla och samtidigt har jag börjat engagera mig otroligt mycket politiskt och fått uppleva så otroligt mycket mer än jag kunde få drömma om!

Jag har träffat på nya vänner som finns nära mitt hjärta och jag har fått säga vad jag tycker och tänker och som alltid annars (men jag har inte insett det tidigare) så lyssnar människor på mig. Per en kompis till mig som jag ibland skämtsamt kallat min personliga hjärnskrynklare säger att han har märkt en sådan otrolig skillnad på min självkänsla från det att vi lärde känna varandra för snart 3 år sedan till den jag är idag. Det ska faktiskt erkännas att jag känner av den skillnaden själv också och det är UNDERBART!

Jag är otroligt lycklig också för att jag har fått träffa David och att vi snart kommer vara sambos. Han är en helt underbar kille även om han på mångt och mycket är min raka motsat, men det är väl som man säger att "opposites attracts"! Vi brukar säga att jag är en kille som har hundra järn i elden och mitt liv går oftast för fort medans han är lugnet själv och kan vara nöjd med att bara vara, vilket jag har oerhört svårt för.

När det kommer till politiken så är jag ledsen att jag inte hunnit med att skriva här på bloggen om allt som sker i vårt avlånga land, men en sak måste jag bara få kommentera såhär lite kort och det gäller det äldre paret som efter över 60 år som gifta nu skiljs åt av kommunen. Jag vill fråga de ansvariga i den kommunen var de har sin ryggrad? Det är i mina ögon inte bara ett grymt beslut utan också ett känslokallt beslut. Visst det kan vara trångt med platser, men någon lösning måste väl kunna finnas på problemet?

Nä nu ska jag återgå till min analys och slutsats, men jag lever i alla fall och mer blogginlägg är att vänta!

God morgon,

Uppsatsen trillar på och nu kan jag börja fokusera på den fullt ut! Känns skönt att min mor och syster var här igår och hjälpte mig att packa ner halva köket, på så sätt slipper jag känna paniken över att inte hinna packa. Det är ju snart dags för flytt! Det som jag inte sålt av mitt bohag ska flyttas till Stockholm första helgen i Maj och sen kommer en vän som har städfirma och hjälper mig att städa. Det är så underbart med vänner som ställer upp och hjälper till. Det blir till att laga många goda middagar till vänner framöver skulle jag tro!

I måndags var en tjej från tidningen Frihet (SSUs medlemstidning) här i Nybro för att intervjua mig om hur det är att komma ut som homosexuell i en mindre stad och vad jag har för tankar om att flytta till Stockholm. Var intressant och vi satt och prata i nästan två timmar. Det ska bli ett repotage om hur det är att vara homosexuell och öppen med det i stor kontra småstad och jag hoppas att jag kunde ge min bild på det hela.

Det var intressant att sitta och reflektera på hur livet förändrats på de lite mer än två år sedan jag kom ut och det jag kan komma fram till är att mitt liv går så otroligt fort just nu. Det händer hela tiden något och allt rullar på i 180, men å andra sidan så trivs jag allt som oftast med det. Just nu känns det bara för mycket dock, men jag har ju ett mål och det når jag den 5 juni då jag tar min Master of Business Administration!

I tisdags var jag i Oskarshamn på sjukhuset för att bedömas för en eventuell operation där man ska plocka bort överflödig hud på magen sen jag gått ner i vikt. Det är sällan man får denna typ av ingrepp betald av landstinget, men läkaren bedömde att jag är i behov av en sådan operation så jag ska opereras innan han går i pension, vilket är i juli. Det kan med andra ord inträffa mitt i flytt och allt….samtidigt är jag grymt rädd för det jag ska genomgå. Tänk om man inte vaknar upp igen? Tänk om det gör så ont att jag bara vill dö (ja jag har frymt låg smärttröskel)? osv…

Nä nu ska jag äta sen blir det bibblan och ett litet möte.

Ha en underbar dag därute!

Igår när jag och Kalle åkte från Kalmar och hemåt så började helt plötsligt två varningslampor att lysa och dom lös RÖTT! Jag blev självfallet nervös och körde åt kanten, bara för att märka när jag lyfter på motorhuven att fläktremen gått av. Varför kan inte bilar bara fungera? Det är det de ska göra, de ska starta när man vrider på nyckeln och sen rulla utan några problem!

Jaja, tur att jag har en snäll pappa som kanske kan fixa det ikväll. Jag hoppas han kan fixa det i alla fall för jag ska på bröllop i helgen och är då i akut behov av bil för att ta mig dit!

Nu ska jag återgå till denna skittråkiga rapport! :S

Idag är det sex månader sedan jag och David blev tillsammans! Tiden går oerhört fort kan jag bara konstatera och det känns som ganska nyligen vi träffades och började ha kontakt! Under dessa sex månader har dock en hel del hänt också….jag har sluppit ifrån den nedstämdheten och depressionen som hela tiden hängde över mig och jag känner mig idag som en mer hel person. Jag har fortfarande en vacklande självkänsla, men den är inte i botten som förut. Idag kan jag säga att jag är grymt bra på något och känna att jag också tror på det, vilket är ett stort framsteg för mig själv.

Jag har dock inte riktigt lyckats med vikten, har dock inte gått över 80 sträcket, vilket jag låter mig själv se som att jag faktiskt har varit stabil mellan 75 och 80 och därmed inte gått upp i alla fall. Det skulle dock vara oerhört skönt att få komma ner till 65-70 som varit mitt mål ända sedan jag började en gång i tiden med vikten. Det är idag svårt att riktigt föreställa sig att jag vägt 107 kilo, men samtidigt så ligger det kvar i skallen! Jag ser mig fortfarande som jättetjock när jag tittar i spegeln och jag har ju skinnet som gör sitt till det hela…jaja, ska ta tag i livet och faktiskt träna minst tre gånger i veckan, men det har inte fungerat so far! :S

När det kommer till utseende i övrigt förutom vikten så börjar jag känna mig gammal, men fått lite spridda komplimanger om att jag är söt och det värmer! Det är alltid skoj med komplimanger, men vi är på tok för dåliga att ge det i Sverige! Det är något vi alla borde tänka på att säga till nära och kära när de har nya kläder, ny frisyr eller bara ser allmänt bra ut. Det kostar inget att säga till någon att det var snyggt, eller att gud vad söt du är idag eller liknande. Det alla svenskar dock vet är att gratis är bra så passa på att ge bort något som är gratis idag och gör någon otroligt glad för det är det som sker!

Idag ska jag sitta i skolan hela dagen, har redan varit här sen 06:50 och ikväll ska jag städa samt gå på ett möte. Tänkte försöka hinna träna också. Nä nu får jag fortsätta skriva på skolarbetet!

Over and out och David jag älskar dig!!!

Jaha nutrilett i all ära, men inte fan är det skoj när man efter en helg nästan gått upp allt som man kämpat i två veckor för att gå ner?! Min ämnesomsättning är ju som den är och det är konstig! Jag måste verkligen börja skärpa mig med att äta fem gånger om dagen och med mina långpromenader och friskis. Det finns inget som heter jag hinner inte.

Nä så nu ska jag ut till mamma sen till friskis!